Det är bara två dagar kvar nu tills det gått fyra år sedan min Carro dog. Fyra år låter som en hel evighet. Det är det också när handlar om att inte ha fått höra henne, prata, skrika och skratta. Det är det när jag inte har fått sett, umgåtts med och kramat henne eller fått hört hennes snusförnuftigt galna humor förgylla mitt liv. Det är en evighet sen jag kände doften av hennes parfym när hon svepte genom vårt hem, helt enkelt för att en timme är alldeles för länge och snart fyra år är en hel evighet när det gäller att sakna henne.
Snart fyra år år däremot ingen tid när det kommer till att förstå, acceptera eller ta in att hon faktiskt är borta. Det är heller ingen tid när det handlar om att förflyttas tillbaka till då, till för snart fyra år sen. Det tar inte ens en sekund att åter i tanken vara tillbaka till den dagen när hon försvann, den dagen som hon dog. I mitt sinne hör jag nämligen ännu polisens röst när de ringde första gången, polishelikoptrarna som surrade i luften under några dagar när de letade efter min dotters kropp, prästens första ord när hon kom hem till oss, känslan av att världen stannade, luften tog slut och att allt var förgäves. Mina tankar tar mig blixtsnabbt åter ner i källaren på ortens vårdcentral för att ta ett sista farväl av min älskade Carro. Jag minns hur otroligt rädd jag var innan vi skulle gå in till henne, rädd för att jag skulle bli galen när jag såg henne ligga död där. Jag skyndade mig att kliva in, förstod att det inte var någon idé att dra ut på tiden eftersom tiden inte skulle ändra nåt. Allt kändes overkligt, jag hade hoppats att det skulle vara det också. Det var det naturligtvis inte. Istället var verkligheten den att min Caroline som snart skulle bli 19 år var död och hon låg där på en bår, med blött bakåtkammat hår, sminket kvar och ögonen slutna. Camilla, Henke och Emelie var med och jag såg som inifrån en bubbla hur deras tårar rann ner för kinderna. Det hjälpte inte så klart, inget hjälpte. Inget hjälper än. Hon är borta. Om två dagar har jag saknat min älskade dotter Caroline i fyra år. En evighet och ingen tid alls.
3 kommentarer:
Jag minns också dagen för fyra år sedan, men på ett helt annorlunda sätt än er.
Jag minns dagen som medmänniska, jag minns dagen som att jag ville hjälpa men visste inte hur.
Carro var för kort tid på jorden, men de åren hon var här har hon fyllt med en stor.
För mig fyllde Carro en mening med sitt liv, så klart en annan mening hon fyllde era liv med. Jag kommer arbeta i förebyggande syfte för psykisk ohällsa i bland ungdomar, Jag kommer arbeta i förebyggande syfte för infomera om självmord. Jag vägrar aceptera att en enda ung människa dör pga självmord. Jag söker information nu, jag söker efter föreningar och utbildningar som kan ge mig den rätta vägen att nå ut. När mitt arbete påbörjar vet jag inte, men att det ska börja det vet jag. Varje gång jag spånar med ideer och forskar kring det hela så tänker jag på Carro och minns den där gången jag pratade med henne. För mig fyllde Carro livet med en betydelsefull mening. Hon hjälpte mig på vägen att komma fram till det framtida jobb jag vill göra. Hon hjälpte mig komma fram till att det jobbet MÅSTE göras. Jag är så enormt ledsen för att hon inte lever längre. Men jag vet med säkerhet att hon kommer följa med mig i det framtida jobbet jag planerar att göra. För mig gjorde Carro skillnad. Kram.
ser att inte alla orden kom med i mitt inlägg :-/
Jadu Sabina. Carro gjorde skillnad.. för mig, för dig, för många och hon lärde mig hur mycket som helst. Jag önskar så att hon fanns kvar här, för hur mycket mer skulle hon inte ha att lära ut min kloka men själsligt trasiga lilla dotter. Det är bra att du har såna arbetsplaner, det behövs!
Kram!
Skicka en kommentar