Två år sen Henke begravdes

Camilla borstar bort snö från gravstenen, som då bara innehöll Carros namn,
 precis efter Henkes begravning. Hans blomsterbas står lutad mot gravstenen.

Gråheten hägrar. Söndag och en trist sådan också. Viljan att vara aktiv, göra nåt vettigt eller över huvud taget göra nåt är obefintlig. Ingen städning, inget pyssel eller inte ens kaffe verkar få livsandarna att vilja dansa. Idag är det två år sen Henke begravdes. Två år sen han låg där framme i den vita kistan med röda rosor på. Massor med röda rosor, men även en svart. När Carro begravdes var Henke väldigt noga med att han skulle ha en svart ros att lägga på hennes kista, så vi tänkte att det var viktigt för Henke att han också fick en svart ros. Kyrkan var full. Jag satt där i kyrkbänken igen, samma kyrkbänk som jag suttit i två år tidigare när Carro begravdes, och lyssnade till kyrkklockornas ringande medan jag tittade ut genom fönstret. Det var overkligt, smärtsamt och helt obevekligt sönderslitande. När Carro begravdes hade jag tittat åt sidan och sett Camilla, Henke och Emelie. Alla tre lika ledsna, alla tre lika trasigt ovilliga att ta in att det var sant. Så satt jag där igen och tittade på mina två kvarvarande barn, Camilla och Emelie, som var lika ledsna, trasiga och chockat oförstående över att Henke hade slitits ifrån oss som de varit när Carro dog med den skillnaden att då satt även Henke bredvid oss. Han var så stilig då med svart kostym, vit skjorta och vit slips. Den här gången var han död och det var hans bildspel som rullade på i kyrktaket, precis som Carros bildspel hade gjort under hennes begravning.

Dagen innan begravningen hade vi tagit farväl av Henkes kropp för andra gången, för sista gången nånsin. Han hade sin ”de lyckliga kompisar” tröjan som vi köpte i Göteborg när vi var där han och jag på en av deras spelningar, jeans, strumpor, underkläder och ett halsband med en bas som han gillade på sig. Första gången vi såg honom efter hans död, hade han sin svarta jacka, trasig, blodig och med fint glassplitter efter olyckan kvar, sina jeans och en t-shirt som egentligen var grå, men som såg roströd ut av allt blod. Alla skador var mer framträdande andra gången, det var helt tydligt att han var borta och det bara var hans kropp som var kvar. Jag hade hjälpt Henke att beställa tre ”pick of destiny” plektrum tidigare under hösten, som han var väldigt nöjd med. Jag la två av dem i hans ena hand. Min underbara Henkes hand, som då var fylld av rispor, sår och märken. Det tredje låg fortfarande i hans plånbok, som vi då inte fått av polisen ännu. Emelie la ner två teckningar till honom i hans kista. Fast vi hade sett honom dagen innan, sett att han var oföränderligt borta, var det fortfarande lika overkligt att han var död när vi satt där i kyrkbänken igen då för två år sen. Det är fortfarande overkligt och jag saknar honom jämt. Varenda dag, varenda timme saknar jag Henke. Varenda dag och timme saknar jag Carro. Det är tomt utan dem, de lämnade två stora tomrum efter sig som aldrig kommer att gå att fylla och det märks. Varenda dag märks det att våra hjärtan har slitits sönder och aldrig mer kommer att bli hela, eftersom de som gjorde dem hela är borta. Så det är en trist, grå och värdelös söndag. Det är två år sen Henke begravdes och det är två år för länge som han har varit borta.