Tur jag har en golf

Söndag med de bästa <3

Tidigare var jag med i en grupp för föräldrar som förlorat barn. Det var en relativt liten grupp med modiga människor, som delade det ingen någonsin vill vara med om. Modiga för att vi vågade lämna ut all den trasighet vi kände, alla de svårigheter vi var i och även den glädje vi lärt oss att ta vara på. Igår läste jag på Facebook om ett av föräldraparen som var en del av den gruppen. För dem var det åttaårsdag sedan de förlorat ett av sina barn. 

Matlagning med Milla <3

När jag läste det insåg jag hur länge det låter med åtta år, eller med sex år som det är sen Carro dog. Jag insåg också att för dem, för mig och antagligen för väldigt många som är i den situationen att de förlorat något eller några av sina barn, så betyder tiden ingenting. Tiden är precis lika oförutsägbar som det mesta annat som hör livet till och år är både en oändlig tid, samtidigt som det inte är någon tid alls. En del av ens medvetande stannar kvar där och då, i alla de olika scenarion som man tvingas vara med i. För en annan del rusar tiden och livet fram och varje sekund är ytterligare en evighet att sakna. Åtta år, så enormt länge och ingen tid alls. Styrka till dem, årsdagarna är hårda dagar att genomleva.  

En dag fick vi vingar

Förutom att fundera över årsdagar så har även de senaste veckorna medfört rörelse. Trots att väldigt mycket tid går åt till att arbeta, har en och annan stund av liv också hunnits med. Till exempel har morsan fyllt år, så då firade vi henne. Hon önskade sig glass, så naturligtvis var det en av sakerna vi gav henne, Camilla, Emelie och jag. Vi har hunnit med att få en ny medlem i familjen, Rut har nämligen äntligen kommit och efter nio dagars boende här kommer hon äntligen relativt bra överensmed hundarna. Det har varit alla hjärtans dag och jag har fått present av Emelie och kaffesällskap av Camilla. Dessutom sken solen samtidigt som det droppade från taken ute, så plötsligt kändes det möjligt med vår igen.

Födelsedag <3

Det har även varit några dagar som har handlat om tänder. Det började med att jag bet ur en väldigt stor bit av en tand, antagligen för att jag biter ihop extremt hårt när jag sover. I min värld är tandläkare farliga varelser, varför jag snabbt bestämde mig för att jag absolut inte tänkte gå till tandläkaren för det. Åtminstone var jag extremt bestämt på det till dagen därpå när det började bulta i nedre delen av käken och Emelie meddelade att jag höll på att bli svullen. 

I fiendeland, dvs hos tandläkaren

Suckande masade jag mig in till den farligaste av avdelningar och sa som det var och naturligtvis fick jag en tid samma dag. Fruktansvärt knäsvag är en liten del av sanningen, men det gick bra. Det gjorde inte ont och det blev inte extremt dyrt. Det värsta med hela upplevelsen var känslan att vara utan tunga några timmar. Ungefär i samma veva som jag fick tillbaka min tunga, tappade Emelie en av sina tänder för att bara en timme senare tappa en till. Båda mjölktänder förstås, men det var verkligen mycket tänder den dagen.

Emelies ena tandtapp <3

Dagarna har även fyllts av kaffesällskap gånger flera, ibland flera per dag. Det är trevligt med kaffesällskap och det är trevligt med vingar. Nämligen fick vi vingar av en av kaffegästerna en dag. Jag har så många underbara människor omkring mig och det är jag väldigt glad och tacksam för. Jag är även väldigt glad och tacksam över Camilla och Emelie. 

Lapp från Emelie <3

Emelie som skriver små lappar till mig som jag får efter jobbet och Camilla som har samma galna humor som jag som jag kan skratta hejdlöst tillsammans med. Mina underbara tjejer. Idag har vi lagat mat tillsammans, Camilla och jag, eller hon lagade mat till henne och mig och jag lagade mat till Emelie med kompis. Det har varit en bra dag, en dag när vi pressat in ett stycke enorm varghund i baksätet på min lilla golf, när trevliga människor kommit hit med ett klösträd och när vi har blandat hundar i olika storlekar med katter, människor och ringande dörrklockor. En galet bra dag med andra ord.

Våran Rut <3   

Städning har även det varit en del av tillvaron. En av dagarna drog jag ut en låda på övervåningen som jag inte öppnat på ett tag. Där låg cd:n med inspelningen av Guitar Boogie när Henke spelar bas och Jens, som dog i samma olycka som Henke, spelar gitarr. När jag såg den stannade tiden igen och jag slungades tillbaka till alla de fastfrusna scener jag har inombords. Framförallt slets det skyddande lock jag ibland lyckas hålla känslorna på plats med bort och all den saknad som jag försöker hålla undan vällde fram. Gud så mycket jag saknar dem. Mina älskade barn. Min underbara Henke som tyckte så mycket om att spela bas. 

