Det är jag som håller i brösten, sa läkaren

De flesta av mina dagar brukar innehålla en salig blandning av händelser och känslor. Det rör sig inte alltid om stora saker som händer, men det händer åtminstone nåt. Gårdagen började med att min nära vän Majan och hennes familj, som fixat med min bil och igår morse även besiktat den, kom hit och lämnade den på min gård i lagom tid för förestående lasarettstur. Det är en gudagåva i min situation att få bilen hämtad, lagad och återlämnad besiktad och beredd för vägarna. När man inte vet nåt om bilar mer än att de ska funka och dessutom är i den ekonomiska situationen, vars motsvarighet väl snarast går att återfinna i nåt hörn av Syrien, är det helt enkelt likställt med änglavakt att ha såna vänner. Det gör det inte mindre suveränt att de ställer upp, utan att ha någon baktanke om egen vinning undanstoppad i nån hemlig agenda heller, utan de gör det för att de är genuint trevliga människor rakt igenom. Beundransvärt helt enkelt och en synnerligen nämnvärd händelse i min värld.

En av gårdagens andra händelser utgjordes då av redan nämnda tripp till grannkommunens lasarett, närmare bestämt till kirurgavdelningen. Det vore en radikal överdrift att påstå att ytterligare bekantskap med nämnda avdelning stod högst på önskelistan över saker att göra, men ibland eller kanske mest hela tiden får den önskelistan stå åt sidan för mer viktiga saker. Saker som att ta vävnadsprov från brösten till exempel. Det var en bra läkare med humor. Han förklarade en hel del om bröst och körtlar, efter att han inlett vår bekantskap med att lite karskt deklarera att det minsann var han som höll i brösten på det där stället. Rolig typ faktiskt. Sen förklarade han hur bröstkörtlarna ser ut och berättade att det under min vänstra arm fanns något som kunde vara en förändring. Dom visste inte om det var det, men det kunde vara det. Så för att försäkra sig om vad det var hade de bestämt sig för att ta cellprov från ena brösten och funnen knöl. Jag kan stolt meddela att istället för att svimma, satt jag upp medan proven togs. Verktygen som skulle användas såg ut som nån fornlämning från nån gammal tortyrkammare och definitivt inget som borde användas på människor i en mer vänlig miljö. Det avgjorde saken, jag tänkte absolut inte lägga mig när detta intrång i en del av mitt innersta företogs. Nä bättre då att sitta upp, med full utsikt över förödelsen. Förödelsen utgjordes av två stick som inte gjorde särskilt ont, inte ont alls faktiskt. De fick ut nåt som såg ut som blank vätska, vilket de refererade till som celler och jag har ingen anledning att tro att de försökte vilseleda mig. Därefter blev jag omplåstrad och vi fick åka hem. Vi utgjordes av Camilla, morsan och jag och Camilla fick lov att följa med mig in på undersökningen. Frågan är vem som tyckte det var mest läskigt, hon eller jag? Så nu är det bara att vänta i en vecka till tio dagar på svaret. Fram till dess tänker jag utgå ifrån att jag är frisk.  

Kvällens aktiviteter utspelade sig på gräsmattan hemma. Camilla liggandes på ett täcke och jag halvsittandes i en stol. Uppenbarligen är det krävande att genomgå diverse besiktningar, vare sig man är den besiktade eller den som betraktar det hela. Det enda som i övrigt hände för min del var en förflyttning från gräsmattan till soffan, en trivsam förflyttning eftersom den innebar kvalitetsumgänge och serverad ostbricka. Avslutningsvis läste jag en kommentar som rörde mig djupt. Ännu en vänlig människa i en allt annat än vänlig värld. I det stora hela var det en bra kväll.

Omplåstrad

Smärtan i en gul landstingsfilt

Ännu en dag som gått medan regnet taktfast trummat på taket utanför. Ännu en kväll med samma taktfasta regnande ackompanjerat av ett avlägset åskmuller. Vädret drar automatiskt ner viljan att göra nåt eller att ens röra sig ur fläcken, varför dagen till stor del har spenderats i min mammas soffa. Till och med husgudarna i form av våra två älskade hundar har slött låtit dagen glida dem förbi, stadigt utplacerade bredvid mig i soffan. En slö dag utan några nämnvärda inslag av kreativitet eller känsloyttringar, i alla fall inte förrän jag kom hem igen. Med hem menar jag det tomma hus, som vanligtvis känns som hemma när Camilla och Emelie också befinner sig inom samma fyra väggar. Den här helgen gör ingen av dem det, utan båda spenderar istället dessa dagar tillsammans med sina respektive fäder. Tomheten i huset förstärktes dessutom av den råa ruggigheten, till följd av att ett flertal fönster varit öppna under dagen trots det idoga regnandet, som slog emot mig direkt jag kom in i hallen.

