Självmordsupplysningen!!!

Ingen ska behöva må så dåligt att den enda utvägen upplevs vara självmord. Ändå var det precis det min älskade dotter Caroline gjorde och därför också tog sitt liv den 9 november 2008. Därför är självmordsstatistiken inte bara siffror och statistik för mig, utan dessa siffror berättar för mig precis hur många människor för mycket det är som mår mer dåligt än någon skulle behöva göra i vårt land. Dessa siffror berättar om livsöden och personliga tragedier och är därför precis allt annat än bara siffror. Jag kan berätta att i Sverige är det så vanligt att människor mår så otroligt dåligt att de inte ser någon annan utväg än att ta sitt liv, att självmord den vanligaste dödsorsaken i åldersgruppen 15-44 år bland män och den näst vanligaste bland kvinnor. I åldersgruppen 15-24 är självmord den vanligaste dödsorsaken för båda könen. Bland de yngsta, år 2008, var mer än vart tredje dödsfall bland både män och kvinnor ett självmord. Det är tre gånger så många personer i vårt land som dör genom självmord än som dör i trafiken. Det är skrämmande. Trots alla dessa fakta är såväl information kring detta som hjälpen att få relativt begränsad. Därför blev jag väldigt glad när jag upptäckte självmordsupplysningen. 

VI FÖREBYGGER SJÄLVMORD. HÄR KAN DU CHATTA, MAILA FRÅGOR OCH FÅ INFORMATION OM SJÄLVMORD OCH PSYKISK HÄLSA.

Till dig som mår dåligt just nu.
På vår chat kan du prata anonymt
vardagar kl 19-22 med våra volontärer.

Till Självmordsupplysningen klicka här…

TILL DIG SOM MÅR DÅLIGT:
Här har vi samlat information och stöd för att hjälpa dig. Prata med någon av våra volontärer på vår chatt, skicka ett mail, delta i något av våra forum eller läs mer om självmord och psykisk hälsa. Kom ihåg att du inte är ensam.

TILL DIG SOM ÄR ANHÖRIG:
Vad gör man när man misstänker att någon man känner funderar på att ta livet av sig? Här hittar du svaren på de vanligaste frågorna, konkreta tips på hur du kan agera och en mängd fakta om självmord.

ENGAGERA DIG!
Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga i Sverige idag. Ändå är det ett problem det pratas för lite om. Vi är beroende av ditt stöd för att fler ska få hjälp. Oavsett om du vill bli volontär, eller skänka pengar är din insats ovärderlig.
—–
Sprid informationen om att Självmordsupplysningen finns till alla du känner!
—

Andra ställen där hjälp och information finns:

SPES– Riksorganisationen för suicidprevention och efterlevandes stöd. Tel: 08 – 34 58 73  www.spes.nu

Nationella hjälplinjen. Tel: 020 – 22 00 60 www.nationellahjalplinjen.a.se

Jourhavande präst. Tel: 112

Jourhavande medmänniska. Tel: 0771 – 900 800

Jourhavande kompis. Tel: 020 – 22 24 44

Jourhavande adoptionskompis. Tel: 020-64 54 30

BRIS. Tel: 0200-23 02 30

BRIS-föräldratelefon. Tel: 020- 786 786

HBT-jouren. Tel: 0771-66 67 68

Unga i sorg.  www.ungaisorg.se

NASP.  www.ki.se/suicid

Om Trust-programmet: http://studentservices.dadeschools.net/trust/curriculum.asp
Stiftelsen Tryggare Sverige: http://www.tryggaresverige.se/

Församlingar har ofta personal som kan hjälpa till med krisbearbetning. På vissa orter finns mobila psykiatriska team som kan vara till stöd. Många vårdcentraler har psykosocial personal som kan arbeta med relationer mellan individer, familjer och grupper.

Vänskaplig falsksång

Idag ringde min nära vän Angelica mig. Det i sig är inget ovanligt, men under samtalet sa hon rätt som det var: - va härligt att du sjunger! Det tror jag aldrig att jag hört förr. Va glad jag blir! Du har just gjort min kväll.

Det visade sig dessutom stämma. På väg mellan vardagsrummet och köket sjöng jag en trudelutt för mig själv. Eller för mig själv hade det varit, om jag inte samtidigt pratade i telefonen. Det kan verka helt oviktigt, men det är det inte. Det är viktigt av två anledningar. Dels för att innebörden i att jag överhuvudtaget sjunger är att dagen varit ganska bra och mitt mående är ganska bra mot vad det kan vara andra dagar, dels för att jag har vänner som bryr sig så mycket om mig att de märker dessa små saker som jag inte ens reflekterar över själv. För mig är det inte oviktigt på nåt vis. Tvärtom är det viktigast av allt. Det är den största ynnesten man kan ha, att få ha såna vänner som jag har, att få ha sina barn nära sig och att ha nära relationer med alla nära och kära. Bara tanken på alla dessa underbara människor jag har förmånen att ha i mitt liv gör mig varm i bröstet. Tack för att ni finns!!   

