Tuppfäktning

En del dagar är det tuppfäktning som gäller, detta trots att hönsgården mestadels består av höns. När det inträffar deltar en del med road entusiasm, andra blir arga medan ytterligare någon står i hörnen och kacklar. Ingen kommer dock till skada, åtminstone inte fysiskt. Psykiskt vet man inte alltid, eftersom en del av dem som deltar ägnar sig åt att försöka hacka där dom tror att det känns mest. Idag var det tuppfäktning. Det var en av dessa matcher som det inte går att se någon som helst spänning i, utan hela spektaklet var mestadels en pinsam historia. Det hela avslutades med att den ena hönan kacklade högljutt om att hon sket i det ena och det andra. Den andra hönan var överseende på ett roat sätt, men sket i övrigt ganska mycket i den högt kacklande motståndaren. Det kan ändå kännas lite konstigt att tuppfäktning ens förekommer, men det verkar vara ett relativt vanligt scenario kring en del av hönsen. Vissa hönor ger sig till och med in i stridens hetta utan att veta att det finns stängsel i hönsgården, för att sedan springa rakt in i dem gång på gång samtidigt som de kacklar otrevligheter i gäll ton. Då är det riktigt pinsamt, eftersom de försöker skaffa sig et större utrymme samtidigt som de inte ens vet vilket svängrum de har från början. Fast det finns förstås en vinning med allt detta fäktande. En del av hönsen får träna sig på att stå upp för sig själv och det kan vara en bra sak att kunna, åtminstone om dagarna spenderas i en hönsgård och fäktning konstigt nog är att förvänta.    

Balanserar

Vackra skvaltkvarnen i vårskrud

Balans. Hur i hela friden uppnår man balans inom livets alla områden? Efter att nästan ha snubblat över drivor av sand och hundhår inser jag att jag, som vanligt, inte hunnit med allt jag skulle vilja hinna. Konstigt nog är det de ordinära hushållssysslorna som alltid står sist på priolistan. Tvätta, dammsuga, fixa med mina blommor eller för den delen greja ute i trädgården, allt sånt som gör det mysigt att vara hemma verkar vara nåt som prioriteras bort ganska ofta i vårt hem. Fast det är inte bara där det visar sig. Det är så mycket jag skulle vilja och det är helt uppenbart en utmaning att både hinna med allt och att dessutom göra det utan att stressa mellan allt och då ändå inte njuta av det man gör. 

Morgonpromenad till skvaltkvarnen
tillsammans med Emelie & husgudarna
för frukost i det fria  

En del dagar blir jag till och med stressad över att jag inte får nån balans mellan alla göromål eller hittar tiden för det jag vill. Halvtidsarbete med heltidslön är för närvarande den enda lösning jag hittat på balansproblemet och det är inte ens en lösning, eftersom jag har synnerligen svårt att tro att jag får något vidare gehör för den idén hos min arbetsgivare. Det är konstigt att kreativa idéer av det slaget tas emot med sådant litet intresse?!    

Frukostutsikt

Idag har jag till exempel fått lov att ställa in det gympass jag planerat att gå på, till förmån för det eftersatta hushållsarbetet. Det jag aldrig hinner eller för den delen orkar syssla med under veckorna. Fast balans är inte relevant bara vad gäller att hinna med allt, utan även inom måendets ramar är balans ett ord med tyngd i. Varje dag balanserar jag för att kunna se allt det vackra och roliga, istället för att ramla ner i den avgrund jag hamnar i med jämna mellanrum. Det är mycket i livet som handlar om att välja. Ibland är det så enkelt som att välja bort ett gympass, men ibland står valet mellan att leva, dö eller att vara ett offer. Två gånger i mitt liv har jag stått inför det sistnämnda och aktivt valt att fortsätta att leva. Första gången var efter Carros död, andra gången var när Henke omkommit. Det var inga lätta eller självklara val, utan det tog mig tid att landa i att det var livet som var mitt val. 