När inte ens ett flertal koppar kaffe kunde råda bot på denna ruggighet, bestämde jag mig för att återgå till soffläge igen. Den här gången i min egen soffa och med en filt upp till öronen. Det var filten, en av två gula, lite tyngre fleecefiltar med trycket ”tillhör landstinget” i ena hörnet, som fick mitt känsloliv att löpa amok igen. Det går inte att avgöra när någon av alla de flashbacks som kommer ska komma. Inte heller går det att avgöra vad som kommer att utlösa dem. Däremot har det hittills aldrig hänt att dessa inte medför en känslostorm som nästan får mig att kräkas, mina tårar att rinna och livet att bli lite mer svart. Ikväll var det då en av dessa gula landstingsfiltar, som både symboliserar en av de två värsta förlusterna i mitt liv som en viss trygghet, som var den utlösande faktorn. En av samma två filtar som vi satt inlindade i, Camilla och jag, på väg hem från akuten natten fredagen den 3 december 2010. Akuten som vi blev förd till, på polisens uppmaning, efter att vi slutgiltigt fått beskedet om att Henke omkommit i en trafikolycka tidigare samma dag. En av samma två filtar, som jag fortfarande hade på mig när jag vaknade lördagen den 4 december 2010, och ännu en gång förpassats till det helvete det innebär att varje morgon vakna och inse att det som inte får vara sant är sant och att man förlorat ännu ett av sina barn. En av samma två filtar som vi chockade satt under, Camilla och jag, i soffan under en period av dagar eller veckor efter att Henke hade dött och som då gav oss lite trygghet i allt det känslomässiga kaos som rådde inom oss och runt oss. En av dessa två filtar var det som ikväll framkallade en flashback tillbaka till den 3 december 2010. På bara en bråkdel av en sekund var jag åter tillbaka i köket på vår gamla lägenhet och stod och försökte ringa till Henke, när jag såg som i slowmotion hur all färg rann bort från Camillas ansikte samtidigt som hon började skaka okontrollerat och  tårarna började rinna nerför hennes kinder medan hon upprepade gång på gång: ”mamma! Dom säger att det är Henke som var med i trafikolyckan! Dom säger att han är död! Mamma! Det får inte vara så! Mamma! Dom säger att det är Henke..”

Det är såna här gånger som det kommer nära, alldeles för nära för att inte slita sönder igen och alldeles för nära för att kunna vara uthärdligt. För det är outhärdligt att förlora nåt av sina barn, att aldrig, aldrig mer kunna ha dem hos sig, prata med dem eller ens se dem. Det är outhärdligt. Antagligen är det därför ens hjärna försöker hålla det på avstånd och bara släpper det nära i portioner i form av flashbacks. Även om det aldrig, inte en sekund, försvinner ur medvetandet att de är borta, hur mycket man saknar dem och hur ont det gör, så skulle det inte gå att ta ett enda steg till i livet om all smärta sköljdes över en jämt. Det är för smärtsamt, det gör en för trasig och jag tror inte att någon skulle orka med att leva eller ens ta ett enda andetag till om inte den egna hjärnan hade satt upp en skyddande barriär mot alla de smärtsamma känslor, som annars skulle slita sönder både ens hjärta och själ. Det gör inte såna här gånger mindre jobbiga, utan precis som jag skrev ovan är det outhärdligt.  

Brösten igen

Ändå sedan jag var relativt ung har jag önskat mig lugn och ro. Med andra ord är det vad jag efterlyst under en lång tid. Än så länge har det inte slagit in och det verkar inte riktigt vara läge för det nu heller. 

