Människa - pinsamt nog

Det finns så mycket jag skulle behöva säga, så många tankar som snurrar runt i mitt huvud. Jag skulle till exempel behöva prata om hur det sliter i mig och hur känns att varje kväll och natt se bilder flasha förbi i mitt inre gång på gång. Bilder av Carros slutna ögon med ögonskuggan och mascaran fortfarande kvar, ilarna av vatten som nästan omärkligt rann ur hennes näsborrar och ena mungipa och märkena i hennes panna efter tio dygn på älvens botten. Eller bilderna av Henke med blod som rann ur hans högra mungipa och vänstra öra och färgade lakanet under honom rött, glassplittret som var som ett glittrande puder i hans hår, alla blåmärken och sår och blodet på hans tröja. Dessa bilder som ständigt visar mig gång på gång hur två av mina barns liv var försvunnet från dem och det bara var deras kroppar som var kvar, uppvisade på en bår i ett visningsrum. Jag skulle antagligen behöva tala om hur otroligt trött jag är på att natt efter natt vara på gränsen till att somna för att kastas tillbaka till klarvaken av bilder, från min fantasi naturligtvis, av hur Henke kastas fram mot backspegeln och bilrutan samtidigt som dessa tryckts mot honom i en enorm hastighet när han och hans kompis kolliderar med lastbilen, eller Carro som alldeles ensam dras med strömmen i älvens iskalla, svarta vatten samtidigt som hennes kropp kämpar för att få luft, kämpar för att överleva. Jag skulle behöva berätta om hur otroligt utmattad jag känner mig och hur vansinnigt trött jag är på att behöva orka eller på alla val som måste göras. Kanske vore det bra att berätta om hur oerhört trött jag är på mig själv, för att jag inte klarar av att stå upp bättre eller uppskatta livet mer än jag gör just nu. Livet som inte ska tas förgivet eller på något vis ses som en självklarhet. Alla dessa känslor och bilder, den enorma livsleda och totala utmattning jag för närvarande lider av, allt sånt som man inte bör prata om eller visa upp för andra. 

Det känns nästan förmätet, förbjudet och bara tragiskt och trist att jag för närvarande inte känner glädjen över det fantastiska i att jag i fredags återigen blev friskförklarad av kirurgen och att bysten således återigen går under helt okejstämpeln, att fyra nya små marsvinsungar kom till världen eller alla de stjärnfall jag fick se under lördagsnatten. Alla tre sakerna är egentligen storartade, glädjefyllda och värda att firas, men i min värld är det för tillfället grått. Grått, trist, tröstlöst och vedervärdigt och det, allt detta gnäll, denna bittra tjurighet och totala trötthet som jag känner, är en riktigt pinsam del av mig själv. Den del av mig själv som jag skäms över, som andra inte borde behöva se och som jag borde kunna förpassa till någon mörk vrå i något omedvetet hörn utan insyn och blottat läge. Borde, men det går inte, för precis så tröstlöst utmattat känns mitt liv för närvarande och det spelar ingen roll hur jag försöker hålla vare sig sken eller humör uppe. Det får vara pinsamt och trots att jag kanske skäms ibland över att jag inte är större som människa, så tycker jag nog ändå att det är värre att försöka vara något jag inte är. Ingen är stark jämt, inte jag heller och livet är inte vackrare än så. Det finns ingen anledning att försöka hålla uppe något falskt sken om hur bra livet alltid är, när livet faktiskt inte alltid känns strålande eller för den delen ens i närheten av bra. 

Så väl medveten om att det vare sig anses som vackert eller på något vis klädsamt, får litenheten, tröstlösheten, stygn av bitterhet och den enorma sårbarheten, dessa pinsamma sidor av det mänskliga känsloregistret, vara synliga i mitt liv. Förhoppningsvis inte som permanenta inslag av min tillvaro, men som en del av den. Det finns kanske någon som ser det som en svaghet, kanske gjorde jag det till och med själv för några år sen, men numer ser jag det som en del av att vara människa, en del av det som är mänskligt. När allt kommer omkring, i en värld med fler och fler människor och mer och mer blottlagd omänsklighet, är faktiskt mänskligheten värd att vara rädd om.