Omedelbar tillfredsställelse

Tårar är en del av livet, ibland beror de på sorg och saknad, ibland kommer de för att man är lyckligt rörd. Tårfloden i förrgår var en kombination av båda och gjorde definitivt mitt bröst lite lättare. Konstigt nog, eftersom alla dessa gånger med tårar medför att det blir mer och mer verkligt att Henke är borta, känns han närmare mig nu än han gjort på ett tag. Inte nära fysiskt så klart, men nära i mitt hjärta. Det är en lite tröstande känsla, eftersom jag alltid, alltid saknar honom och Carro. I och för sig finns de alltid med i mitt hjärta, men jag letar ständigt efter dem, efter den där känslan inom mig av att de är i närheten och att det inte bara är tomt. Det spelar ingen roll om det är inbillning eller inte att de ibland känns närmare, jag blir lite tröstad av att det och tänker fortsätta tro att deras själar finns med någonstans.

I övrigt då, händer det nåt? Ja det gör det. Igår började Emelie tredje klass. Himmel så fort det går, snart är även hon stor. Dessutom fick hon ny fröken i år. Det visade sig vara en av mina gamla klasskamrater, en trevlig kvinna, så det blir nog hur bra som helst. Även idag bar det då av till skolan, för den första långa skoldagen i Emelies liv. Det blir spännande att höra hur dagen har varit när hon kommer hem. 

Ett annat konstant inslag den senaste tiden har bestått i att jag har vid ett flertal tillfällen kommit på mig själv med att ha långa utlägg för Harry, om att all service inte behöver komma direkt. Harry är en av våra sötsaker i hundform, en divig liten herre som vet vad han vill och när han vill nåt så piper han. Detta pipande har en förmåga att få mig (och alla andra) ur balans och det är alltså det som föranlett dessa numer konstanta utlägg om att man inte alltid kan räkna med att få omedelbar tillfredsställelse. Det vill säga tills jag, gång på gång, snopet kommer på mig själv och högt utbrister: - varför säger jag ens det här till en hund. Det är en ganska bra fråga, för vad har jag tänkt uppnå med det? Förutom att roa Camilla, som finner det lite underhållande när jag gång på gång drar i gång dessa långa haranger för Harry som inte bryr sig ett dugg om vad jag babblar om. I stället stirrar han uppfordrande på mig tills jag blir tyst så han får en syl i vädret, för att sen fortsätta på sin inslagna bana. Omedelbar tillfredsställelse alltså. 

Annars har väl det enda något så när utstickande varit att jag igår fick ett meddelande på telefonen om att nummer nånting ville få tillåtelse att fjärrstyra min telefon. Vad den nu skulle fjärrstyras till att göra då? Ringa alla i min telefonbok eller vibrera hotfullt? En synnerligen underlig idé helt enkelt, men rätt roande också. Det måste, enligt mitt sätt att se det, finnas nåt bättre att fjärrstyra än en gammal telefon.