Harry passade på att ta sig ett dopp
vid kvarnen

Efter det är varje dag, varje minut och sekund ett val. Det var det egentligen innan också, men det var inte tydligt för mig på samma sätt. Många gånger tog jag saker och ting för givna på ett sätt som jag aldrig gör nu, så även om en del av livet aldrig mer kommer att vara i färg har livet ur ett annat perspektiv blivit färgsprakande och vackert på ett sätt det aldrig var förr. Med val kommer ansvar och mitt ansvar ligger i att balansera och försöka välja rätt. Till och med när jag rasar, för det kommer jag att göra resten av livet av och till, gör jag ett val och försöker återfå någon form av balans. Det är där någonstans i allt balanserande och alla val, som jag återkommer till min grundfråga. Hur ska man hinna allt man vill och hur kan man få någon balans i livets alla områden? Klurigt det där.

Mysfika i växthuset hos & med
Emelies farmor Anita. 

De senaste dagarna har varit underbara, trots att jag inte lyckats klämma in alla aktiviteter jag egentligen hade velat. I onsdags började dagen med arbete, som de flesta vardagar. Efter jobbet kikade solen fram och husgudarna och jag rekreerade oss i skog och mark. Det var så vackert och rofyllt, löven som börjar spricka ut, fåglarna som kvittrade och den blåa himlen som reflekterades i diverse vattendrag och mindre översvämningar. Vi klafsade glatt runt i både vatten, på stigar och på ängar. 

Även mindre översvämningar kan
vara riktiga skönheter

Torsdagen var egentligen en mindre bra dag. Av någon anledning var humöret kört i botten och det höll isig så gott som hela dagen. Det var inte förrän jag varit med på ett av de gympass jag gillar, som det vände. När vi kom hem var det middag som gällde, sen kom Therese på besök. Kvällen blev riktigt trevlig, det enda molnet på den mörknande himlen var att Emelie hade ont i ett knä.

Med vind i håret - sötaste Engla

Under fredagen fick Emelie lov att åka till vårdcentralen med sitt knä. På måndag ska hon på provtagning ifall det är en infektion som gör att det gör ont, annars ska de kolla om det är nåt mekaniskt i själva knät. Fredagen innefattade även ett step up pass i sällskap av Therese, fika hos morsan efteråt, franska rårakor med fetaost och en husgudspromenad i regn och blåst. Jag och hundarna vandrade länge omkring och lyssnade på vinden och fåglarna och en helt suverän frihetskänsla infann sig. Må bra känslan blev inte mindre bra av att ett och annat rådjur stolt visade upp sig för oss på våran vandring. Emelie och jag var båda rätt trötta, så det blev en rätt tidig kväll.

Angelica njuter av kvällssolen medan köttet ligger på grillen

Lördagen började med att solen sken in genom sovrumsfönstret och  Emelie kom med idén att vi skulle promenera till skvaltkvarnen och äta frukost där, så det gjorde vi. Det var en bra start på en bra dag och skvaltkvarnen visade upp sig från sin mest vårvackra sida. Vitsipporna blommade, himlen reflekterades vackert i vattnet och vi satt oss bredvid kvarnen och njöt av vår frukost, utsikten och ljudet av vattnet som forsade. Såna morgnar kan jag tänka mig att ha många av.

Promenad vid Vemforsen under lördagskvällen

Därefter for Emelie och jag och handlade och fixade lunch. Camilla arbetar helg, så vi bjöd henne på lunch. Det var mysigt, vi tre tillsammans är nåt av det bästa som finns. På eftermiddagen hamnade Emelie och jag hos Emelies farmor på fika i hennes växthus. Det var också väldigt trivsamt, det är mysigt att sitta i den lite fuktiga värmen och surpla på kaffe bland blommor och grönska. Magnus kom också dit och fikade en stund och efter fikat följde Emelie med honom, eftersom det var hos honom hon skulle sova. Jag for hem och grejade lite, för att därefter dra iväg igen.

Lördagens grillmästare var Peter

Hundarna och jag tog en kvällsvandring vid Vemforsen. Vatten som forsar har en lite uppiggande effekt, som inte blir mindre av att det dessutom är omringat av vitsippor och annan spirande grönska. Därefter begav vi oss till Angelica och Peter, som bjöd på grillat. Även det var kanonmysigt. Det ger en speciell känsla att sitta i solnedgången medan köttet ligger på grillen och luktar så väldigt gott tillsammans med människor som betyder mycket. En sån kväll var det. Gott var det också. Det som serverades var grillad älgfilé, kycklingfilé samt fläskkarré och sallad, potatisgratäng och hasselbackspotatis. 

