Idag
hämtade min pappa hem Henkes grejer från skolan. Vi har försökt,
Camilla och jag, att förmå oss att hämta dem ändå sedan i slutet av
2010, men inte klarat av det. Det skulle ha medfört ett alldeles för
stort bevis på att Henke verkligen är borta, större än vi tydligen
klarade av att tvinga oss själva till att konfrontera. Därför har det,
hur vi än har burit oss åt, helt enkelt inte varit möjligt för oss att
ta steget att åka till skolan för att hämta Henkes alla verktyg, pärmar,
papper och arbetskläder. Det beror inte på att vi inte har velat få hem
dem, att vi inte uppskattar att få hem dem eller att vi inte vill
träffa övriga elever och läraren. Det hade vi gärna gjort, för att få en
möjlighet att tacka för allt de har gjort till heder för Henke efter
hans bortgång. Det har bara inte fungerat, trots att vi gång på gång
bestämt oss, att sen genomföra det. Vi har helt enkelt varit alldeles
för rädda för det lidande som kommer av att riva i alla öppna sår, för
smärtsamt medvetna om hur ont det gör att än en gång påminnas om all den
framtid som Henke inte fick. Idag gjorde därför min pappa det åt oss
istället. Han for med värkande hjärta till Henkes skola, träffade Henkes
lärare och fick chansen att tacka och föra vårt tack vidare till honom,
för att sen olyckligt medveten om situationens bakgrund åka därifrån
med de grejer Henke hade tagit med därifrån själv om han fått leva.
Redan i sjunde klass var Henke bestämd
på att det var byggprogrammet han ville gå, så han la ner mycket möda
och slit för att nå sitt mål. Han lyckades med bravur och började mycket
glad och stolt hösten 2009 på bygg i hemkommunen och trivdes som fisken
i vattnet. Det gick bra för honom där och han, tillsammans med kompisen
Jens som dog i samma bilolycka som Henke, fick som enda byggelever
sommarjobb av kommunen 2010. Elever som går byggprogrammet får
arbetskläder, nåt bälte som Henke talade om och verktyg vid
programstarten. Verktygen ansvarar eleverna själva för att hålla i gott
skick och vid avslutat program får de dessutom dessa verktyg.
Eftersom Henke var så stolt över att gå
på bygg, så glad över varje dag där, hade Camilla och jag som önskemål
att han skulle få med sig det där verktygsbältet han pratat så mycket om
i kistan. Henkes lärare, som Henke respekterade högeligen, berättade
när han var hem till oss några dagar efter Henkes död, att det troligen
inte skulle vara möjligt eftersom Henke inte skulle komma att avsluta
byggprogrammet och därför inte kunde få dessa grejer. All eloge till
läraren som efter många samtal såg till att Henke skulle få samtliga av
sina grejer, trots att han aldrig skulle komma att avsluta sina studier.
Dock blev detta inte klart förrän efter Henkes begravning, så bältet
kom aldrig med Henke i kistan. Nu är dessa grejer då hemma äntligen. De
står i köket och inte ens i min vildaste fantasi hade jag förstått hur
mycket saker det rörde sig om.
När pappa var hit med grejerna sov jag,
energin är inte på topp så en stor del av tiden går för närvarande åt
till vila och, när det är möjligt, sömn. Camilla, som gjort mat, väckte
mig på eftermiddagen för att vi skulle äta tillsammans. Jag vimsade
yrvaken ner i köket, för att i ögonvrån få syn på Henkes grejer vars
anländande jag vid det laget hunnit med att förtränga. När jag vred
huvudet för att se efter vad som fångat min uppmärksamhet, fick jag syn
på en av Henkes t-shirtar. Där låg den i en låda med alla övriga kläder
han haft i skolan, samma t-shirt som jag köpte åt honom en av gångerna
vi var i Borlänge tillsammans. Den var, precis som de andra hemkomna
kläderna, otvättad och jag kunde inte låta bli att sträcka mig efter den
och suga in lukten i mina näsborrar. Den luktade fortfarande lite
Henke, min Henke som är borta och som jag aldrig kommer att få se igen.
Den luktade mitt barn, min älskade saknade Henke som jag inte har kommit
på hur jag ska kunna leva utan i resten av mitt liv. Tårarna av all den
saknad jag känner konstant trängde fram, omöjliga att hålla tillbaka.