Du kan lita på rosa

Rosa är en suverän färg. Går det ens att låta bli att älska den? Dr Martens är inte så illa det heller. Så idag fick jag syn på dessa drömlika dojor. Två suveräniteter kombinerade till fulländning. Jag menar, vad kan vara bättre än ett par rosa Dr Martens när allt kommer omkring?

Dödlig komplexitet

Livets förunderliga komplexitet har återigen gjort sig påmint i mitt liv. Detta underliga livspussel, där varje bit är beroende av bitarna runt omkring för att nåt sammanhang överhuvudtaget ska bli tydligt. I fredags lades ytterligare en pusselbit på rätt plats i mitt liv, för att jag helt plötsligt skulle kunna förstå Carros harmoniska utstrålning under hennes sista dagar i livet. Där och då hände det som till sist gjorde att jag förstod hennes lugn och vad det kom sig av, trots att hon visste att hon bara någon dag senare skulle ta sitt liv. Underligt nog kom den avgörande biten iklädd ännu ett undandragande av det som till sist medför att en människa blir bruten, eller åtminstone under ett tag tror sig vara det. 

Ibland händer saker som har avgörande betydelse för ens liv. De senaste åren har medfört två totalt livsavgörande händelser i mitt liv i och med Carros och Henkes bortgång, livsavgörande på ett så konkret sätt att det faktiskt medfört att varje dag innefattas av att aktivt välja att fortsätta att leva. Dessa händelser krossade mig och medförde en trasighet, som kommer att finnas kvar resten av mitt liv. En trasighet som det inte finns annat att göra än att acceptera och försöka förhålla sig till på ett så konstruktivt sätt som möjligt. Det är skillnad på att vara trasigt krossad och att vara bruten. Att vara bruten innebär att hela ens livsvilja bryts sönder, försvinner och är oåterkalleligt borta. Det är det som händer när det där sista, det som borde hålla en människa på fötter, dras undan gång på gång. Även det har jag fått erfara efter Carros och Henkes död. Oräkneliga gånger har det där sista som borde ha varit det som skulle hålla mig på fötter dragits undan av den del som i Sverige i vanliga fall anses vara en avgörande del för hela livskvaliteten och delaktigheten i samhället. Den del som borde fungera och som borde vara det stabila. Även det är händelser som har en avgörande betydelse för ens liv. Naturligtvis inte på samma förkrossande, sönderslitande sätt som förlusten av två barn har, utan snarare som en långsamt nedbrytande kraft som sakta tär på såväl den egna självkänslan som viljan att välja att leva.

Det var på ett möte med instanser att räkna med det hände, en av dessa avgörande händelser av mer nedbrytande karaktär som påverkar viljan att välja livet. Samtliga närvarande var av mer hjälpsam karaktär. Den mer försvårande omständigheten var inte på plats, men influerade ändå mötet via telefonkontakt med en av deltagarna. Det går inte ens med bästa vilja att kategorisera in dessa influenser som vare sig professionella, kompetenta eller trevliga. Just då var det droppen efter många tidigare undandraganden av mitt fotfäste, det och tiden som inte räcker till. Det kändes som jag där och då gav upp, som jag slutligen bröts ner som människa. Det var i all den uppgivenhet jag då kände, som valet gjorde sig påmint. Valet att leva, eller valet att inte leva. Det var i det stadiet jag var när jag plötsligt kände ett enormt lugn. Det fanns en lösning, jag hade ju mitt val. All oro försvann, trots upplevd brutenhet och total livsleda kände jag ändå en väldig harmoni. 

