Älskade Carro den 1 november 2008 - ett av de sista korten hon tog på sig själv |
Jag har inga svar och jag kommer aldrig att få det heller, men jag kan ana och jag kan tro. Jag hade ändå förmånen att få ha min underbara dotter Caroline i mitt liv under nästan 19 år, nåt jag är så väldigt tacksam för. Jag brukade alltid säga att det var Carro som räddade mitt liv, eftersom jag innan jag blev gravid med henne levde ett lite mer vidlyftigt liv. Tyvärr kunde jag inte rädda hennes. Jag kände henne ändå ganska bra efter dessa år, nåt som även Carro tyckte har jag utläst av hennes dagböcker efter hennes död. Så det jag tror är hon hade bestämt sig för att avsluta sitt liv redan innan hon försvann hemifrån de där tre veckorna. Jag tror även att hon var rädd att jag eller någon annan i familjen skulle räkna ut det och försöka stoppa henne. Det var antagligen därför hon drog iväg under buller och bång, för det och för att klara av att distansera sig från oss. Trots att det snart har gått fyra år sen hon dog, går det inte en dag eller för den delen en timme som jag inte saknar henne och tänker på henne. Om hon bara visste vilket tomrum hon skulle komma att lämna efter sig, min underbara, egensinniga och så väldigt älskade dotter Caroline.
3 kommentarer:
Läste just dikten i inlägget nedan, fastän jag lovat mig själv att inte göra det på jobbet... Resultatet var väntat med tårar rinnande ner för kinderna...
Tänker lite extra mycket på er den här tiden på året...
Många varma kramar!
Ja Titti, visst är den fin. Jobbet kan vara fel plats att läsa såna grejer på, men ibland kan man inte låta bli.
Tack!
Många kramar tillbaka till Dig!
Kram! Du skriver så fint! Att försöka, och faktiskt vara, glad och tacksam för det man HAR fått, men ändå vara så fruktansvärt ledsen för att det inte blir mer.
Skicka en kommentar