Ett tecken på att lugnet kommer att fortsätta lysa med sin frånvaro är telefonsamtalet från kirurgavdelningen vid lasarettet på grannorten, som jag mottog i tisdags. I slutet av juni var jag dit för att kolla en knöl i ena bröstet. Besöket gick bra och beskedet jag fick var att det inte fanns något tecken på att det skulle kunna vara en tumör. Så i tisdags ringde de då, som sagt, från kirurgen, för att meddela att de brevledes skickat mig en kallelse till ännu en bröstundersökning samt vävnadsprovtagning. Uppgiven anledning till nämnda telefonsamtal var att det fanns en osäkerhet kring om postgången, med den skriftliga kallelsen, skulle hinna fram i tid inför inplanerat lasarettsbesök. Eftersom jag bara en månad tidigare, vid redan nämnda lasarettsavdelning, blivit försäkrad om att det med all säkerhet inte rörde sig om någon tumör, ifrågasatte jag syftet med ännu en undersökning som dessutom innebär vävnadsprovtagning. Svaret jag fick var att det var ett besök inplanerat och sköterskan som ringde ville försäkra sig om att jag kunde komma måndagen den 30/7-2012. Hon lät bestämt professionell, vilket talade emot att någon ytterligare information var att förvänta, så jag meddelade att jag kan komma på måndag och genomgå ytterligare en undersökning och vävnadsprovtagning. 

Idag, torsdag, fick jag tre brev från aktuell kirurgavdelning. Ett av dem var ett meddelande från läkaren jag träffade vid förra besöket, som kort beskrev att han i samförstånd med en överläkare beslutat att göra ännu en undersökning. De andra båda var kallelser, den ena till 30/7-2012 och den andra till den 6/8-2012. Det enda som verkligen går att konstatera är att Mr Murphy aldrig vilar och att han utför sitt jobb synnerligen väl, samt att jag på måndag åter beger mig till kirurgen för bröstcheck.  

Alltid i själ & hjärta

Livet knallar vidare, dagar läggs till dagar och blir veckor, månader och år. Konstigt nog går livet vidare fast Carro och Henke inte är med längre. Inte fysiskt i alla fall, men alltid i mina tankar och alltid i mitt hjärta. Tiden går och saker händer, bra saker, mindre bra saker och så har jag mina kvarvarande barn, vänner och familj omkring mig som ständigt förgyller min tillvaro. I fredags till exempel kom en person som jag respekterar högeligen hem till mig med ett vackert rosa kuvert, som glittrade svagt. I kuvertet låg det ett väldigt glittrande kort med texten ”alldeles glittrande, precis som du”, tillsammans med femhundra kronor och en trisslott. Går det att bli annat än glad och tacksam då? Inte för mig i alla fall. Förutom överraskad och rörd, var det nämligen precis det jag blev. Glädjen höll i sig resten av kvällen, så det var en bra kväll. 

Lördagen bjöds det på lunch hos min mor, sen bar det av på visfestival i grannbyn tillsammans med nära vännen Majan och några fler. Under kvällen träffade jag många underbara människor och det var både bra musik, mycket skratt och himla trevligt.. åtminstone tills dagen efter, det vill säga idag. Dagen efter är tydligen den dagen som, oavsett när den inträffar, alltid visar sig vara en vedervärdig dag, så även idag. Har jag lärt mig nåt? Förutom att jag inte ska verbalisera mina tankar så ofta, så nej. Jag kommer antagligen att göra om det hela ganska snart. Jag kommer att avsluta kvällen på denna vedervärdiga dag med att svara på en enkät. Jag är med i en undersökning om föräldrar som förlorat barn genom självmord och har tidigare svarat på relativt många frågor, så nu är det då dags att besvara en del kompletterande frågor. Även om det sliter i min själ varenda gång jag rotar i det som varit, gör jag det ändå gärna för en god sak och jag ser det som en god sak att bedriva studier för att ta reda på mer om allt som har med självmord att göra. Det är viktigt att ta reda på mer om dem som begår självmord, men även om dem som blir kvar när någon anhörig har gjort det. Kunskap är viktigt, för att förhoppningsvis kunna leda till nåt bra. Så därmed är det undersökningarna och studiernas värld som får avsluta denna dag.      

Med i en film

Så händer det då plötsligt. Det borde inte förvåna mig, det har sällan felat förut. Åtminstone inte i privatlivet. Ändå är det precis vad det gör. Det förvånar mig att det finns människor, som ger av sig själv helt utan någon baktanke om egen vinning. Nämligen är såna människor väldigt ovanliga. Ändå har jag flera av dessa otroliga människor omkring mig. Människor som finns där i vått och torrt och på alla möjliga och omöjliga vis. Det inte bara förvånar mig, det gör mig väldigt, väldigt glad också. Glad över att saker ordnar sig, glad över vilka underbara vänner jag har och glad över att framtiden ändå ter sig ganska hoppfull igen. Så hoppfull den kan i alla fall. Det har helt enkelt varit en totalt förunderlig dag, när saker som jag bara trodde hände på film har hänt. Vänskap till tusen, felräkning av bästa sort och en ofakturerad räkning som räddade bilen. 

