Jag saknar dig!

Så älskad, så saknad!

 För fyra år sen stod jag vid den här tiden på vår trapp och satte enris i blomlådorna. Det var en lycklig stund i livet och det kändes som om allt ändå skulle ordna sig. Jag visste det inte då, men bara drygt åtta timmar senare skulle mitt äldsta barn, Caroline, som då var 18 år ta sitt eget liv. Bara cirka åtta timmar senare skulle Carro komma att ringa sitt sista samtal någonsin. Hon ringde inte till mig, inte till Camilla eller Henke heller. Hon ringde till en kille som heter Jack och bor på annan ort. Det var för honom hon berättade om sina planer, planer som hon vid det sista samtalet någonsin redan börjat sätta i verket. Hon hade redan tagit tabletterna när hon ringde honom, tabletterna som tillhörde en kvinna hon vistats hos under de senaste veckorna. Hon hade sköljt ner dem med sprit, vilket hon berättade för Jack den där natten för fyra år sen. Det hördes på henne att de redan börjat verka, hon hade haft svårt att prata och svårt att uttala namnet på de tabletter hon tagit. Men hon grät inte. Hon hade inte låtit ledsen. Däremot hade hon mått illa och låtit lite irriterad över övertalningsförsöken att söka hjälp. Hon sökte inte hjälp. Hon svarade aldrig mer i sin telefon heller. Jack gjorde därför det enda rätta, han ringde till polisen. När polisen ringde mig var Carro antagligen redan död. Men inget av det där visste jag om då, när jag stod där på trappan och kände viss tillförsikt och lite lycka. Älskade söta Carro, snart fyra år är en alldeles otroligt lång tid. Jag saknar dig!