Sjukligt tomt

Sen några dagar tillbaka är det säng- eller snarare soffläge som gäller. Beskrivet på ett annat sätt, så är jag sjuk. Energi finns inte, huvudvärken är konstant och molande, temperaturen är för hög och det mesta är för drygt, även om det i vanliga fall skulle vara till och med roligt. Sånt är livet helt enkelt, även om jag numer är mer än lovligt muttrig över detta återkommande tillstånd. 

Älskade Carro & Henke - på kyrkogården

Igår kom oväntat känslan av måste krypandes över mig. Trots att jag egentligen inte orkade, så måste jag bara. Jag åkte därför dit jag måste, jag åkte till kyrkogården. Det finns inte mycket som är lika hemskt, trots att det är vackert, rofyllt och lugnt på kyrkogården. Det ändrar inte det faktum att det inte finns nåt vackert med den saknad och trasighet allt detta vackra vittnar om. Det är några av de värsta stunderna i mitt vardagsliv numera, de stunder jag måste åka till kyrkogården. Deras gravsten är vacker, platsen de ligger på är fin, men det ändrar inte det faktum att det inte finns nåt mer hemskt än att behöva besöka två av sina barn på kyrkogården. Dom borde inte behöva vara där, men det är dom. Jag plockade undan vintern från deras gravar. Jag avskyr att se formen i gräset efter där deras kistor har sänkts ner, jag avskyr att veta att de ligger där och jag avskyr att de är borta. Känslan av måste ersattes, när jag satt på huk framför deras hjärtformade gravsten, av samma känsla som alltid; tomhet, att trasas sönder igen och bara sorg. När jag återkom hem och stod på gården utanför huset där vi bor, fanns inte ens orken att gå ur bilen först. Jag blev sittandes där i skymningen, hade egentligen lust att skrika rätt ut, men gjorde som alla gånger innan. Jag var tyst, lät tårarna torka, samlade mig och gick in till mina två levande barn igen. Emelie sov och Camilla ville dricka te med mig. Jag älskar dem, alla mina fyra underbara ungar.

Söndagen - ett sjukligt hundliv

Trots ovan beskrivna hälsotillstånd händer åtminstone nåt, det vill säga nåt mer än besök på kyrkogården. Igår monterades markiser ovanför fönstren, inte av mig utan av representanter från hyresvärden. Idag tvättades fönster. Inte heller det utfört av mig, utan av en representant för mammas oro. Hon är, sedan hon själv höll på att ramla ut genom fönstret i samband med fönstertvätt, rädd för att jag ska ramla ner och slå ihjäl mig, om jag tvättar dessa omoderniteter till utåtgående fönster på våning två där jag bor. Därför kom det idag en lejd person, för just fönstertvättarändamålet, hem till mig och gjorde detta. Bekvämt, men bakvänt på nåt vis. Nåja, det medförde även att morsan inte tvättade sina fönster och det var väldigt bra. Inget mer klivande för hennes del, efter den ramlingsincidenten. 

Även hemma hos mig har det ramlats. Inte heller detta har åstadkommits av mig, utan av en person som var hit och fixade nåt åt hyresvärden. Medan denne ägnade sig åt uppdraget hyresvärdssysslor, passade personen i fråga även på att ramla ner från en trappstege, slå sig i en fåtölj och se ut att ha relativt ont. Faktiskt så pass ont att svettpärlorna trängde fram i pannan. Inte bara människan på stegen/golvet var svettig efter detta, utan det var även jag som redan innan hade förhöjd temperatur. Det var åtminstone tur att det gick så pass bra som det ändå gjorde, för det hade kunnat gå riktigt, riktigt illa.  

Trappinvigning under fredagen

Ramlanden, fönster, kyrkogården och mindre piggelin, i fredags var jag åtminstone pigg och dessutom på trappinvigning. Det fungerar även att utläsa det som tjejfest.. eller tja åtminstone en fest med 26 kvinnor då. Det var trevligt, innefattade ljusparty, smörgåstårta, trevliga människor, ett och annat vinglas och allsång. Märk väl, allsång - absolut inte skönsång. Trevligheter till trots var jag skötsamt nog hemma vid ett - halvtvå under natten, så lördagen var inte helt bortom all räddning. Däremot söndagen, det var då det ofrivilliga soffläget inträdde på arenan.

Förutom allt och inget har jag nu fått den bok jag beställt åt Camilla och Emelie, Livet är nu av Ludmilla Rosengren. Det är en bok som vänder sig till barn och ungdomar och syftar till att ge dem verktyg för att kunna hantera livets svårigheter när de kommer, utifrån olika förhållningssätt och tekniker som är vanliga inom KBT. Grundtanken är att kunna vara i nuet, använda sin empati, välvilja och tolerans, både inför sig själv och andra. Det jag hittills har hunnit läsa av boken, ger ett helt och hållet positivt intryck och jag längtar efter att få diskutera det som står med Camilla och Emelie. För som forskningen, för att inte tala om det sunda förnuftet, säger, så är det i nuet och genom förmågor som just empati, välvilja och tolerans, nyckeln till den svårfångade lyckan ligger. Om boken ger Camilla och Emelie bara så en glimt av verktyg för att uppnå det, så är den väl värd att läsa.