Serverad lördagslyx

Efter maten surplade vi ingefärste och diskuterade livet och hur man ska kunna komma tillrätta med balansproblemet. På vägen hem hade solen försvunnit ned men himlen var fortfarande vacker och reflekterades i vattnet. Det var så storslaget att jag fick lov att stanna för att ta kort. Så himla rofyllt och otroligt fint. En del gånger går det inte att känna annat än vördnad. Idag är jag inte lika fylld av vördnad inför de drivor av sant och hundhår som jag strax ska konfrontera, men det kommer att vara väldigt skönt när konfrontationen är klar. I morgon är det vardag igen och Emelie ska ta sina prover. Tiden går som alltid fort, men den verkar gå lite extra fort under helgerna. Nåt jag funderar över är hur människor hinner med att se på TV också utöver allt annat som ska hinnas med. I detta hus finns ingen TV och om det gjorde det så har jag ingen aning om när jag skulle hinna titta på nåt på den. Det kommer väl kanske en dag när jag ska undersöka den saken, men det lär inte bli än på ett tag. Det är alldeles fullt upp ändå.

Storslagen 

Barrunda på nytt sätt

Kvällsrekreation 

Full fart genom livet, så förflyter tiden för närvarande. Det är inte ofta det är direkt tråkigt och är det tråkigt är det för att jag väljer det i syfte att vila lite. Även roligt och framåt kan ibland behöva stå på stand by. Så vad har hänt under de senaste nio dagarna då? 

Kärlek <3

Jag har varit på gymet och ett av passen var riktigt, riktigt roligt och dessutom drygt. Dans och styrka heter passet och det kommer jag definitivt att gå på även denna vecka. Det gav vissa efterverkningar också. Flera dagar gick jag stelt och ställde och satte mig mycket försiktigt, men även träningsvärk har sin tjusning. Till exempel känner man sig så där odrägligt nyttig och aktiv i flera dagar extra och det är inte så dumt. Emelie har även hon börja på gymet och det verkar vara nåt hon gillar. 

Lunch med ännu en kärlek <3

Emelie och jag har haft hundrastning och rekreation efter jobb och skola. Det är speciellt att vara vid vatten. Av någon anledning ger det energi och nu när älven är stor och forsande är det en direktpåfyllning i energidepåerna. Så i syfte att samla på oss lite extra kraft och för att göra husgudarna lyckliga har vi farit iväg till ett himla fint ställe vid älven och låtit både hundarna och oss själva springa fritt. Lite vardagslycka går det inte att få för mycket av så.

Plats för trummor

I jobbet har jag fått systemansvar för ett verksamhetssystem. Bara tiden räcker till blir det helt okej. Det här är sista veckan jag är delvis utlånad till handläggarenheten, sen så blir det chefande för hela slanten igen. Förra veckans kortvecka gjorde väl inte direkt ont, jag var flexledig under fredagen och fyra dagars ledigt i sträck var skönt. 

Trummande Gunn

Vad har mer hunnits med under dagarna som gått. Jag har frukostat med en Ewa, förmiddagsfikat med samma Ewa, en Sirpa och en Kerstin, eftermiddagsfikat med en Karin och haft en supertrevlig lunch med Camilla. Under torsdagen, som var ledig, hann jag med lite städning, besök av Anette, gymmande och umgänge med Emelie med kompis.

På väg hem från Avesta

Under fredagen for jag och två väninnor till ett ställe som heter Dammsjön utanför Avesta för att vara med på trummeditation. Det var supermysigt. Trummeditationen hölls i en stuga som låg på en ganska hög kulle med utsikt över Dammsjön. Det luktade gott av eteriska oljor och var varmt av en brasa som brann i kaminen i stugan. Överallt stod det levande ljus och trummeditationen var superbra. Det var först ett pass med trummor, sen serverades grillad regnbåge och quinoa- och potatissallad utanför stugan. Där var det marschaller utställda här och där och en eld brann i en eldstad av sten. 

Anette & pappa på besök

Efter matstunden var det en till trummeditation. Den var riktigt stark och gick djupt i känslolivet. Vi blev kvar till ganska långt in på kvällen och klockan var drygt ett på natten när vi kom hem, men vilken kväll. Till och med hemresan var kanontrevlig. Fler såna upplevelser tas tacksamt emot. Lördagen var också en bra dag. Den började med att jag agerade försöksperson för en regressionsutbildning, som hölls hos Therese och Magnus på Natur, Fritid & Friskvård. 