I söndags dansade Majan, vilket nämnts i tidigare inlägg, in i vårt hem tillsammans med alla de ingredienser jag var i desperat behov av. Med andra ord kom hon med både lösningar och hopp. Idag kom hon åter inknallandes i vårt hem med sitt stora hjärta vidöppet och fullt beredd att hjälpa. Förutom hjälpsamhet och ett stort hjärta, hade hon med sig en blomma och två trisslotter till skänks. Blomman var vacker och lotterna var av den icke vinstgivande sorten, men vad gjorde det. Bara att få blommor och lotter är väldigt trivsamt i sig, kommer de dessutom i Majans förnäma sällskap är det ännu bättre. Under sitt besök hann hon dessutom ordna och fixa på mer än ett vis.

Dock bör nog nämnas, innan jag går in på nästkommande hjälpinsats, att min bil blir kvar! En faktura hade inte blivit utskickad från lånebolaget, så jag fick helt enkelt de siffror jag behövde över telefonen så ordnade allt upp sig och bilen kan utan problem vara kvar! Inte för att jag är extremt petig med att ha någon speciell typ av bil, men när vi nu råkar bo där vi bor är det rätt behövligt att ändå ha en bil och den bil jag har är bra. Den går bra, den går dessutom billigt och den är glittrande svart. Med andra ord har den allt en bil bör ha.. förutom de obegripliga bromsbackarna eller vad det nu är som måste bytas innan någon besiktning är att fundera på. Behöver det ens nämnas att det inte är nåt jag klarar av att byta på egen hand? De senaste årens händelser har medfört att min ekonomiska situation inte direkt lämnar nåt större utrymme för pärlans eventuella verkstadsbesök, så att få dessa bromsbackar fixade har verkat svårt. Ett bilmässigt status quo med andra ord. Tills idag, när Majan bestämde sig för att ringa till sin livskamrat Hasse och fråga om han kunde komma och hämta min bil och fixa den. Han kunde och han kom också. Tillsammans med en av familjens trogna vapendragare, Perka, hämtade han min pärla för lite omvårdnad. Det är lyx med vänner av detta slag. 

Som om ovanstående händelser i sig inte redan medfört en känsla att likna vid en lottovinnares, meddelade en för senaste tidens händelser viktig instans mig om en felräkning de gjort. En felräkning som, vid korrigering, medförde att vi som i ett trollslag inte längre behöver flytta! När detta meddelande nådde mig via telefonen, blev jag så förvånad att jag snabbt fick lov att sätta mig. Det var i det stadiet, sittandes i köket fortfarande med berörd instans i telefonen, som jag lika förvånad studerade min mamma som smög in i vårt kök, la tusen kronor på bordet till oss och smög ut igen. En kort stund senare dök min syster Jeanette upp och gav mig en trisslott. Därefter kom Tove på påhälsning, drack kaffe och meddelade, oviss om dagens händelser, att det bara var för oss att flytta in hos dem nu om det var kärvt för oss. Ovanpå alla dessa omvälvande händelser har dagen innehållit visit av min samtalskontakt, som hjälpt mig bringa ordning bland en hel del funderingar. Dagar som denna finns det verkligen fog för att säga att det har varit en riktigt, riktigt bra dag. Väldigt bra och väldigt omvälvande. Faktiskt så bra och så omvälvande att jag, när allt sjunkit in, fick lov att gråta en skvätt. Så rörd att tårarna rinner är det nämligen så gott som oundvikligt att bli, dagar som denna. Som sagt, den här dagens händelser har varit totalt förunderliga. Hade jag inte varit med om dem, hade jag antagligen trott att sånt här bara kan hända på film och då i en av dessa filmer med lyckliga slut. 

