Älskade Henke

Den är den andra december idag. För två år sen satt Camilla, Henke, Emelie och jag och fikade tillsammans under kvällen det här datumet. Vi hade en mysig kväll tillsammans, alla samlade, alla utom Carro som då hade varit död i drygt två år. Vi pratade om allt och inget, skrattade och trodde att allt var som vanligt eller åtminstone så vanligt det kunde vara utan Carro. Egentligen var absolut inget som vanligt. Vi visste det inte då, men det var den sista kvällen någonsin som vi fikade tillsammans med Henke. Det var den sista kvällen någonsin som Henke var vid liv. Ikväll har det alltså gått två år sen Henke fanns hos oss under en kväll. Två år, men det känns som han har fattats oss i miljoner kvällar och lika många år för länge. Samtidigt känns det som tiden har stått stilla och vi har frusit fast i det chockade vakuum, som vi hamnade i när Henke försvann ur våra liv – försvann från sitt liv.

Henke som var den mest pedagogiske i vår familj. Han var till exempel den ende som kunde få Emelie att somna lugnt, då den där sista kvällen han var vid liv. Emelie som inte vågade somna, eftersom hon hade lyckats snappa upp att det kryper in i genomsnitt åtta spindlar per år i munnen på varje människa under tiden de sover. Det spelade ingen roll vad jag eller Camilla sa till henne, vi lyckades varken få henne lugnare eller se till att hon kunde somna. För Henke tog det två minuter att få henne lugn och att lägga sig till ro för att sova. När vi förvånade frågade honom vad han hade gjort för att lyckas med det konststycket när han kom nersvassandes från Emelies rum, sa han lugnt: - jag sa bara som det är, det är vinter nu så spindlarna är inte framme. Så enkelt och totalt logiskt. Naturligtvis frågade vi honom hur vi skulle göra när det blev vår och sommar då, varpå Henke svarade oss med det självklara lugn som bara Henke kunde frambringa: - det tar vi då. Vi skrattade gott åt det hela, Camilla och jag, medan Henke log lite småroat åt hur korkade vi var som inte hade kunnat lösa det enkla problemet.

Henke var även den mest tålmodige av oss, han var vänlig, trygg, humoristisk och lugnt överseende med de flesta nycker vi andra i familjen hade. Jag tänkte allt som oftast efter Carros bortgång, att jag inte skulle klara mig en dag i livet utan att ha Henke och han lugna attityd till livet hos mig. Jag hade fel, nu har jag fått lov att klara mig i 730 dagar och nätter utan honom. Imorgon har det gått två år sen Henke dog och jag saknar honom. Jag saknar hans sätt, torra humor, stoiska lugn och hans otroliga tålamod. Jag saknar allt, till och med hans otroligt usla förmåga att hålla ordning på sitt rum. Nu har han inte ens sitt rum kvar. Vi bor inte där vi bodde när vi var allihop och allihop utgjordes av Carro, Camilla, Henke, Emelie och mig. Nu är det bara vi tre, Camilla, Emelie och jag, kvar. Vi tre av oss fem och det är tomt utan dem.