Turbulent teknik

En del dagar verkar totalt händelselösa, som om de bara glider förbi utan någon som helst mening eller inslag av viktigare natur. Fast som med mycket annat kan skenet bedra, för det är en del av dessa dagar som innehåller den största utvecklingen av alla. Dagar när saker faller på plats, som tidigare bara virvlat runt i periferin utan riktig konsistens eller förankring från hjärtat och ut. Idag har det varit en sån dag. Idag har det för den delen även varit en sån natt. Dessutom har de senaste dygnen tvingat fram en insikt vad gäller teknikens under.  

De senaste fyra åren har varit turbulenta, smärtsamma, hårda och extremt lärorika. Jag har lärt mig mer saker om samhället, människor och inte minst mig själv än vad jag tror hade varit möjligt under ett helt liv, om inte allt varit som det är. Många saker som jag tidigare läst om, kanske till och med sett som klyschor, har kommit att bli sanna för mig, medan andra saker som tidigare verkade viktiga och trovärdiga har förlorat all sin angelägna viktighet och storslagna tillförlitlighet. Jag har kommit att lära mig att det oftast är i de små sakerna, de självklara sakerna, som de största lärdomarna och den största lyckan ligger. De små sakerna som man ofta missar, när man tar de för självklara eller är för upptagen med allt det storslaget viktiga som ligger någonstans antingen längre fram eller längre tillbaka i tiden. Idag har jag till exempel hunnit med att inse vilken enorm kärlek ett ritat hjärta på en arm kan innebära, vilken självinsikt och mod en kort mening från en person till en annan kan innefatta och värdet i en kopp te på tu man hand. Från alla dessa små händelser i det lilla har en stor lärdom dessutom ramlat på plats, inte som en klyschig mening av rätt sak att säga, utan som nåt som är sant från hjärtat och ut. Idag har det sjunkit in att vägen till att älska och värdesätta sig själv, bara går att återfinna i de små vardagliga sysslorna. I de saker man vanligtvis gör för andra, men inte tycker är lika viktiga att göra för sig själv. Det kanske låter som en självklarhet och nåt enkelt, men det har varit en av de svåraste sakerna i livet hittills att inse för mig. Idag har det därmed varit en relativt händelserik dag, trots att det inte verkat hända så mycket som på nåt vis varit utstickande eller annorlunda. 

Så teknikens under sen då. I samband med ett försök till sms:ande under helgen gjorde jag den penibla upptäckten att jag uppenbarligen inte lyckades skicka sms:et till tilltänkt person. Nåt så finurligt som leveransrapport, meddelade snällt vem sms:et levererats till och det var inte till den person jag hade tänkt mig. Istället hade jag skickat det till en mer kyrklig person, eller åtminstone en mer kyrkligt anställd person. Nämnde jag att det var relativt sent på natten och relativt i den mening som en riktig nattuggla skulle avse? Trots det pinsamma i situationen lyckades jag behärska mig från att skicka långa förklaringar per sms samma sena natt, varför det inte var förrän dagen därpå jag fick nästa chockartade besked. Det kom i form av ett svars-sms från redan nämnda person, som vänligt meddelade att det sena sms:et inte hade väckt denne då vederbörandes telefon varit inställd på ljudlöst. Vidare informerades jag om att detsamma även varit fallet en annan natt då jag hade ringt vid ungefär samma sena timma. Om det är pinsamt att ha skickat ett sms, kan jag bara tala om att det inte blir mindre pinsamt om man dessutom har ringt nån natt tidigare. Vad jag lärde mig av det? Inget annat än att när det kommer till teknikens under har jag helt uppenbarligen mina begränsningar.