Däckbyte hos pappa

Det var spännande och jag blev mäkta imponerad av den som tränade på mig. Därefter surplade jag kaffe med Therese ett tag innan jag begav mig hem. Innan jag hunnit hem ringde telefonen, det var Anette som stod på min trappa och undrade när jag kom hem. Väl hemma drack Anette och jag kaffe och babblade, när Camilla dök upp och anslöt sig till oss i vår kaffesession. Sen stod det inte på förrän även pappa kom och deltog i kaffesurplandet. Det blev många skratt och relativt mycket koffein. 

Med husgudarna på skogspromenad

Sen var det bara att äta, rasta hundarna och bege sig till pappa som lovat hjälpa mig att byta däck på bilen. Det gjorde han också, det är snodigt att göra det i hans garage och ännu snodigare blir det förstås av att det är pappa som liksom står för själva däckbytet. Det var också riktigt trevligt. Det är trevligt att umgås med min kära far. Sen var det bara att åka hem och vända för att spendera kvällen tillsammans med en kvinna som heter Caija. Även denna kväll hann bli natt innan jag kom hem igen och då var det bara att krascha i säng som gällde.

Finns inget dåligt väder ;)

Även söndagen innebar visst agerande som försöksperson, den här gången som åhörare till en seans. Det var också helt okej och det var modiga människor som stod framför oss och pratade. Eftersom det är Therese och Magnus som fixar maten till en del utbildningar, som regressionsutbildningen till exempel, fanns det en hel del mat kvar när kursen var slut. Jag blev bjuden på mat och vi satt där, Therese, Magnus, deras barn och jag vid baren på Natur, Fritid och Friskvård och käkade. Therese och jag blev sittandes där i någon timme och bara pratade om allt och inget och drack en och annan kaffekopp. Utanför öste regnet ner och det var riktigt mysigt att sitta inne och bara slappna av och umgås. 

Törstig husgud i skogen

När jag skulle bege mig hemåt skickade Therese och Magnus dessutom med mig fyra matlådor, vilket var ganska lyxigt. Istället för matlagning kunde jag därmed åka hem och dra ut i skogen med husgudarna. Trots regn var det mysigt, hundarna var lyckliga och med dem även jag. Det märks att sommaren så sakteliga kommer närmare och jag älskar att se löven som håller på att spricka ut. Resten av söndagen innehöll inte så mycket mer än tvätt, dusch och säng.

Trummor, eld & utsikt

Måndagen var bara jobb och sömn. Idag har jag åtminstone hunnit med att äta lunch med Angelica, lagat mat och pratat mycket i telefonen utanför jobbet. Snart återstår bara sängen och det blir blir himla skönt det med. I morgon är en ny dag och den kommer troligen att innebära mycket jobb och sen sömn och vissa dagar räcker det med det.

Vår i skogen 

Ups and downs

 

Nygymade & tillsammans <3

Veckan som varit har rusat förbi i en väldig fart. Det är å andra sidan precis som de flesta dagar, veckor och år nu för tiden gör. Det går fort och det händer alltid något. Veckan som varit har fokus till stor del legat på Emelie. Jag tänker inte gå in på vad allt handlat om, men det har varit flera olika händelser som inte har varit av det positiva slaget som har påverkat henne. Det är jobbigt för Emelie, hennes ryggsäck är redan enormt tung så hon behöver inget mer som tynger i den. Nu är hon dock något så när i form igen och det är jag synnerligen tacksam för.

