Orolig & trist så det dammar

En del dagar är jag så otroligt tråkig att jag har svårt att stå ut med mig själv. Idag har det varit en sån dag. Jag har inte velat nåt, inte har jag gjort nåt av nämnvärt slag heller och humöret har varit ett av de mindra trivsamma. Tjurigt sa jag åt Camilla att idag fick hon göra mat, sen smet jag in i duschen och stannade där tills maten var klar. Därefter har det mest sociala jag tagit mig för bestått i att förhöra Emelie på läxan.

Emelie har inte heller varit på sitt mest strålande humör, fast tråkig är inte riktigt rätt beskrivning av hennes tillstånd. Istället har hon varit riktigt irriterad på en person, vilket tydligt framgått av hennes verbala uttryck om denna. Trots tråkig tristhet kunde varken Camilla eller jag låta bli att dra på smilbanden i smyg åt Emelies irriterade, men väldigt roande ordflöde. Det räckte dessutom att hon fick slänga ur sig allt hon var irriterad över, så var hennes humör avsevärt mycket bättre sen.

Såväl Camilla, Emelie som jag har även gjort upptäckten att vi alla tre drabbas av större oro att nåt ska hända nån av oss när det är snö. Snöar det är det än värre. Häromdagen vågade jag inte lägga upp mat på en tallrik åt Camilla som inte var hemma, i rädsla över att det skulle hända henne nåt på vägen hem. När Henke dog hade vi lagt upp mat åt honom på en tallrik, som stod kvar där vi ställt den när vi kom hem från akuten och hela dagen därpå. Ingen av oss klarade av att ta bort den och efter det har jag kommit att förknippa upplagt mat med ett dåligt omen. Samma dag vågade Camilla knappt ha ögonen öppna under hemresan av rädsla för att de skulle köra åt skogen. Varje snöig morgon när Emelie ska till skolan är oron påtaglig och rädslan över att Emelie ska råka ut för nåt är nästan löjlig. Jag försöker att inte visa det för Emelie, men hon precis som alla mina barn har gjort läser mig som en öppen bok. Emelie är också orolig, idag var det över att det skulle ha hänt hennes pappa som är i Norge nåt. Hon kunde inte ens säga vad det var som oroade henne, på grund av känslan av ”att säger man det kanske det är sant”. Hon var rädd för att han skulle ha råkat ut för nåt som kostat honom livet helt enkelt. När hon hade fått ringa honom och hört att allt var lugnt, kunde hon slappna av och somna. Det kanske är en underdrift att säga att vi alla tre har blivit lite nojiga efter allt som har hänt. Det får vara så och det får ta den tid det tar att landa i ett mindre oroligt stadium. Det känns faktiskt som det skulle vara mer konstigt om vi inte var lite överdrivet oroliga. Det viktiga är att vi är medvetna om det och försöker att jobba på det, i vår takt.