Rent märkligt modig

Tacoafton <3

Dagen idag var en märklig dag, den var min. Åtminstone var det min städdag och bara det är märkligt. Måste jag prioritera bland alla de extremt åtråvärda hushållssysslorna, så är väl inte städning det som står högst på priolistan. I och för sig står det inte längst ner heller. Det finns så mycket som platsat så väldigt långt ner på den listan nämligen. Idag hade energin, viljan och dammråttorna dock samordnat sig, så i kombination med hög musik och sol som sken in genom rutorna var det riktigt trevligt. Det var medan jag svassade omkring med dammsugaren och så gott som skreksjöng för full hals till musiken, som jag kände det. Jag kände mig faktiskt lycklig! Konstigt nog går det att sakna så man går sönder samtidigt som man känner sig lycklig. 

Grattis älskade Henke <3

I samma ögonblick som jag medvetet tänkte tanken att det var lycklig jag kände mig, blev jag rädd. Sista gången jag så medvetet tänkte det var lördagen den 8 november 2008. Då stod jag på trappan och stack ner enris i krukor, Carro hade kommit tillbaka till oss efter att hon hållit sig undan ett tag och jag tänkte att jag faktiskt kände mig lycklig. Den natten ringde telefonen och det visade sig att det var polisen som berättade att Carro var försvunnen.. död som det sen kom att visa sig. Efter det har jag aldrig riktigt vågat känna den känslan så medvetet och tydligt igen, åtminstone inte tills idag. Vilken otrolig upptäckt jag gjorde där. Det är jag som står i vägen för min egen lycka! Jodå, jag har hört alla klyschor om att det är så det är. Det är bara det att det är en väldig skillnad på att höra, kanske veta intellektuellt, och att inse att det stämmer. Tänk vad rädsla kan ställa till med. Nu när jag har upptäckt det där mönstret så tydligt kan jag ju faktiskt försöka ändra det beteendet. Ibland kan städning tydligen vara likvärdigt med en intensivkurs i personlig utveckling. Det är dessutom rätt fördelaktigt att det även blir rent hemma.

Förvånande, men trevligt, fika <3

Förutom städning kombinerat med personlig utveckling har veckan fört med sig en blandad kompott av skratt, gråt, förvånad glädje och kärleksfull tacksamhet. Under tisdagen och torsdagen var jag på meditationscirkel och det var underbart. Jag är så glad att jag får vara med om den resan med de människorna som är med där. Vilka pärlor. Torsdagen var även den dag under veckan som jag fick lov att åka till kyrkogården för att gratulera min son på hans födelsedag. Det är hårt. Så jävla eländigt det här är, var Emelies sätt att sammanfatta det senare på kvällen. Starka, ledsna och så livfulla Emelie. Vilken klok liten tjej hon är. Under torsdagen hade jag även medarbetar/lönesamtal med min chef. Det var en av gångerna jag blev både förvånad och glad. För första gången nånsin i ett sånt sammanhang kände jag mig ärligt lyssnad på. Respekt. Jag har fikat vaniljmunkar med två människor som jag i vanliga fall inte ens har en önskan om att umgås med samtidigt, men det var riktigt trevligt och jag var återigen både förvånad och glad. Idag frågade Emelie mig om hon fick sätta på Niklas?!! Va i hel.. hann jag tänka innan jag kom på vad hon pratade om. Vi har döpt en av spellistorna på spotify till Niklas och det var den hon ville höra på. Det kommer troligen att vara det enda sammanhanget ever som den frågan från Emelie kommer att medföra ett jakande svar från mig, fast visst fnissade jag för mig själv när bitarna hade fallit på plats. Idag har jag även hittat ett presentkort och två värdecheckar som jag letat efter hur länge som helst, eller åtminstone sen vi flyttade till huset. Till veckan blir det därför lite BH-shopping. Kvällen har ägnats åt tacos tillsammans med Emelie och Magnus. Det var en bra kväll. Snart ska jag, försiktigt lycklig och med känslan av att vara lite utvecklat upplyst, krypa ner i min renbäddade säng och njuta av vetskapen att det är sovmorgon imorgon med. Vilken underbar vetskap!

Meditationscirkel <3