Det känns som att få 15 knivar i hjärtat, sa Emelie när vi under söndagen den 8 november stod vid Carros och Henkes gravar och tände en marschall eftersom det natten till den 9 november var sju år sedan Carro kände att hon inte hade något annat val än att avsluta sitt 18-åriga liv. Carro, mitt förstfödda barn, som har lärt mig så enormt mycket och det första hon lärde mig var hur det är att helt osjälviskt älska någon så mycket att man utan att blinka skulle offra sitt liv för den personen. Den personen, en av de viktigaste av alla i mitt liv, fick vi hedra på ett av de få sätt vi numer kan. Det lämnar en väldig tomhet, ett väldigt värkande hål, inom en när det är till en grav man går för att hedra några av sina barn. Det medför en extrem hjälplöshet att lyssna till hur ont det gör hos ens kvarvarande barn, när det samtidigt inte finns något att göra för att lindra deras smärta. Det gör så otroligt ont att sakna så väldigt mycket och samtidigt veta att det aldrig kommer att bli bättre. Älskade barn, älskade lilla Carro, varför måste det vara så här?
Det börjar redan i oktober, medvetenheten om vilken tid på året som närmar sig. November och december är tuffa månader att vara i. Dagarna runt dödsdatumen är allra värst och allt som var då de år de dog, spelas upp gång på gång i den inre världen. Jag lyssnar till helikoptern som letade, poliserna som kom dag efter dag och berättade hur sökandet fortgick, telefonsamtalen som förändrade allt och när beskeden kom i mitt inre, samtidigt som jag i den yttre världen bemöter vardagligheten i dess diverse skepnader. Jag förundras många gånger över att det kan verka som om universum har så många olika centra att snurra kring och att så mycket kan göras så stort. Inom mig gråter jag. Inte över den yttre världens diverse skeenden, utan för att två av mina barn är borta och jag saknar dem. Jag behöver dem, alla mina barn behöver jag för att vara hel. Fast hel är inte längre en möjlighet. Lilla, lilla Carro. Jag undrar som vanligt om jag hade kunnat göra något mer, något annorlunda och om du förstod hur viktig just du var. Jag skulle vilja fråga om du visste hur mycket jag älskar dig. Varje dag kliver jag upp och väljer att leva, trots att jag ännu inte klurat ut hur jag ska kunna leva utan dig, utan er. Utan Carro och Henke är egentligen inte möjligt, ändå är jag här. Älskade lilla Carro, jag önskar att allt vore annorlunda, att du och din bror fortfarande var vid liv och förgyllde världen på det sätt som bara ni kunde för ingen kan ta eran plats. Ingen kan heller få er tillbaka.
