Telefontid

Det är viktigt att vara tillgänglig, men minst lika viktigt att inte alltid vara det. Igår följde Emelie och jag med Tove och hennes ena dotter Elli med kompis till grannorten, sju mil bort, för lite kvalitetstid i diverse provhytter. Inte för att det är särskilt trivsamt i dessa garderobsstora rum med avskyvärt ljus och speglar överallt, men ibland är det nödvändigt. Igår var det nödvändigt för Emelies del. Det vore en rätt rejäl överdrift att påstå att det möttes av nån vågenrörelse av förtjusning, men efter avklarat uppdrag gick det ändå att utröna en stillsam glädje över hennes nyförvärv till klädsamligen. Samma stillsamma glädje gick att återfinna hos mig, när vi stannade till på ett café för påfyllnad av de då mer än lovligt låga koffeinnivåerna kombinerat med intag av Alvedon. Koffeinbrist och förkylning är inte att leka med, speciellt inte när de uppträder samtidigt och dessutom inom samma organism.

Det var vid 13-tiden vi satt oss i nämnda cafés relativt fulla lokaler och njöt av denna gudomliga och helt oumbärliga dryck, även känt som kaffe. Vid den tiden hade samtliga våra telefoner fått vara i centrum för uppmärksamheten oräkneliga gånger, genom olika plinganden, musiksnuttar, ringsignaler och underliga ljud som numer talar om att det ringer eller kommer ett sms. Ett av samtalen, som kom från min dotter Camilla, handlade till och med om tillgänglighet och telefoner. Eller snarare om ett specifikt sätt att vara tillgänglig på, nämligen genom hennes nya telefon som hon dagen till ära fått levererad. En telefon som går att ladda utan att sätta i nån laddare, som läser av ögonrörelser och som går att få tyst på med en handrörelse. En riktigt intressant liten sak med andra ord. Några samtal kom samtidigt som vi befann oss i olika kassor, eller trängdes på nåt annat mindre samtalsvänligt ställe. Fantastiskt nog så verkar det inte spela så stor roll vart man är, ringer det så svarar man, så även igår. Flera gånger med en stressnivå som inte ens var i närheten av hälsosam, som konsekvens. Detta upprepade sig naturligtvis även efter kaffepausen, när vi fortsatte vår vandring genom provhyttsdjungeln. 

När vi så äntligen satt i baksätet på bilen, Emelie, Tove och jag, och nästan slappnade av ringde ett okänt nummer på min telefon. Av riktnumret att döma var det från Göteborg, varför jag tankemässigt gick igenom de vänner och bekanta jag har i de trakterna medan jag förstrött svarade. Jag möttes av en okänd kvinnoröst som lite skränigt ropade ett hallå. Det var ungefär det hon hann ropa också. I samma sekund som jag konstaterade att det inte var något bekant med rösten i andra änden av linjen, la jag utan att tänka mig för på rakt i örat på den skränande kvinnan. La du på bara, frågade Tove med ett rätt förvånat uttryck i ansiktet? Jag svarade, själv lika förvånad, som det var, att det inte var nån jag kände. Samtliga i bilen började skratta åt detta förfaringssätt, faktiskt till och med jag. Det mest trevliga som går att göra är definitivt inte att lägga på i någons öra, men gjort var gjort helt enkelt. Som sagt så är det minst lika viktigt att inte alltid vara tillgänglig, som att så gott som alltid vara det och igår var obegränsad tillgänglighet uppenbarligen inte ett ord som var synonymt med mig i alla fall.

Alla provhytter, extremt många människor och telefoner som konstant lät hade tydligen krävt all energi som fanns, inte bara av mig utan även av Emelie och Tove. Vi sov nämligen under större delen av hemfärden. Det vill säga tills min handväska började vibrera och låta på grund av att telefonen ringde igen och jag förskräckt vaknade och högt sa: håll i den här! I ett yrvaket tillstånd kan en handväska med en telefon faktiskt misstas för att vara en högljudd, skakande tingest som man definitivt inte vill ha i sin ägo. I ett sånt tillstånd bryr man sig helt uppenbarligen inte heller om vem som tar den, bara nån gör det. Emelie var inte imponerad, Elli trodde att hennes inbromsning för en framförvarande bil hade väckt oss och tyckte det var dumt och Tove tittade lätt disorienterad upp för att somna om igen. Väl hemma intogs ytterligare kaffe, Tove serverade haloumi med bacon, tomat, paprika och champinjoner och solens sista strålar för dagen avnjöts till fullo. 

Värt att nämnas är att mitt första samtal idag bestod i att en person ringde och frågade om dennes bil stod på min gård. Det gjorde den inte, varför personen ifråga förvirrat utbrast: jamen vart har jag gjort av den då? Den återfanns på ett tak tillika parkeringsplats, där personen själv tydligen glömt den dagen innan. Rätt förvirrat, enligt till och med mina mått mätt.