De flesta av mina dagar brukar innehålla en salig
blandning av händelser och känslor. Det rör sig inte alltid om stora saker som
händer, men det händer åtminstone nåt. Gårdagen började med att min nära vän
Majan och hennes familj, som fixat med min bil och igår morse även besiktat
den, kom hit och lämnade den på min gård i lagom tid för förestående
lasarettstur. Det är en gudagåva i min situation att få bilen hämtad, lagad och
återlämnad besiktad och beredd för vägarna. När man inte vet nåt om bilar mer
än att de ska funka och dessutom är i den ekonomiska situationen, vars
motsvarighet väl snarast går att återfinna i nåt hörn av Syrien, är det helt
enkelt likställt med änglavakt att ha såna vänner. Det gör det inte mindre
suveränt att de ställer upp, utan att ha någon baktanke om egen vinning
undanstoppad i nån hemlig agenda heller, utan de gör det för att de är genuint
trevliga människor rakt igenom. Beundransvärt helt enkelt och en synnerligen
nämnvärd händelse i min värld.
En av gårdagens andra händelser utgjordes då av
redan nämnda tripp till grannkommunens lasarett, närmare bestämt till
kirurgavdelningen. Det vore en radikal överdrift att påstå att ytterligare
bekantskap med nämnda avdelning stod högst på önskelistan över saker att göra,
men ibland eller kanske mest hela tiden får den önskelistan stå åt sidan för
mer viktiga saker. Saker som att ta vävnadsprov från brösten till exempel. Det
var en bra läkare med humor. Han förklarade en hel del om bröst och körtlar,
efter att han inlett vår bekantskap med att lite karskt deklarera att det minsann
var han som höll i brösten på det där stället. Rolig typ faktiskt. Sen
förklarade han hur bröstkörtlarna ser ut och berättade att det under min
vänstra arm fanns något som kunde vara en förändring. Dom visste inte om det
var det, men det kunde vara det. Så för att försäkra sig om vad det var hade de
bestämt sig för att ta cellprov från ena brösten och funnen knöl. Jag kan stolt
meddela att istället för att svimma, satt jag upp medan proven togs. Verktygen
som skulle användas såg ut som nån fornlämning från nån gammal tortyrkammare
och definitivt inget som borde användas på människor i en mer vänlig miljö. Det
avgjorde saken, jag tänkte absolut inte lägga mig när detta intrång i en del av
mitt innersta företogs. Nä bättre då att sitta upp, med full utsikt över
förödelsen. Förödelsen utgjordes av två stick som inte gjorde särskilt ont,
inte ont alls faktiskt. De fick ut nåt som såg ut som blank vätska, vilket de
refererade till som celler och jag har ingen anledning att tro att de försökte
vilseleda mig. Därefter blev jag omplåstrad och vi fick åka hem. Vi utgjordes
av Camilla, morsan och jag och Camilla fick lov att följa med mig in på
undersökningen. Frågan är vem som tyckte det var mest läskigt, hon eller jag?
Så nu är det bara att vänta i en vecka till tio dagar på svaret. Fram till dess
tänker jag utgå ifrån att jag är frisk.
Kvällens aktiviteter utspelade sig på gräsmattan
hemma. Camilla liggandes på ett täcke och jag halvsittandes i en stol.
Uppenbarligen är det krävande att genomgå diverse besiktningar, vare sig man är
den besiktade eller den som betraktar det hela. Det enda som i övrigt hände för
min del var en förflyttning från gräsmattan till soffan, en trivsam
förflyttning eftersom den innebar kvalitetsumgänge och serverad ostbricka. Avslutningsvis
läste jag en kommentar som rörde mig djupt. Ännu en vänlig människa i en allt
annat än vänlig värld. I det stora hela var det en bra kväll.
 |
| Omplåstrad |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar