Svårt att bli lämnad kvar

Jag hann bara stänga ytterdörren vid hemkomsten efter en fisketur i söndags, när min dotter Camilla ropade på mig. Bara tonen på hennes röst, hjärtskärande, trasig och ledsen, berättade för mig vad orsaken var. Jag sprang upp till hennes rum och hittade henne, precis som jag förväntat mig, med hela kroppen skakande och stora tårar som rullade oavbrutet ner för hennes kinder. Det finns inga ord som hjälper eller något att göra som förbättrar eller lindrar såna här gånger. De är borta och det är inte lätt att så totalt slutgiltigt förlora två av dem som stått en närmast i världen. Först Carro och sen, två år senare, Henke. Bara några timmar innan hade Emelie varit i samma stadium, trasig, ledsen och med en enorm saknad efter två personer som aldrig går att ersätta. De har det inte lätt mina älskade kvarvarande döttrar. Om jag kunde skulle jag ta all smärta ifrån dem, så de slapp bära den och slitas sönder så som de gör och har gjort under snart fyra år. Det går tyvärr inte, utan det enda jag kan göra är att finnas där, krama dem, låta dem gråta och försöka påminna dem om det som fortfarande är bra med livet.

Emelie följde med upp till Camillas rum för att försöka trösta sin syster, precis som hon gjort många gånger förr och Camilla gjort minst lika många gånger för henne. Den här gången gjorde Emelie det genom att ge kramar och berätta roliga anekdoter från fisketuren. Det är ett smart drag att försöka locka till skratt, istället för till mer gråt, och därigenom förstärka känslan av alla galna, bra saker med livet. För de behöver komma ihåg och fokusera på det som är bra. Det är hårt nog ändå, för både Camilla och Emelie, att förhålla sig till allt som har hänt, utan att vara allt för mycket i saknaden, sorgen och trasigheten. De har berättat för mig ett flertal gånger och på olika sätt att de, förutom känslan av att vara halv, lever med en konstant rädsla för att det ska hända någon mer i familjen något hemskt och att de därför alltid är på helspänn, alltid beredda på det värsta. Med det i åtanke, så går det inte att göra annat än beundra dem. Så starka och så otroligt positiva. Fast livet har medfört mer sorg än glädje för dem, kämpar de på, försöker staka ut en bra framtid och försöker leva sina liv fullt ut. I mina ögon är det storartat gjort av dem, att orka se det som är bra och försöka sträva åt det hållet med allt de varit med om. De är modiga, mina älskade kvarvarande döttrar, som vågar ta sig an livet och dessutom leva det, trots alla sår livet faktiskt åsamkat dem. Det går faktiske inte en enda dag utan att jag ser upp till dem för deras oerhörda själsliga styrka, förmåga att välja livet och klokhet att dessutom göra det.