Ner igen

Det som började som en försiktig utförsbacke, har eskalerat till det avgrundsstup det alltid slutar i och jag faller. Jag vet vart jag är på väg, vart färden slutar, och eftersom fallet varit på gång ett tag orkar jag inte ens kämpa emot. Annars är det vad jag vanligtvis brukar göra, när jag håller på att rasa gör jag allt för att det inte ska hända. Nu är det för sent, jag vet redan att jag inte kommer att kunna hindra det som ofrånkomligen kommer. Jag har varit med om det så många gånger förr under de senaste sex åren. Det är inget jag vill och det är egentligen inget jag orkar med, men det spelar ingen roll för det är, oavsett vad jag vill och orkar, inget jag på något vis kan kontrollera. Det är uppenbart att jag ska spendera en del tid i avgrunden igen, det där avskyvärt mörka, kvävande och otroligt smärtsamma stället inom mig själv som jag avskyr att vara i. För att jag ska klara av att ta mig därifrån kommer jag att behöva all kraft och energi jag kan uppbåda, men för närvarande är det brist på båda. Jag är trött, less och stressad. Mitt inre skriker efter Carro och Henke och världen känns som en ganska ogästvänlig plats att vara på. Det enda jag just nu vill är att få krypa ihop i min egen värld, under mitt täcke för att överhuvud taget inte kliva upp igen. Istället tvingar jag mig att jobba. Min kropp är trött, precis så trött som den alltid blir när jag faller och jag förstår den. Avgrunden kräver all energi och energin är det dåligt med redan från start. Kanske blir det lite extra tungt eftersom jag vet att ingen kommer att kunna hjälpa mig, ingen kommer att kunna göra nåt för att jag ska kunna ta mig härifrån. Det jobbet måste jag göra själv och det i sig är oerhört påfrestande. Det är återigen dags att göra ett livsavgörande val, att försöka välja det som är ljust och att resa mig igen och bara tanken på var det kommer att kosta mig rent resursmässigt gör mig ännu tröttare.

Det blev inte bättre när jag gick ner i källaren under dagen för att sätta igång en tvättmaskin och upptäckte att jag för att ta mig till tvättstugan, måste plocka upp en mängd kort, tidningsurklipp, tavlor och små lappar som ramlat ur en kartong. Jag såg korten på Carro och Camilla, när Carro sminkat dem i timmar för att ta kort på dem, vilka hon sedan förstorade, skrev ut och ramade in. Där var ett inramat kort på Henke från en fisketur och två tidningsurklipp från när Carro och Camilla var med i en teatergrupp för barn när de var mindre. Carros inramade kort på henne och Emelie fanns också med, precis som ett kort på Henke från det att han var tre år och satt på huk utomhus och förtjust tittade in i kameran tillsammans med den kompis han lekte med. Det är just det att för mig borde dom alltid finnas med, vara en del av mitt liv och överleva mig. Alla mina barn borde vara i livet och må bra, men så är det inte. Istället saknar jag två av dem oerhört, medan de andra två kämpar, precis som jag, med saknad, sorg och med att hantera livet fast det ibland är ohanterbart. När jag plockat upp alla kort och minnen vände jag och gick upp ur källaren. Jag struntade i att sätta igång en tvättmaskin och för den delen i det mesta andra också. Det blev soffan jag till sist landade i och där blev jag liggande, ledsen,oerhört trött och osäker på om jag skulle orka resa mig mer den här dagen. Jag reste mig efter någon timme. Turligt nog var jag bjuden till Therese och Magnus på middag, annars hade jag antagligen legat kvar än.

Nu är jag hemma igen. Lika trött, ledsen och utmattad som innan jag for trots att kvällen var trevlig och maten väldigt god. Det är gott att träffa en del människor även när jag är i det här stadiet, människor som jag kan slappna av med, vara den helt utmattade och ledsna människa som jag för närvarande är utan att det ses som konstigt. Jag hoppas att jag är lite piggare imorgon, att någon gnutta energi har återvänt så jag kan göra det val jag vet att jag måste göra den här gången också. Val kräver energi, att resa sig kräver energi och ibland kräver det till och med energi att bara vara. Så är det nu, bara vara och dessutom vara där jag är äter upp all energi och kräver till och med mer än jag har. Som så många gånger förr under de senaste sex åren.