Under dagens egentligen alldeles för tidiga morgonpromenad med husgudarna i vår lilla ort, som ligger mitt ute i ingenstans och mellan alldeles för långt bort, hägrade lugnet. Solen hade inte ens funderat på att titta över horisonten än och de flesta människor hade inte funderat över att titta upp från kudden. Jag har inga problem med att umgås med mig själv, därför gillar jag promenader under dessa förutsättningar. Det ger tid till att se allt man går förbi. Idag såg jag frosten som glittrade i de torkade grässtråna, de timrade bänkarna en händig människa satt ut här och där på vår lilla ort, de få snöfläckar som vägrat ge efter för efterföljande regn, ett vackert gammalt hus med en skylt utanför som meddelade att där kommer att vara ett adventscafé och jag kände stolthet. Vilken otrolig skatt vi har här egentligen. En alldeles underbar natur, fjäll, älvar, skog, ett vackert samhälle och människor som håller ihop när det verkligen gäller. Det finns så många saker att vara stolt över på vår lilla ort och det är viktigt att komma ihåg i alla diskussioner av inte lika positiv karaktär. När allt kommer omkring så är det man betraktar med kärlek egentligen vackert och här finns det så mycket att verkligen älska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar