Ger upp

Dagens start innebar inventering av ex antal dagars post, inhämtad av Camilla. Stort steg av henne, ödesdigert steg för humör och mående visade det sig. Meddelandena som väntade innebar vetskapen om att det vi numer ska leva av är 343 kronor per dag minus bilen. Min bostadskostnad är beräknad till 6711 kronor per månad, så vad det innebär för oss är att vi får flytta igen. Det blir att bo ännu trängre, det blir att inskränka än mer på vår personliga frihet och de möjligheter de flesta anser som självklara delar av livet. Ännu en negativ förändring för Emelie, för Camilla och mig med naturligtvis, men Emelie har svårare än oss att ta dessa förändringar efter allt som varit. Det känns tröstlöst och jag är uppgiven. Jag är trött på att kämpa, trött på att det aldrig leder till nåt som är bättre och trött på att det aldrig verkar vara nog. Det har känts ett längre tag som om det är nog, så varför verkar det som det aldrig någonsin tar slut på elände? Camilla sa, i ett försök att hålla livsgnistan uppe: äh, det är väl lika bra att vi flyttar, jag trivs ändå inte så bra i mitt rum. Mina starka älskade barn, vad de får vara med om. Det enda fel vi har gjort är att vi har genomlevt att två av mina barn och två av kvarvarande barns syskon dog. Vad har det lärt mig? Genomlev så lite som möjligt, men ta alltid hänsyn till dina kvarvarande barn. Ja, jag känner mig bitter. Bitter och så in i nordens trött på alltihop. Jag har inga fler lösningar, jag har ingen mer ork och jag har snart inte ens någon vilja kvar att försöka hitta nån ork heller. Jag har tröttnat ur helt enkelt. 

Under senare tid har även vetskapen om att försäkringar som andra har rätt till inte gäller här erhållits. Inte när det handlar om depression, som jag då straffbart nog drabbades av efter förlusten av först Carro och sen Henke. Depression ingår i kategorin psykiska problem och de med psykiska problem, såna som bland annat jag då, behöver naturligtvis inga pengar i livet. Undrar hur resonemanget går där? Motiveras det med att de deprimerade med flera ändå är så under isen att de inte orkar tjafsa, så dem är det lugnt att dra in försäkringen för? 

Så hur ser våra valmöjligheter ut nu? Vi kan välja att flytta till en lägenhet om ett rum och kök med klädkammare som går att göra om till ett litet rum, lägga oss ner och ge upp eller bara skita i det här och dra. Dra vart sjutton som helst, om arbetsgivare, försäkringar och livet självt får bestämma så antagligen så långt åt skogen som möjligt. Moget så in i nordens, men det spelar ingen roll.