Klackarna i taket?!!

Vilken helg det har varit! En bra helg med energi och glädje, men även med inslag av såväl påminnelser om vad som är viktigt i livet som någon tår av saknad. En helg full av liv helt enkelt. 

Fredagen tillbringades i Karlstad på Ikea tillsammans med Tove. Närmare bestämt tillbringade vi sex och en halv timme inne på detta förunderliga varuhus. Nåt mer som var förunderligt var Toves idé om fotbeklädnad. Fredagsmorgon var hon helt bestämd på att den bäst bestod av högklackat. Naturligtvis kunde inte jag vara sämre, så det bar av i två gånger högklackat. Snyggt var det också förvisso, men efter fyra timmars vandrande kors och tvärs genom Ikeas vindlande gångar var det mer än uppenbart att det i alla fall inte var praktiskt. Eftersom smärtgränsen vid det laget var uppnådd, beslutade vi oss för att strunta i vad människorna runt omkring skulle tycka. Vi tog helt sonika av oss skorna och vandrade runt i strumplästen en stund. Det vill säga den stunden det tog innan vi insåg att våra fötter behövde nåt mjukare än strumpor att gå på efter dagens tortyrredskap i form av de högklackade snyggskorna. Det var då de uppenbarade sig. De fulaste tofflor vi nånsin sett, fast de verkade just då vara det mest glamorösa någon kunde tänka sig. Vi tog omedelbart på oss dem och släpade oss resterande tid på Ikea fram till ljudet av ”schlääp schlääp”. Det var det värt. Till och med så värt att vi hade samma fotbeklädnad på oss när vi besökte Max och hela vägen hem. Lärdom? Tja, Ikea saluför tofflor också. Förutom det trivsamma utbudet av tofflor, visade sig Ikea även tillhandahålla Majan och Hasse. De var dock inte till salu, men väl till utlåning för bland annat kaffedrickning. Ett mycket trevligt inslag dagen till ära. Även de gillade tofflorna, men inte riktigt på samma sätt som vi. Snarare ansåg de att de oumbärliga tofflorna och kanske även dem de satt på utgjorde relativt roande inslag den dagen. Nåja, vad dom inte vet är att ibland kan faktiskt även de fulaste tofflorna utgöra det allra bästa som hänt under en dag.

Lördagen startade med paj och glasswienerbrödsbjudning hos morsan. Ett trevligt tilltag av henne och en mycket bra start på en lördag. Därefter var det skruvande, strykande av gardiner, fixande av sängen, kaffe i mängder med Tove, marsvinsburstädning, lite ommöblering i Emelies rum och avslutningsvis umgänge med Johnny Depp som vampyr. Dagen innehöll även en påminnelse om hur skört livet kan vara. Påminnelsen kom i form av ett inlägg på facebook, där det framgick att någons dotter dött. Jag känner för familjen. Hoppas de har underbara människor omkring sig som kan hjälpa dem och ge dem stöd. All styrka till dem.

Så idag då. En söndag med en blå himmel och sol, till att börja med i alla fall. Husgudarna och jag njöt hejdlöst av solens strålar vid deras morgonkiss, som inte var alldeles för mycket morgon. Därefter kaffe med Tove och sen åter mot alla skruvar, kartonger, underliga förpackningar och lampor. En del av grejerna skulle sättas upp i Emelies rum. Det blev bra och hon blev nöjd när hon kom hem, efter en helg hos sin pappa. Det gav henne till och med lite inspiration att plocka undan en del leksaker, men mitt i allt plockande kom även en del av Carros och Henkes saker fram. Saker som Emelie sparat för att de påminner henne om hennes syskon som hon inte längre har. Carros parfymflaska till exempel och en sten och ett glashjärta som hon fått av Henke. Det gör ont att som nioåring försöka förhålla sig till att två av hennes syskon är borta. Hon kämpar min Emelie, det gör hon verkligen, och hon försöker varje dag att välja glädje, livslust och att försöka släppa rädslan för att det ska hända någon mer i familjen nåt. Nästan varje dag kommer det över henne hur mycket hon saknar dem, hon saknar Henke och hon saknar Carro och det finns inget att göra för att det ska bli bättre. Så när parfymflaskan, stenen och hjärtat dök upp lite oväntat mitt i all glädje, rasade min lilla nioåring en stund. Det är okej, hon måste få göra det också. Det är bättre att hon låter det komma fram, istället för att stoppa undan det. Fast det gör ont, ont i henne och ont i mig. Älskade barn. Varenda gång önskar jag att jag kunde ta hennes smärta och bära den åt henne, men det går inte. Det enda jag kan göra är att finnas där, bredvid henne när hon behöver mig och stötta och trösta så mycket det nu går. Fast så är våra liv nu, från glädje till väldig sorg och tillbaka till glädje igen. Varje dag innehåller dessa och fler element. Varje dag innehåller många aspekter av livet och det är bara att försöka att förhålla sig till dem. 

Nåt jag dock har lite svårt att förhålla mig till är morgondagens möte. Ett möte med läkare, samtalskontakt, arbetsgivare, fack och försäkringskassa. Antagligen ett jobbigt möte, men det får morgondagen utvisa.