Tacksamt berusad.

Tacksam

Mitt i all öken, som tillvaron ibland kan liknas vid, snubblade jag åter över en av de filmer jag tycker riktigt, riktigt mycket om. The peaceful warrior, heter den och det är inte en eller några gånger jag sett den tidigare utan snarare massor. Varje gång jag har sett den har jag upptäckt nåt nytt att ta till mig. Häromdagen var det dock första gången jag såg den sen Henke dog, med det resultatet att det faktiskt glimtade till för mig hur otroligt mycket jag har förändrats som människa av allt som hänt de senaste fem åren. Hur som helst så säger en av personerna i filmen "there´s never nothing going on" och jag fullkomligt älskar det uttrycket. Jag älskar känslan det ger att tänka på just det, att det faktiskt inte finns en endaste stund då det inte händer nåt. Så det är det uttrycket jag sugit på de senaste dagarna när jag varit i naturen, träffat härliga människor, druckit vin med grannen, genomfört en fältstudie kring ortens utelivet, tappat bort en hund i skogen nattetid och återigen fått det bekräftat för mig vilka underbara människor jag har omkring mig, lagat mat, sett till att det gått hett till, återupplevt en del av tonårstiden igen, studerat sockret inverkan på själsnivå och njutit av vädret i allehanda former. Jag har även gjort en ny upptäckt gällande mig själv. I skogen nattetid, när Harry husgud plötsligt försvann i ett område med både mycket varg och en del björn, insåg jag att jag inte längre är den iskallt lugna personen i situationer när nåt mindre trivsamt inträffar. Istället förvandlades jag till en härva av känslor och massor med tårar. Trots att det var mitt i natten, totalt becksvart i skogen och kanske inte det roligaste lördagsnöjet, så kom dom. Majan, Hasse, Angelica och Peter for ut i natten för att hjälpa till att leta efter en av de viktiga i mitt liv. De hade med sig ficklampor, filtar, kaffe och omsorg. Den typen av omsorg som aldrig går att få på nåt annat vis än genom riktigt nära och äkta vänskap och jag är så otroligt stolt över att jag har förmånen att ha såna vänner. Jag grät när jag ringde dem, jag grät när vi återigen gick in i den totalt kolsvarta skogen och det enda jag kunde tänka var: bara han inte är död, bara han inte är död. Vi fortsatte att gå, ropandes, lysandes, lyssnandes och jag, som sagt, gråtandes. När vi äntligen hörde honom, när han sen dök upp, då grät jag av lättnad över att han var oskadd. Angelica sa diplomatiskt att jag klädde i svartrandiga kinder, jag svarade att jag förstod att det skulle göra sig i det ljuset. Sen for vi allihop hem till Angelica och Peter för att avsluta natten i deras nya hus med mycket skratt, värme, kaffe och underbar gemenskap. Det blev en bra natt till sist. En natt när det var väldigt tydligt att det aldrig inträffar att inget händer. 

Vackra värld

Ett lyckligt slut, ett bra avslut, ett nytt hus och älskade vänner

Också en typ av bekantskap - ny och väldigt god

Den återfunna med kompanjon

Hetta i tillvaron

Skogsnymf

Frid

Sockersött umgänge

Vackert under skogspromenaden

Som att hitta guld

Skogen förbereder sig för kväll

Livskvalitet

Möjlighet att andas