Vad
som än händer under dagarna som sveper förbi, vad jag än gör, vart jag
än är och med vem jag än tillbringar min tid har jag alltid Carro och
Henke med. Dem ser jag vart jag än tittar, jag har dem alltid i mina
tankar jag bär dem alltid med mig i mitt hjärta. Dem, Camilla och
Emelie. Fast det finns förstås en stor skillnad. Camilla och Emelie är
inte bara med mig i mina tankar, mitt hjärta och min själ, de är här
fysiskt också. Dem oroar jag mig för, längtar efter när vi är ifrån
varandra, skrattar och gråter tillsammans med, bråkar med ibland när vi
drar åt olika håll, har ett vardagsliv med och tar med i och planerar in
när jag handlar, lagar mat, tvättar, funderar över hur helgen ska
spenderas eller vad jag än gör. Camilla och Emelie är alltid med som en
viktig del, en fysiskt närvarande del av mitt liv. Carro och Henke letar
jag efter. Vart jag än är, vad jag än gör och med vem jag än umgås så
letar jag efter närheten till dem och jag saknar dem. De finns alltid
med i mitt medvetande och en del av mig är därför alltid abonnerad av
dem, av mina bortgångna barn Carro och Henke.
Det är kanske så det ska vara, det är ju ändå tänkt att man
ska se efter sina barn och finnas för dem under hela sitt liv. Kanske
det är genom att se dem för sitt inre vad man än gör som blir istället
för att oroa sig för dem som man gjorde när de levde. För oron är borta
när det gäller Carro och Henke, det värsta har redan hänt. Dom är döda.
Fast all den oro man tidigare känt är en del av att vara mamma, en
jobbig del ibland, men en del som man inte vill vara utan. Kanske är det
ett sätt att fylla upp lite av det gapande såriga hål som blir kvar i
ens själ när man förlorar nåt av sina barn, att se dem inom sig alltid.
När andra ser en väg framför sig vid bilkörning, ser jag en väg framför
mig genom en film som spelas upp inom mig med Carro och Henke. När andra
står inför en enorm disk, står jag inför samma enorma disk men
tillsammans med Carro och Henke. När andra är på ett träningspass och
fokuserar på de olika rörelserna, gör jag också det, men samtidigt är en
del av mig upptagen med att se Carro och Henke för mig i mitt inre. När
jag ser på Camilla ser jag min underbara dotter samtidigt som jag ser
Carro och Henke i mitt inre, samtidigt som jag ser att Camilla tittar på
mig och ser mig samtidigt som hon ser Carro och Henke inom sig. För
Camilla ser världen som jag gör, genom de egna ögonen, men filtrerat
genom bilderna av Carro och Henke. Hon är stark, Camilla. Så mycket
smärta inom sig, men ändå med så mycket liv och det är beundransvärt. Om
det gick, om jag kunde skulle jag lyfta all smärta från hennes unga,
starka axlar. Det går inte, så jag följer beundrande hennes livsval. Hon
gör kloka livsval, mogna livsval och val där hon prioriterar det
viktiga. Hon prioriterar livet nu, kärleken till dem hon har nära och
glitter. Det är så hon är min starka Camilla. Glittrande, klok, mogen
nog att våga vara barnslig och så stark. Hon är en riktig stjärna och
jag kan lugnt säga att jag är en av hennes största idoler. Hon är så
värd att bli sedd som den underbara, starka, kloka människa hon är, av
mig och av alla.
4 kommentarer:
Ni är så fantastiskt starka! Finns inte ord, beundrar er och all
livsglädje trots smärtan i era inre! Många kramar!
2012-05-03 @ 00:29:53
Tack Emma <3 Kramar tillbaka!!
2012-05-03 @ 17:09:43
URL: http://ninjasoul.blogg.se/
Jag måste säga som Emma, ni är beundransvärt starka! <3
2012-05-16 @ 17:56:00
Tack Lotta! <3
Skicka en kommentar