Kunde inte ha sagt det bättre själv

Letar fortfarande

För tre år sen, natten till den 9 november 2008, väcktes jag av telefonens enträgna ringande. Jag blev klarvaken i  samma sekund som de ord en mamma alltid fasar för att höra slog mot min trumhinna: -Hej, det här är från polisen. Är du mamma till Caroline Stafås? – Ja, svarade jag, har det hänt nåt? Polisen i andra änden av telefonen fortsatte utan att ta någon notis om min ångestladdade fråga: -vet du vart din dotter befinner sig? Jag svarade nej och upprepade min fråga, den här gången med en märkbart högre ton: –Har det hänt nåt? Polismannen fortsatte oberört: -Så du vet inte vart din dotter befinner sig? Återigen svarade jag nekande på polisens fråga och återigen upprepade jag min fråga, men den här gången svarade polisen i andra änden av linjen: -Vi har fått in en anmälan om att din dotter kan ha gjort sig något, att hon kan ha tagit piller och sprit. Vet du vart hon skulle kunna tänkas vara?

Jag visste inte vart hon var och det visade sig att det visste ingen annan heller. För den här natten för tre år sen avslutade min älskade, söta, kloka och deprimerade dotter sitt liv genom att skölja ner en dödlig dos sömntabletter med sprit för att sedan gå ner i älvens iskalla, mörka vatten och dränka sig. Men det visste jag inte vid den här tidpunkten då för tre år sen. Jag visste fortfarande inte då att det var för sent, att jag inte kunde rädda henne eller hjälpa henne. Jag visste inte då att jag aldrig mer skulle få se min älskade dotter i livet.

Nu, tre overkliga, smärtsamma och egentligen outhärdliga år senare, trängs bilderna av hennes blonda hårsvall, vackra ansikte, glittrande blåa ögon och spjuveraktiga leende fortfarande konstant med bilderna av hennes livlösa, stelnade kropp under en gul sjukhusfilt i ett rum med dämpad belysning och skylten visning pågår på dörren. Bilderna av hennes fortfarande våta bakåtkammade hår, slutna ögonlock, långa täta ögonfransar med den noggrant lagda mascaran och glittrande puderrosa ögonskuggan fortfarande kvar, vattnet som sakta sipprade i nästan omärkbara små ilar ur hennes näsborrar och ena mungipa och märkena på hennes panna efter att hon under tio dygn legat med ansiktet neråt på älvens botten trängs fortfarande med bilderna av hennes livfulla ögon, hennes enorma utstrålning och hennes oefterhärmliga svassande gång. Fortfarande kretsar mina tankar ständigt kring om hon var rädd, ledsen eller om hon kände sig ensam och utlämnad. Sviken av världen, sviken av mig.

Jag borde ha varit hos henne, tröstat henne och som så många gånger förr skjutsat henne hem igen. I verkligheten hade jag gått bärsärkargång och antagligen fått henne inlagd på något sjukhus för att hon inte skulle kunna göra sig själv illa om jag vetat, eller ens anat, att hon bestämt sig för att avsluta sitt liv. Fortfarande, och antagligen under resten av mitt liv, hatar jag det. Jag hatar att hon, min älskade dotter Carro, är död. Fortfarande undrar jag om hon någonsin visste och förstod hur mycket jag älskade henne och älskar henne än? Jag kunde inte hjälpa min vackra, starka och bräckliga dotter Caroline, så hon orkade leva vidare. Jag undrar fortfarande om hon någonsin förlät mig för det?

Jag kan fortfarande inte heller helt och fullt förstå att hon är borta. Den här tidpunkten förra året var jag tillsammans med min näst äldsta dotter Camilla för första gången ner till den plats vid älven där Carro avslutade sitt liv, där hon tog sömnpillren och där hon sen gick ner i älven. Henke som då fortfarande var i livet ville inte följa med. Det var för smärtsamt, för jobbigt, för honom och min yngsta dotter Emelie var hos sin pappa. Vi var dit och tände ljus för Carro och medan vi stod där, Camilla och jag, och kände efter om vi skulle känna av Carro eller om vi skulle hitta nåt som fick oss att förstå, begrep jag vad jag egentligen gjorde där. Jag letade fortfarande efter min döda dotter, efter min Carro, efter en känsla av att hon fanns någonstans nära. Nu tre år senare är det nog fortfarande det enda jag fullt ut förstår. Jag letar fortfarande efter mitt barn, min Carro, och jag kommer antagligen att leta hela livet efter henne. Inte i fysisk mening, men inom mig och efter känslan av hennes närvaro och jag längtar fortfarande lika mycket efter att få ha henne hos mig igen. Så när det gäller att förstå är tre år ingen tid, men när det gäller att sakna, längta och leta är tre år en evighet.