fredag 9 november 2012

Ljus för Carro


Alldeles för ofta hamnar mitt fokus när jag skriver på Carros död, men det är inte den som definierar henne utan hon var så mycket mer. Carro var liv, rörelse, en otrolig energi, enorm utstrålning, rättvisa, mod, humor och kärlek. Hon var den envisaste människa jag nånsin mött, med en humor som var helt obeskrivligt rolig och med ett skratt som smittade. Carro var stolt också, hon stod för det hon gjorde vare sig det var bra eller dåligt. Hon tog hellre på sig lite för mycket i syfte att skydda någon annan, för hon lämnade aldrig ut någon hon brydde sig om och skyllde heller aldrig ifrån sig. 

Carro var även en av mina allra största lärare i livet. Jag var 19 år när Carro föddes den 18 mars 1990. Hon började direkt att lära ut en av de viktigaste sakerna i livet, hon visade mig nämligen vad kärlek egentligen är. Aldrig tidigare hade jag ens trott att det gick att älska en annan människa så mycket, jag älskade henne så mycket att det gjorde ont med en ovillkorlig kärlek som var större än allt jag tidigare känt. Jag älskar henne lika mycket än, för den kärlek man känner för sina barn rår inte ens döden på - den tar aldrig slut. Under hennes nästan 19-åriga liv lärde hon mig sen väldigt mycket om det som är allra viktigast i livet, om integritet, att stå upp för det man tror på, om att kämpa, om mod och om trasig smärta. För Carro var inte bara den starkaste mest livfulla person jag kände, hon led även av en svår depression. En depression som färgade hennes dagar svarta och nätterna till sömnlösa känsloinfernon, gjorde att hon inte orkade med sig själv, någon annan eller alla de krav som ställdes på henne från samhällets alla håll. Ibland var hon till följd av det utåtagerande, arg och ledsen med ett ordförråd som inte gick av för hackor.

Det är Carros förtjänst att jag numer är väl förtrogen med innebörden i ”som du frågar får du svar”. Hon svarade nämligen ärligt på allt man frågade, bara man hade vett nog att ställa rätt frågor. Det var även Carro som visade varför man inte bör mikra kokta ägg, genom att helt enkelt mikra ett kokt ägg så det exploderade och diverse äggdelar hängde från taket, skåpluckorna och väggarna. Hon var den som lugnt ropade på mig när väggen brann i köket: -mamma, kan du komma lite. Nä, du får komma hit, svarade jag. Men du måste nog komma, sa hon. När jag kom ut i köket och såg att det brann efter väggen och upp i taket från en väggljusstake, var Carros torra helt lugna kommentar: - det brinner. Jadu, svarade jag och ropade på min dåvarande sambo som även han kom ut i köket och väl där drabbades av panik, dansade nån underlig elddans och slängde vatten på elden. Allt ackompanjerat av Carros smittande skratt och jag kunde inte annat än att skratta med henne, det såg helt hysteriskt roligt ut. Carro kunde, bara för att göra mig glad, städa och diska upp hemma. Lika gärna kunde hon klippa sönder mina lakan för att skapa en nalle eller nåt annat kreativt. Det var spännande att leva med henne. Det var ett liv som var fyllt av möjligheter, magi, sagor, roligheter, galenskap och glitter. När hon mådde bra vill säga, när hon inte mådde så bra var hennes energi låg och livet svart. Oavsett hur Carro än mådde så kände man i samma ögonblick som man klev innanför dörren om hon var hemma, så enorm var hennes utstrålning. Mötte man henne ute kände man nästan hennes utstrålning innan man såg henne. Att få förmånen att ha Carro som lärare i livet var som att gå en intensivkurs i livets viktigheter där dessa pekades ut, utan att för den delen förklaras eller definieras. Carro var suveränt kreativ och älskade att skapa, fota, måla och baka. Hon älskade traditioner och av alla dem var julen den viktigaste. Hon njöt fullt ut av att få ta fram ljusstakar, stjärnor, tomtar och glitter. Hon älskade att baka pepparkakor, bullar och alla andra möjliga och omöjliga saker till jul. Det går inte att kortfattat berätta om alla galna, tokroliga upptåg hon hade för sig, men det var mycket glädje och sprudlande liv där Carro drog fram. Liv, mod och en enorm personlig styrka – det är lite av allt det Carro var, lite av allt det som definierar henne. Hon var en levnadskonstnär, som inte längre orkade leva på grund av det hon inte var. För hon var mycket, men hon var inte den depression hon led av. Nu ska jag bege mig till kyrkogården för att tända ljus för min äldsta dotter. Av respekt för henne, av kärlek till henne och av en väldig saknad efter henne.  

1 kommentar:

Camilla sa...

Vad fint du skriver om din dotter, Carro!