Samma livsleda i kombination med min nyfunna harmoni bestod under resten av fredagen och en bit in på lördagen. Ändå tills de ord Carro ofta brukade säga seglade genom mitt medvetande: - jag är inte som du mamma, du är stark du, det är inte jag. Jag kom på mig själv med att tänka att hon hade fel, att hon var en enormt stark människa, mycket starkare än hon själv trodde och mycket starkare än mig. Hon skulle se mig nu min Carro, tänkte jag, undrar om hon fortfarande skulle tycka att jag är så stark. Det var då ytterligare ett val åter började pocka på min uppmärksamhet. Nämligen har Carros och Henkes bortgång, det vill säga samma händelser som krossade mig totalt, även medfört en väldig personlig utveckling och förändrad livssyn. För så är det också, att förlora två av sina barn medför nämligen inte enbart det val som handlar om att leva. Det medför även möjligheten att lära sig saker som inte går att lära sig hur mycket man än läser om dem om det inte samtidigt finns en känslomässig förståelse. Om man väljer den vägen förstås. Jag har valt den vägen, varje dag försöker jag välja den vägen. Jag tycker att det är det minsta jag är skyldig Carro och Henke, det är det minsta jag är skyldig Camilla och Emelie och det är det minsta jag är skyldig mig själv efter allt jag genomlevt. Det var det som slutligen tog överhanden, det och att återigen komma ihåg varför jag aktivt ska välja livet. Det var då jag plötsligt förstod Carro, plötsligt ramlade den sista pusselbiten på plats för att jag skulle kunna förstå det jag ältat ända sedan hon tog sitt liv. Jag förstod vad det var som gjorde henne så harmoniskt lugn hennes sista dagar i livet och det förstod jag till följd av min egen upplevelse av att vara bruten och att hitta en lösning på den situationen. Carro var inte harmonisk sina sista dagar i livet för att hon hade fattat det slutgiltiga beslutet att ta sitt liv. Hon beslutade sig inte för att ge upp, utan hon hittade en lösning. Ibland kan antagligen till och med en sån lösning verka mer lockande än tanken på att fortsätta kämpa. Jag förstod helt plötsligt. Bitarna ramlade på plats, blev tydliga, begripliga och till och med fullt förståeliga. Carro var en enormt stark människa, men ändå är hon död nu. Inte för att hon blev bruten, istället för att bli bruten tog hon sitt liv. Stark in i det sista, med en sista lösning på den kamp hon genomlevde under sitt liv. Det är naturligtvis bara upplevelsen av att ha hittat en lösning som kan medföra den harmoni hon utstrålade sina sista dagar i livet, inte valet att dö.

Detta förunderliga pussel som är livet, där bitar som till en början inte verkar passa ihop alls plötsligt utgör en tydlig bild som en del i en helhet. Underligt nog kan förlusten av två barn, aktiva val, smaklös fulhet i form av motbjudande prestigefylldhet och beräknande medvetenhet om påföljande destruktivitet i konsekvenser, krossad trasighet, personlig utveckling och möjligheten att lära och förstå vara bitar i samma pussel. Det enda som inte är underligt är att det som i de flesta pussel inte går att veta hur bilden kommer att se ut förrän nog många bitar kommit på rätt plats. För så är det, vi har inte hela bilden. Oftast har vi inte ens ett fragment av den hela bilden, men ändå faller bitarna till sist på plats. Inte som vi trodde, inte som vi tänkte och oftast inte ens i närheten av hur vi önskade och ville, men de gör det. Det i sig möjliggör ännu ett val. Valet av förhållningssätt till livet. Jag gillar inte alla delar i mitt liv, somliga delar avskyr jag och andra trasar sönder mig i själ och hjärta. Det spelar ingen roll vad jag tycker om dessa delar, för de är där som delar av den övergripande bild som jag inte har. De går inte att kontrollera, utan det går bara att välja hur man vill förhålla sig till dem. Ännu en insikt som inte går att lära hur mycket man än läser om den, den måste upplevas från hjärtat och ut. Om det är den vägen man väljer förstås.   

Begåvad & väldigt vacker

 Moa Lignell - Home tonight

(Live hos Skavlan 17 augusti 2012, sändes 21 september 2012 på SVT)

En del saker går rakt in i hjärtat och berör på djupet. Den effekten har Moa Lignells röst på mig. I samma sekund som jag hör henne sjunga, förs jag i mina tankar till de viktiga personerna, händelserna och sakerna som jag har bevarade i mitt hjärta och min själ. En underbart begåvad och vacker ung kvinna minsann. 

Nätdejting

Äntligen, äntligen! Som jag har väntat och som jag har längtat. Idag kom det, eller ja idag kom det tillbaka, återvände från vart det nu hållit hus. Det var efter flytten som detta oönskade avståndstagande blev märkbart. Först bara som en svag aning om att något inte var helt rätt ställt, som sedan snabbt övergick till övertydliga tecken på att vår vänskap var i gungning. Idag kom så räddningen, en medlare anlände till vårt hem. Denne kom i form av en mer tekniskt lagd man, som var i maskopi med det helt omedgörliga bredbandet. Efter visst medlande bestämde sig den redan nämnda trixiga länken till omvärlden att ge vår relation ett nytt försök. Tack och lov! Jag avskyr att vara utan internet. Det gör min livskvalitet avsevärt mycket sämre, men idag har det återinträtt i vårt hem och vårt liv. Att kunna svepa genom cyberrymdens alla möjliga och omöjliga hörn, är helt klart vad som innefattas i min syn på nätdejting. Gissa om jag njutit av att åter kunna dejta detta ibland så svårfångade nät? Hela kvällen har faktiskt spenderats troget fastklistrad framför dataskärmen och hela min uppmärksamhet har det dessutom fått. Ett av mina behov är helt klart tillfredsställt igen. Efter några dagars frånvaro av internet kan jag ärligt säga, att det inte bara är solen som kan göra en dag strålande. Det är helt uppenbart att det kan även internet och idag har såväl solens som Internets upplysande strålar förärat mig sin närvaro. En underbar dag helt klart!     