Carros resa

I förra inlägget nämnde jag lite kort Carros resa. Carro, min älskade äldsta dotter som inte längre orkade leva med all den ångest och djupa depression hon led av, utan valde att ta sitt eget liv den 9:e november 2008. Carros resa genom hennes korta liv, var en resa som i mångt och mycket gick ut på att hon betraktades som bråkig, besvärlig och ett problem som det inte fanns någon lätt lösning på. Jag var själv helt rådvill, men för mig var Carro inte ett problem. Hon var och är min dotter som jag älskade då och som jag älskar nu. Däremot ställde hon till en del problem och orsakade en hel del oro och bekymmer. Inte för att hon ville, utan för att hon mådde dåligt. Så dåligt att hon inte passade in i samhällets fyrkantighet, utan förmåga att titta utanför ramarna. Så dåligt att samhället för att slippa titta på sig själv, istället betraktade henne som ett problem. 

Det alla mammor, eller i alla fall de flesta, vill är att kunna hjälpa sina barn. Jag vet än idag inte vad jag skulle ha kunnat göra för att hjälpa Carro, men det visste ingen annan heller. Det jag vet är att om jag skulle göra om samma resa tillsammans med Carro, skulle jag aldrig någonsin koppla in nån myndighet. Efter en mängd turer runt Carro, där hon for väldigt illa, gjorde jag det jag trodde skulle ge henne en möjlighet att så småningom få må bra. Jag gjorde det svåraste val jag någonsin gjort i mitt liv. Jag valde att skicka iväg henne akut en fredagskväll till ett utredningshem. Mitt hjärta slets så klart sönder, men det var underordnat, bara Carro på nåt vis kunde få hjälp att må bättre. Det var, vilket senare visade sig och genom hur det hanterades, inte rätt vis, men det visste jag inte då. Utan då tog jag till det sista halmstrået jag trodde fanns, jag vände mig till samhällets yttersta skyddsnät. Involverat sedan tidigare, så klart, för vart vänder man sig när man inte ser någon annan utväg. Carro visste varför jag tog det beslutet. Vi hade diskuterat det långt tidigare och hon visste att jag skulle göra det jag måste och det jag kunde för att hon skulle få en chans att få må bra i sitt liv. Så när det hände visste Carro att jag gjorde det eftersom jag var rädd om henne, jag älskade och älskar henne, hon är mitt barn och det enda jag ville var att hon skulle få den hjälp hon behövde för att så småningom kunna må bra. Även om hon visste varför, betydde det inte att hon gillade det. Efter Carros död har jag läst det hon skrev i en av sina dagböcker den fredagen. Nåt som fastnat är: ”Va fan har du gjort nu då helvetes jävla kärring. Skickat iväg mig på hem, tror du det ska bli nå bättre av det? Men jag hatar dig inte mamma, jag kan inte hata dig. Du för med dig alldeles för mycket ljus och kärlek i mitt liv för det.” Älskade lilla dotter.. Hon förde med sig en massa ljus och kärlek i mitt liv med. Bara genom att finnas och bara genom att vara den hon var, förde hon med sig både en massa ljus och en massa kärlek. I vilket fall som helst var det början på en resa som ledde till att Carro så småningom kom hem igen, inte bara deprimerad och med ett självskadebeteende, utan hon var dessutom självmordsbenägen. 

Självmordsbenägenheten blomstrade upp på allvar i samband med en konflikt, mellan hemmet hon vistades vid och socialtjänstens individ- och familjeomsorg (IFO), som Carro drogs med i. En konflikt där hon fick agera spelbricka, i ett spel hon aldrig skulle kunna vinna. När dessa slitningar pågick som värst blev hon inlagd vid Barn och ungdomspsykiatrin (BUP) i Västerås, då kraftigt självmordsbenägen och extremt deprimerad och självdestruktiv. Det var BUP i Västerås som talade om för mig, vilket otroligt livsfarligt spel Carro utsattes för när hon stod i mitten av denna konflikt mellan IFO och berört hem. Det var BUP i Västerås som helt plötsligt en dag även upptäckte att hon inte var skriven i Västerås, utan i Malung. Innebörden av det var, naturligtvis av ekonomiska skäl, att Carro sattes i en taxi för att skjutsas till Faluns barn- och ungdomspsykiatri för att läggas in där istället. När jag blev meddelad om vad som försiggick, hade Carro redan varit till Falun och vänt och var åter på väg i taxi mot Västerås igen. I Dalarna ansågs hon nämligen inte sjuk nog för att läggas in, så istället sattes min 15-åriga lilla dotter återigen i en taxi ensam med all sin ångest för att skickas tillbaka till vad då? BUP i Västerås fick hon ju inte vara inlagd vid, utan istället skulle berört hem ha dygnet runt övervakning av henne, för att se till att hon inte tog sitt liv. Carro själv var uppgiven och trött, när jag pratade med henne efter dessa resor. Uppgiven, ångestfylld och utan att ha blivit hjälpt. Utan någon hjälp att vänta heller, som hon själv såg det. 

