Hoppfullt ändå

Idag låg jag på ett täcke på gräsmattan. Solen sken, Camilla och Emelie var ute tillsammans med mig och  hundarna bevakade gårdens händelser från sina platser på gräsmattan. Då hände det! Mitt i all den gråa dassigheten, som i stort sett varit det enda jag sett ett tag, öppnade sig livet en liten stund igen. När jag låg där kom en ljum bris och svepte över mina ben och det var då jag kände det, då äntligen kände jag uppskattning över nåt igen. Jag njöt av att känna brisen som svepte över min hud. Jag njöt av det underbara i att faktiskt kunna uppskatta nåt i livet igen. Jag älskar när alla de små sakerna som egentligen är stora i livet är synliga för mig och idag uppmärksammade jag en av dessa saker, en ljummen vind under en solig dag medan björkarnas fortfarande gröna löv lojt vajade i samma bris. Ett första tecken på att livets storslagenhet kan avnjutas igen, kanske inte fullt ut nu - eller kanske aldrig mer fullt ut, men ändå lite grann. Lite mer än nu och det ger mig hopp om att livet ändå kanske går åt rätt håll.