Hittade cd:n <3

Jag lyssnade på cd:n gång på gång i ett försök att få honom nära igen. Min älskade son, varför fick inte han leva? Varför, varför? Varför måste två av mina barn slitas bort? Naturligtvis är det inget konstruktivt i att fundera över det, men det hindrar inte att såna tankar kommer. Jag saknar dem, alltid. Det är svårt att vara utan dem, alltid. Jag vet faktiskt inte än hur jag ska klara mig utan två av mina barn resten av mitt liv. Antagligen är det en av förklaringarna till tidens oförutsägbarhet. En dag i taget, i rusande fart fast ändå helt stilla.  

Fylld med känslor av alla slag

Tur & retur

Veckan hittills har innefattat en resa tur och retur till Tierp, jobb & sömn. Som det känns just nu skulle jag kunna sova en månad, men det går inte. Imorgon är det en ny dag och nya möjligheter, dock inte så väldigt många som innefattar att stanna kvar i sängen. Därför tänker jag kravla mig ner under täcket nu och sova allt jag kan tills väckarklockan för oljud igen. Känslan av att vara i nån form av rundgång är för närvarande övervägande. Den och längtan efter sommar, värme och sömn i solen.

Eftertraktad kille

Kokspis är en nödvändighet ibland

Vilken vecka det har varit. The anthem of my life, Here I go again, har snurrat på, men ska jag beskriva veckan i musik kan Shut your mouth, Du lever bara en gång eller refrängen i Stayin alive passa lika bra. Det har verkligen varit en känslomässig berg och dalbana. En sak som hänt är att jag har tagit ett steg som det var dags att ta i det väldigt privata livet. Även om det var dags betyder det inte att det gick obemärkt förbi, men ibland är vänskap det bästa att landa i och det var åt det hållet klivet togs. Kanske är det vad som legat till grund för mitt synnerligen skiftande humör resterande vecka, för skiftande har det varit. Naturligtvis har mycket av tiden gått åt till arbete, men det har funnits tid och ork till annat också. Onsdagen till exempel innefattade lunch med Majan, eftermiddagsfika på jobbet där en kollega som ska vara barnledig bjöd på fika för att avslutas med After Work. Det var en trevlig dag och kväll med väldigt många skratt och sånt gillas. Torsdagen gick i andlighetens tecken och var en givande dag på ett annat vis. Det gäller att ta för sig av alla livets delar när man kan. Torsdagen var även den dagen jag glömde min väska i en lägenhet där porten var låst när jag skulle hämta den, så jag fick tvinga ut en människa från en pizzeria för att låsa upp. Den dagen hade vi dessutom änglavakt, Emelie och jag. Vi fick sladd på bilen efter Sälenvägen och bilen for okontrollerat över på fel sida av vägen och sen vobblade vi fram och tillbaka i en relativt lång sträcka innan jag äntligen fick stopp på bilen. Hade vi fått möte då hade det nog varit klippt, så vi var rejält tacksamma över att det gick bra. Även om jag var iskallt lugn precis när det hände, var både Emelie och jag lite skakiga efteråt. Förutom det kom jag även fram till en gräns och började agera utifrån det också. Ibland är det bara nog och det var en sån gång. Det är faktiskt rätt skönt att landa i den känslan, det är innan man kommit dit det tär på krafterna. 

En vanlig dag i våra liv -
Skitbra sätt att försöka sova på ;)

Under fredagen slarvade jag bort min väska igen, men lyckade hitta den även denna gång. Emelie hävdade att förvirrad är mitt statiska tillstånd och ibland är jag benägen att hålla med henne. Efter jobbet var det dags att ära Baccus tillsammans med Therese. Det blev en galet rolig kväll och natt. Jag kom hem vid femtiden på lördagsmorgon och kraschade då ganska omedelbart. Det var sen, efter uppvaknandet mer framåt dagen, som jag blev kraftigt påmind om att jag definitivt inte har vanan inne numer att ägna mig åt nattliv på det viset. Jag har varit trött, frusen och haft en idiotisk huvudvärk så gott som hela dagen. Såna dagar älskar jag kokspisen i köket. Nu ska jag ära John Blund igen. Det är faktiskt en riktigt eftertraktad kille varje kväll. 

Känslor, humör och väder - lika skiftande allihop den här veckan