 

Det var i det stadiet, kraftigt självmordsbenägen, djupt deprimerad och självdestruktiv med absolut ingen tilltro till någon i samhällets tjänst, som Carro åter kom hem. Hon var då i sämre skick än när jag från början skickade iväg henne och hon var, eftersom samhället inte hade någon lösning, inget samhällets tjänst längre hade något ansvar i. Samhället ställde visserligen upp med en psykolog då och då, som också vänligen då och då ringde hem till mig och berättade att jag fick ha extra uppsikt över Carro eftersom hon var extra självmordsbenägen de gånger psykologen ringde. Första gången det hände var jag totalt handfallen och blev naturligtvis livrädd. Jag frågade vad jag skulle göra? Fanns det ingen hjälp som kunde erbjudas Carro någonstans ifrån? Svaret jag fick var att jag fick övervaka Carro 24 timmar om dygnet, för att försäkra mig om att hon inte gjorde sig nåt. Samtliga i familjen påverkades självklart av det som försiggick. Emelie, som var två år vid det laget, var nog den enda som inte riktigt förstod vad allt handlade om. Camilla och Henke var väl medvetna om hur Carro mådde och vad som hände, även om min dåvarande sambo och jag gjorde det vi kunde för att de skulle hållas utanför. Carro själv irriterade sig på att vi ständigt var omkring henne för att kolla hur hon hade det. Gick hon till en kompis, fick jag så gott som ett nervöst sammanbrott om hon inte svarade i telefonen direkt och jag ringde ofta. Var hon hemma i sitt rum, kom jag nerknallandes i tid och otid för att se till henne. Ständigt samma oro, oron över att hon skulle ha gjort sig något. 

Ett flertal gånger hade Carro dessutom gjort sig något. Hon hade visserligen inte försökt ta sitt liv, men väl skurit sig själv i ett försök att lindra all den ångest hon hade. Dessa gånger kunde synen som mötte mig när jag öppnade dörren, bestå av blodpölar på golvet bredvid henne där hon låg i sin säng, blod på lampknappen, väggen, täcket, kudden och sängen. Där bland kuddar, täcken och blod låg hon min älskade lilla, sköra dotter och sov, medan jag rusade in för att se efter så att hon andades, se om något av såren behövde sys och för att försöka avgöra hur mycket blod det kunde röra sig om som hon förlorat. Myndigheter, psykologer och BUP? De hade inga svar och var inte heller till någon vidare hjälp. Det vände, efter nästan två år vände Carros mående efter att hon äntligen fått så kallade lyckopiller. Under en kort period gav det henne lite ro. Under den tiden hann hon träffa kärleken, flytta ihop med honom, ha en kort stunds lyckorus innan hon som en biverkan av medicinen gick upp i vikt och därför tvärslutade med den. Läkaren vid BUP erbjöd inte Carro någon annan sorts medicin, glömde att göra en så kallad MADRS (bedömning av depression), glömde att kalla Carro till nytt läkarbesök där en MADRS kunde genomföras trots att läkaren bemödade sig att ringa för att påtala att det var vad hon hade för avsikt och samma läkare glömde även vid Carros 18-årsdag att skicka en remiss till vuxenpsykiatrin så hon skulle bli överförd till denna och kallad dit. Carro väntade ett flertal månader innan hon själv bestämde sig för att det var dags att höra sig för om varför hon inte blev kallad. Det var då det uppdagades att det inte blivit gjort helt enkelt. Månader som för läkaren inte betydde något, månader som för Carro betydde väldigt mycket. Torsdagen den 6:e november 2008 fick Carro äntligen träffa en läkare vid vuxenpsykiatrin. Läkaren bedömde då att det inte förelåg någon risk för att Carro skulle ta sitt liv. Ändå var det just det hon gjorde. Tre dygn senare var Carro död. 

Älskade, underbara Carro

Vem är rik?