Camillatid <3

Under tisdagen begav jag mig till gymet igen. Det var ett bra tag sedan sist, så det var definitivt dags. Dessutom hade de veckor som måste passera efter operationen innan träning var tillåtet igen passerat, så då gjorde jag slag i saken. Det första passet blev ett dans aerobicspass och det var roligt. Kroppen blev glad och med den även jag. Dessutom var jag inte alls så flåsig som jag hade förväntat mig, så all kondition är i alla fall inte borta. Nästa tisdag ska Emelie följa med, hon är nämligen riktigt sugen på att börja träna och då ska hon så klart få göra det. Onsdagen umgicks jag efter arbetet med Anette, som kom på besök. Det var en trevlig kväll med mycket babbel, kaffe och skratt. Det ger påfyllnad i energidepåerna att spendera sina kvällar på det viset. Torsdagen umgicks jag med tre andra kvinnor efter arbetet och vi diskuterade allt mellan himmel och jord. Även det gav input på pluskontot. Fredagen sov Emelie hos sin pappa och Camilla och jag begav oss på step up på gymet. Det var kul, jag gillar det passet. Efter gymet for jag till mamma och hämtade husgudarna och sen hem. Camilla var redan hemma och väntade på mig och vi hade en riktigt trevlig kväll tillsammans. Under lördagen var det återhämtning som gällde, så jag sov länge, gick upp ett tag och gick och la mig igen. Det behövdes för jösses så trött jag var. Emelie och Magnus kom på en snabb kaffevisit och under kvällen dök Camilla upp. Vi drack kaffe, pratade och beslutade oss för att bege oss på ett retreat i juni. Det blir supermysigt. Vi avslutade vår kväll med att ta med David, Camillas irländska varghund, till en vidsträckt linda för lite spring. På en stig in mot skogen hittade han dessutom en enorm vattenpöl, vilken tydligen förgyllde hans tillvaro rejält.

Varghund & vatten = blöt bil

Så har vi dagen idag då, den har gått i en lugn lunk med läsning, diskussion med hyresvärd om altaner, grillplatser, blommor och bilförvaringar. Ikväll kommer Emelie hem igen, men först ska hon spela bingolotto med sin farmor och farfar. Den här helgen har gått väldigt fort må jag säga, trots att jag faktiskt känner av i benen att jag ägnade mig åt step i fredags. Imorgon börjar en ny vecka och jag hoppas den innehåller mer positiva inslag för Emelies del än den här har gjort. På fredagen ska jag till Avesta tillsammans med Lena. Då blir det trummeditation för hela slanten i några timmar och det ser jag fram emot. I övrigt är det bara nåt gympass inplanerat än så länge, så vi får se vad kommande vecka för med sig.

Ser ut som det finns hopp för att
ännu en sommar kommer :)

Hörde smällen

En sån dag har det varit

Jag hörde smällen, det var en enorm smäll och jag hör den fortfarande inom mig, berättade min kollega för mig idag under lunchen. Smällen hon refererade till var den som hördes när Henke dog, när bilen där han var passagerare kolliderade med en vänstersvängande lastbil. Det var ett modigt samtal, det är inte alla som vågar ta upp sånt som relaterar till Carros eller Henkes död med mig. Jag lyssnade samtidigt som jag tänkte på hur det kan ha låtit. Hittills har jag funderat över många saker kring olyckan, men fram till idag har det faktum att det naturligtvis har låtit när det hände inte funnits med i mitt medvetande. Jag klarade inte av att fråga något. Hade jag frågat, hade jag fått något svar hade jag inte klarat av att behålla den självbehärskning jag kämpade så enormt för att ha kvar. Jag berättade delar från den eftermiddagen och kvällen ur våran synvinkel, men det var lika där. Jag klarade inte av att prata om många saker. Jag klarade inte av att berätta helt och fullt om hur Camilla bröts ner framför ögonen på mig när hon via telefonen fick reda på att det sas på Facebook att Henke, våran älskade Henrik, nog var död. Jag klarade inte heller av att nämna något om när polisen kom, när vi hamnade på akuten eller när vi åkte till Henke på bårhuset och han låg där skadad, sårig, med glassplitter i håret och död. Inget av det sa jag nåt om. Det jag berättade var fragmentariskt. Inget annat hade varit möjligt utan att jag hade brutit ihop. Samtidigt som jag delade med mig av dessa totalt ofullständiga bilder undrade jag inom mig hur mycket Henrik hann med att uppfatta innan det blev svart för honom, innan han dog. Jag hoppas att han inte hann uppfatta eller känna något alls. Mitt i allt hoppas jag att han for så lite illa som det bara går trots att det gick så illa som det bara kan gå. 