Abstinens

Allting har sin tid, som flytten av bredbandet till exempel. Den blir inte av förrän den 19/9-12, det vill säga om ytterligare fem dagar. Abstinens är ett begrepp jag numer håller på bekanta mig med, för herrejösses så väldigt mycket man kan behöva nätet till. Det är aldrig så tydligt som när man inte har tillgång till det, varför morsans dator för närvarande är belägrad. Bara en kort stund i och för sig, för koll av mail, adressändring och lite katalogsurf. 

Den 19/9-12 däremot blir det datatid delux.. och ältande om flytt, Henkes kudde, Carros alla brev och alla vardagliga händelser som skett. Fram till dess blir det flyttfix, målning och gardinbestyr. Antagligen frustrerat muttrande över bredbandets långa flyttid också. Fem dagar..  

Så hände det då

I fredags började saker och ting hända. Eller egentligen var det redan på torsdagen det började, för det var då Camilla, Emelie och jag engagerade oss i att kolla in fler lägenheter att eventuellt flytta till och att ringa till diverse viktigheter i flyttfrågan. Så i fredags, ett flertal telefonsamtal och lägenhetstittar senare, började vi flytta. Det är ingen lång flytt, det blev inte till nåt mindre och det blev inte ens särskilt mycket billigare. Det blev dock en underbar trerumslägenhet med öppen spis, balkong och en takhöjd som gjorde stort intryck. 

Lördagen var första natten på nya stället, i alla fall för mig och Emelie. Camilla, som inte hade haft den blekaste aning om att en så snar flytt var förestående och därför i godan ro bestämt med kompisar om aktiviteter på annan ort under helgen, sov sin första natt på nya stället under söndagen. Vi älskar det. Det är ljust, luftigt och på ett och samma plan. Inte för att vårt lilla hus varit så mörkt, omysigt och besvärligt, men tre våningar medför per automatik att ytan känns mindre än om alla rum är på ett plan. Nu är det bara småplock och städningen kvar i lilla huset. Det är skönt att få det gjort, så all energi kan ägnas åt nya stället. 

Nåt mer som inträffat är de nya insikter jag gjorde igår i samband med att min samtalskontakt, alias psykbrytet, äntrade mitt nya hem. Det var under samtalet med henne som jag upptäckte en stor förändring på mitt personliga plan och vilka glasögon som bör vara på när det gäller synen på mänskligheten. Nämnda förändringen består i att jag värderar mig själv högre numer än någonsin tidigare i mitt liv. Det ger effekter som att vara mer rädd om, ta hand om, vara tålmodigare och lyssna till mina behov mer. Jag är helt enkelt snällare mot mig själv nu för tiden och det är rätt stort för mig. En bra förändring helt enkelt. Dock inte med den påföljden att jag tar mig själv eller tillvaron på större allvar, tvärtom tas det mesta lättare. När det kommer till synen på mänskligheten händer det ofta att jag ser storhet hos människor omkring mig. Ofta är jag förundrad över det mod, den styrka, medmänsklighet, vänlighet och klokhet jag stöter på hos många människor. Trots det kan jag ofta känna mig helt uppgiven på mänskligheten i stort och det kommer sig av allt elände som ständigt pågår, såsom krig, intriger, mord, misshandel, samhällens sätt att se på människan, fulspel, dolda agendor med mera.  I det stora ser jag alltså bara omänsklighet, känslokyla, egoism och girighet, medan jag ser det totalt motsatta hos många människor i det lilla. Det är alltså det lilla jag ska fokusera på, den lilla människan och dess förhållningssätt till sig själv, livet och människorna omkring sig. Själv tycker jag att det är alldeles storartat att upptäcka att nämnda uppgivenhet beror på ett synfel (antagligen nån form av långsynthet helt enkelt) hos mig själv, varför nya glasögon som medför bättre syn på närmare håll snabbt ska införskaffas.  

I övrigt råder förkylningstider. Emelie var först ut med nämnda åkomma, för att dra med sig mig, Johanna och numer även Tove som därav ligger utslagen med feber. Långvarigt verkar det vara också. Emelie har inte blivit frisk än trots att hon varit sjuk sen i mitten av förra veckan. Nåja, det är ändå nåt som går över. Nu är det födelsedagsfirande som står på agendan, förkylningssyndrom inkluderade. Toves näst äldsta dotter Elli fyller 20 år, så det är en viktig dag som ska firas med tårta och kaffe i mängder. Trivsamt, gemytligt och nyinflyttat underbart.