Regnet strilar ner, fläkten ala helikopter utanför vårt hem surrar och humöret är fortfarande inte på topp. Camilla och jag har diskuterat igenom möjliga lösningar på våra i-landsproblem och kommit fram till att vi åtminstone är rejält rika på ett plan. Vi har varandra! Så vi får helt enkelt göra som under alla andra år i livet, vi får hjälpas åt att ta oss igenom även detta. När allt kommer omkring handlar det bara om pengar och materiella ting och det är i vilket fall som helst inte det viktigaste i livet. Naturligtvis handlar det även om inskränkningar på vad vi kan göra och inte, men det är som det är. Vad går det att säga liksom? Trots vår nya plattform att handla ifrån, kan jag ändå inte låta bli att hålla med om det som stod i en av de kommentarer jag har fått. Pengar är absolut inte allt och leder verkligen inte till lycka, men livet blir allt f-n så mycket enklare när man har pengar så det räcker åtminstone.

När saker inte flyter på som önskat, kommer jag av nån anledning alltid att tänka på tidigare år i livet. Jag blir varenda gång lika trött på mig själv, som blåögt tror att något ska gå enkelt eller fungera. Jag var ju med på Carros resa, vi i familjen var alla med på Carros resa och vi borde vid det här laget ha lärt oss. Inte för att hennes resa går att på något vis jämföra med ekonomiska aspekter av livet. Nej, hennes resa var helt ojämförbar med allt materiellt. Det var en resa som handlade om nåt av det viktigaste i mitt liv, min älskade dotter och hennes mående, hälsa och liv. Det handlade om nåt som borde vara det viktigaste i vårt samhälle, ett människoliv, men den resan lärde snabbt Carro, mig och alla runt oss att det sämsta som går att göra är att förlita sig på att nåt ska lösa sig enkelt eller för den delen lösa sig alls och att människor är viktiga. 

Medan jag satt i mina funderingar och skrev, kom min nära vän Majan inknallandes. Majan, som har hjälpt och stöttat så länge jag minns, kom som på beställning och förmedlade hopp. Det gjorde hon dessutom utan att hon läst mitt förra blogginlägg, vilket jag förstod av hennes totala förvåning när jag berättade om vår nuvarande situation. Vilka underbara människor det finns! De är inte ofta man har förmånen att stöta på människor som helt utan egen vinning vill hjälpa andra, men jag har förmånen att ha flera såna människor i mitt liv. Majan är en av dem och jag har tur som har henne som vän. Fylld av lite ny energi efter Majans besök, bestämde Emelie och jag oss för att hälsa på Angelica. Angelica, som även hon blev relativt bestört över vår nya ekonomiska situation, svor över att hon inte hade medel att hjälpa eller någon lösning på situationen. Det är så de är många av människorna omkring mig, hjälpsamma, osjälviska, vänliga, ärliga och de finns alltid där för en när de behövs. Det är faktiskt en form av rikedom att ha dessa människor omkring sig, en av de största rikedomar man kan ha till och med. För att ha äkta vänskap, det är att vara riktigt, riktigt rik.  

Ger upp

Dagens start innebar inventering av ex antal dagars post, inhämtad av Camilla. Stort steg av henne, ödesdigert steg för humör och mående visade det sig. Meddelandena som väntade innebar vetskapen om att det vi numer ska leva av är 343 kronor per dag minus bilen. Min bostadskostnad är beräknad till 6711 kronor per månad, så vad det innebär för oss är att vi får flytta igen. Det blir att bo ännu trängre, det blir att inskränka än mer på vår personliga frihet och de möjligheter de flesta anser som självklara delar av livet. Ännu en negativ förändring för Emelie, för Camilla och mig med naturligtvis, men Emelie har svårare än oss att ta dessa förändringar efter allt som varit. Det känns tröstlöst och jag är uppgiven. Jag är trött på att kämpa, trött på att det aldrig leder till nåt som är bättre och trött på att det aldrig verkar vara nog. Det har känts ett längre tag som om det är nog, så varför verkar det som det aldrig någonsin tar slut på elände? Camilla sa, i ett försök att hålla livsgnistan uppe: äh, det är väl lika bra att vi flyttar, jag trivs ändå inte så bra i mitt rum. Mina starka älskade barn, vad de får vara med om. Det enda fel vi har gjort är att vi har genomlevt att två av mina barn och två av kvarvarande barns syskon dog. Vad har det lärt mig? Genomlev så lite som möjligt, men ta alltid hänsyn till dina kvarvarande barn. Ja, jag känner mig bitter. Bitter och så in i nordens trött på alltihop. Jag har inga fler lösningar, jag har ingen mer ork och jag har snart inte ens någon vilja kvar att försöka hitta nån ork heller. Jag har tröttnat ur helt enkelt. 