Älskade Henke <3

Alla dessa trasiga känslor som ligger så precis under ytan, som jag har så svårt att kontrollera när jag inte är riktigt beredd. Idag lyckades jag nästan behålla mitt lugn utåt, men inom mig kändes det som jag skulle behöva kräkas, gråta och skrika ut att Carro och Henke inte borde få vara döda. Inte för att någon pratade med mig om det, men för att det gör ont. Det sliter sönder mig inifrån och jag saknar dem. Alltid saknar jag dem. Camilla ringde när  jag kom hem och vi berättade för varandra om hur våran dag varit. En av Carros kompisar har nyligen börjat arbeta på samma ställe som Camilla. Hon hade haft en annan form av upplevelse när kompisen delade med sig av små anekdoter kring Carro, sånt som gjorde att Camilla blev glad och mindes. Det hjälpte henne att komma ihåg en del små egenheter som hon annars inte har tänkt på under en tid och det gjorde henne varm i hjärtat och glad. När vi pratat lite började vi komma ihåg en del saker med både Carro och Henke. Vi skrattade gott åt när Henke blev frustrerat irriterad när jag ville köpa honom nya skor och lyckades beställa alldeles för stor storlek. Henke ville varken ha nya skor eller för stora skor, men han roades ändå av min storlekstabbe. Vi mindes Carros sätt att vinkla ena foten inåt när hon stod still och en speciell grej hon gjorde med händerna. Kvällen blev på så vis en bra kväll när vi hade dom lite nära oss igen, dom som vi ständigt letar inom oss, saknar och älskar så enormt mycket.

Älskade Carro <3

Dagen har förutom minnen inneburit grådassigt regn och att jag kom en timme för tidig till mötesplatsen inför stundande avresa till Rättvik och Mora i ett projekt jag är inblandad i på arbetet. Det var i det hänseendet en relativt bra dag förutom tidsmissen. Väl hemma har jag stekt jag kött och potatis, gjort gryta, strukit kläder och diskat. Det, kraschat, pratat med bland annat Camilla och kommit på fötter igen. Det är så det är nu för tiden, glädje, sorg, lycka, totalt mörker, saknad och kärlek blandat och om vart annat. Mitt i allt försöker vi ändå att leva och ta till oss det i livet som ingen egentligen har råd att missa och ibland lyckas vi med det och dessa gånger är bra nog. Jag tycker vi gör det ganska bra som vi gör det ändå trots allt.  

<3

Rik & levande

 

Med mamma & husgudarna på vitsippsinspektion

Egentligen lever jag ett rikt liv om rik definieras som nåt mer än bara pengamässigt stark. Trots all trasighet jag bär med mig i min ganska tunga ryggsäck, så är jag ibland lycklig. Lycka i min värld innebär att jag fortfarande saknar, saknar, saknar, sörjer och aldrig mer kommer att bli hel, men det betyder också att jag har lättare att se dom små sakerna i livet och förundras. Kanske just för att jag är så väl medveten om livets bräcklighet och hur totalt omöjligt det är att kontrollera. Det låter konstigt med lycka och bara tanken på att jag faktiskt kan vara lycklig skrämmer mig enormt, men här om dagen snappade jag ändå upp den känslan. Känslan av att allt är bra, det finns glädje i att leva och att jag var lycklig.

Underbara vår

Så fort jag hade tänkt tanken blev jag livrädd. Lycka är för mig starkt förknippat med livets oberäknelighet och en av de senaste gångerna jag riktigt kände den känslan stod jag på vår trappa. Det var trappan till det hem vi delade tillsammans, Carro, Camilla, Henke, Emelie, jag och då även Magnus. Jag stod där och satte ner enris och ljung i krukor och lådor och pyntade inför vintern. Carro hade varit hemma efter att ha hållit sig undan under några veckor och hon verkade glad, till och med harmonisk, och jag tänkte att allt kanske skulle komma att ordna sig ändå och den tanken gjorde mig lycklig. Jag var lycklig över att familjen var hel igen, över att det fanns hopp inför framtiden och att Carro verkade må bra.

Älskade Engla

Fast det var egentligen inte så det var. Carro mådde inte bra och lyckan var en illusion, eller åtminstone väldigt flyktig. Det var den natten Carro valde att lämna det här livet och alla vi andra i familjen fick erfara hur det är att gå sönder och vad verklig smärta, sorg och saknad är. Så när jag nu återigen kände känslan av lycka blev jag rädd. Så pass rädd att jag fick lov att döpa om det jag kände till glad, för glad är det ofarligt att vara. Glad brukar inte innebära att livet slår till på sitt oberäkneliga sätt, så det var så det fick vara. Jag var glad och dessutom glad att jag hittat ett sätt att känna det jag kände, utan att behöva vara rädd för vad som skulle kunna komma.