Jag styrde mina steg in på toaletten, skakade i hela kroppen och grät.
Som jag längtat efter att känna doften av mina döda barn igen och nu
fick jag möjligheten att insupa Henkes doft en gång till, trots att det
bara var från en av hans använda förvarade t-shirtar. Det slet i mitt
bröst, gjorde ont, sprängde och gick sönder. Saknaden intensifierades
ytterligare och känslan av att inte klara av, att inte orka vara utan
honom hela livet förstärktes lite till. Samtidigt som det gjorde så
otroligt ont, var det en helt ovärderlig gåva. Möjligheten att vara lite
nära Henke igen. Så smärtsamt tacksam.
Under kvällen har jag med jämna
mellanrum strukit med händerna över Henkes saker, verktyg och kläder,
luktat på hans t-shirt, hållit i hans arbetshandskar och försökt stoppa
tårarna som inte vill sluta att rinna. Hur ska jag klara mig utan honom
hela livet? Min Henke, som stolt deklarerade vid tre årsålder att han
när han blev stor skulle bli en pappa, som bemötte det mesta i livet med
tålmodigt lugn och en alldeles strålande humor och som älskade att
spela bas. Älskade Henke, som numer är så långt bort att doften av honom
på en av hans använda t-shirtar får honom att kännas lite närmare. Alla
dessa grejer, som han var så stolt över. Alla dessa grejer som nu
sliter i våra hjärtan. T-shirten som fortfarande luktar Henke och jag
därför aldrig mer skulle vilja sluta snusa på. Älskade barn, älskade
Henke. Älskade, så väldigt saknade Henke. Nu är dina grejer hemma. Jag
önskar så att du också var det.
9 kommentarer:
Starkt, gripande och vackert. Tänk om vi ändå bara för en
sekund kunde vrida tillbaka klockan för att få vara nära bara en
gång till...
Kram <3
2012-05-11 @ 07:26:05
Så fint du skriver. Jag blir så berörd av dina ord. //Malin
2012-05-11 @ 10:48:48
Klappar din kind, även om du inte känner just den klappen
finns den i vinden när du går ut.
Vilken fin lärare!
2012-05-11 @ 13:31:18
URL: http://www.spadermadame.blogspot.com/
väldigt gripande :( Beklagar sorgen min vän :(
2012-05-11 @ 16:08:56
Jag fastnade när jag började läsa. Jag känner gråten i halsen,
kan inte mer än att skänka mina tankar till er som har förlorat
en sådan trevlig grabb!
Beklagar verkligen sorgen! Vila I Frid
2012-05-11 @ 23:24:54
Tack för alla era underbara ord och er medkänsla!
Tack För kramen söta Inger, kram tillbaka till dig.
Tack suveräna Spader för din klapp på min kind, har förstått
(underligt nog först genom din blogg och inte genom
"allmän vetskap", som annars brukar kunna färdas med vindens
hastighet) att även du har behövt några såna klappar genom
åren. Å ja, läraren är riktigt bra.
Kram till Er!
2012-05-12 @ 03:02:00
Beklagar, man kan inte sätta sig in hur ni känner, men man kan
bara tänka sig in hur detta förstör en och hur ska man kunna
bygga upp allt igen, när barnet som ska dö senare än sig själv
går bort innan sig själv.
Riktigt hemskt, beklagar all eran sorg, hoppas ni finner en ro
2012-05-12 @ 10:05:28
Sitter och läser det du skrivit samtidigt som tårarna rinner
nerför mina kinder. Har följt din blogg ett tag och du skriver så
bra och berörande. Du är så stark som fortfarande orkar, efter
allt du gått igenom. Även om vissa dagar är extra tunga och
svarta. Fortsätt kämpa. Många många kramar till dig och de
dina // Anna
2012-05-12 @ 11:25:20
Jeanette: Tack!
Anna: Tack för att du skrev så värmande och fint. Gjorde mig
rörd och det känns gott att höra att du blivit berörd och mina
ord inte bara faller platt. Tack igen söta du! Många, många
kramar tillbaka!
2012-05-14 @ 14:36:21
Skicka en kommentar