Under senare tid har även vetskapen om att försäkringar som andra har rätt till inte gäller här erhållits. Inte när det handlar om depression, som jag då straffbart nog drabbades av efter förlusten av först Carro och sen Henke. Depression ingår i kategorin psykiska problem och de med psykiska problem, såna som bland annat jag då, behöver naturligtvis inga pengar i livet. Undrar hur resonemanget går där? Motiveras det med att de deprimerade med flera ändå är så under isen att de inte orkar tjafsa, så dem är det lugnt att dra in försäkringen för? 

Så hur ser våra valmöjligheter ut nu? Vi kan välja att flytta till en lägenhet om ett rum och kök med klädkammare som går att göra om till ett litet rum, lägga oss ner och ge upp eller bara skita i det här och dra. Dra vart sjutton som helst, om arbetsgivare, försäkringar och livet självt får bestämma så antagligen så långt åt skogen som möjligt. Moget så in i nordens, men det spelar ingen roll.   

  

Oljud

Natten är vanligtvis min bästa tid, jag gillar lugnet och tystnaden. Vanligtvis reflektionstid delux. Betoningen ligger dock på vanligtvis, vanligtvis som i innan nån satt upp en fläkt eller likande som låter som en helikopter på det stora vita betongkomplexet bredvid min bostad. Det må vara för en god sak som ortens restaurangbransch, uteliv eller vad det nu kan tänkas bli av det. Det spelar mig ingen som helst roll nätter som denna, det enda som känns viktigt är att få tyst på oljudet. Nåja, kanske uppskattar även jag aktiviteterna som kommer att vara i grannbyggnaden. Kanske jag då kommer på att det går för sig med helikoptrar som surrar nätterna igenom. Kanske, men just nu uppskattar jag det i vilket fall som helst inte alls.

Energibrist

Idag slog den till, energibristen som alltid kommer när det blir för mycket. Det är ingen vanlig trötthetskänsla då, utan mer känslan av att jag kommer aldrig mer att kunna ta mig upp ur sängen. Det är slitit att leva ibland. Det är oftast rätt jobbigt att varje dag välja att leva och att försöka göra det bästa av dagen, så när saker och ting inte riktigt går som på räls tar energin slut. Så har det varit sen Carro och Henke dog, så kommer det antagligen att vara ett tag till. Troligen kommer jag aldrig mer att få tillbaka samma förmåga att vila ut och orka med, som jag hade innan de gick bort. Bara att acceptera det tar energi och energi är hårdvaluta i min värld. När energinivån sjunker, blir hela livet att kännas sämre. Allt blir svårare att hantera och den minsta lilla grej som ska utföras kan vara oöverstiglig, såsom att kliva upp ur sängen eller att inte låta depressionen få överhanden. 

Så i morse var det så gott som omöjligt att kliva upp ur sängen. Camilla, som smugit upp tillsammans med Emelie för lite eget frukostmys systrar emellan, tyckte att jag skulle följa med ut och lägga mig där istället. Jag följde med ut och där i morgonsolen, bredvid mina älskade döttrar, med husgudarna lekandes på gräset och marsvinen på grönbete, återkom lite av min ork igen. Så pass mycket att jag återfick mitt kaffesug och dagen räddades. Medan jag satt där, omgiven av kärlek och kaffeångor, bestämde jag mig för att ställa in allt som dagen annars skulle innebära. Är det nåt jag lärt mig sedan Carro och Henke dog, är det att det inte är någon idé att försöka vara duktig och så kallat kämpa på. Det enda det leder till är ett rejält bakslag, både vad gäller ork och mående, så när dessa dippar i energin kommer är det lika bra att lyssna. Lyssna och vila och det är precis vad jag ägnat dagen åt. Tillsammans med mina döttrar, Eve, Angelica, prästen, morsan, Majan, Magnus och Patrik. Inte alla på samma gång, utan kontinuerligt skiftande under dagens och kvällens lopp. Underbara människor helt enkelt. I morgon är en ny dag, som förhoppningsvis innehåller förnyad energi också.