Äntligen en diskmaskin i huset 

Dagen därpå fick jag lov att titta lite på vad det var som hänt och vad jag egentligen höll på med, för det var en viktig upptäckt jag hade gjort. Den som står i vägen för den lycka jag kan känna är tydligen jag och min egen rädsla. Naturligtvis kommer livet emellan ibland, men livet går det inte att kontrollera. Däremot kan jag tillåta mig själv att vara lycklig de gånger jag är det, eller åtminstone jobba för att tillåta mig själv det. Det var en bra insikt. Nu finns åtminstone möjligheten att försöka komma till rätta med det. Fram till dess tänker jag fortsätta att vara glad och njuta av det i livet som det verkligen går att njuta av. Glad är inte så dåligt det heller. 

Vacker i solen

Tiden, rannsakan av mig själv till trots, susar i övrigt förbi i ett onödigt högt tempo och en del saker har åtminstone hunnits med. Sen två veckor tillbaka är jag tillbaka i arbetslivet igen efter min sjukskrivning på fyra veckor. Första arbetsveckan var rätt spännande på ett lite annorlunda vis och innefattade många olika bud, lika många funderingar och snabba beslut. I slutändan resulterade det i att jag delvis lånar ut mig till handläggarenheten under fyra veckor för att stärka upp där med bland annat en inskolning. Förutom handläggarinhoppet har jag kvar en del av mina vanliga arbetsuppgifter. Nu är det tre veckor kvar på utlånartiden, därefter går jag tillbaka till att vara enhetschef på heltid igen.

Grönt är skönt

När det inte har varit arbetstid har det varit tid för annat. Jag har hunnit med att vara på två hälsomässor. Förrförra helgen var jag till Rättvik med Therese och Caija. Där var vi på en föreläsning om access consciousness, fick varsin access bars behandling, köpte någon sten och lite nässlor och självklart ett vitt stenhjärta som Emelie fick när jag kom hem. Det var en bra dag med många intryck, många trevliga människor och en del skratt.

Hur mysigt som helst att mata flasklamm

Förra helgen var det Lena och jag som begav oss av till Mora på hälsomässa. Det var en kanondag. Båda fick healing av olika slag, jag tog reconnective healing och det var bra. Dessutom var vi med på en trummeditation som var något av det starkaste jag varit med om i trumväg. Jag rös under hela meditationen, det var riktigt häftigt. Några inköp blev det väl också, såsom yogi tea med choklad och chilismak och vit salvia. Väl hemma frös jag som en tok och fick lov att göra eld i kokspisen. Sen satt jag vid den under några timmar och huttrade och drack te innan det var sängdags. Jag somnade som om någon hade klubbat mig när klockan var strax efter 21 och sov till strax efter åtta idag. Det är tydligt att det behövs sömn efter en dag med healing och trummor.

Värmande efter trummor & healing

Vad har mer hunnits med? Jag har målat känslor i oljefärg tillsammans med några väninnor, haft en nattlig meditation tillsammans med andra kvinnor, varit på besök hos mamma, Angelica, Therese, Caija och Hasse och Majan vid olika tillfällen, haft en tarotafton och naturligtvis tittat på eldar eller åtminstone skjutsat runt Emelie med kompisar på eldtittar. Jag har haft besök också. Therese, Caija, Magnus och under helgen har Patrik varit här. Vi har matat flasklamm, sett solen, njutit av fjärilar och små hästar. Morsan, husgudarna och jag har varit på vitsippsinspektion vid älven och det var underbart. Det går inte annat än att samla kraft av vattnets brusande och vårens ankomst. Det har bakats havrekakor och inhandlats diverse sötningsmedel, kokosolja och spirulina, varav de sistnämnda fick Emelie att fråga om jag lekt med karamellfärg efter intag av smoothien med just spirulina i. Emelie och jag har införskaffat målarböcker för vuxna och njuter i fulla drag av att färglägga alla dessa små fält samtidigt som bruset i hjärnan tystnar för en stund. Jag har till och med kommit ihåg att deklarera och inspekterat en kajak. I morgon bär det av till först Rättvik och sen Mora i jobbet och på tisdag är det dags för träning på gymet igen. Det är bra dagar. Ibland är det jobbiga dagar, men framförallt är det dagar fyllda av liv och är det nåt jag vet så är det att livet ska man ta vara på.

Frid