Älskade älskade!

Jag började blogga för att kunna bearbeta, våga tänka på det jag egentligen är livrädd för att låta mina tanka snudda vid och för att få ut, få det på pränt och kanske få bort nåt av allt malande ur mitt inre. Bloggen har varit bra. Nu för tiden känner jag mig ibland upprepande och negativ. Så tänker jag att det får vara så, det var det som var tanken. Att kunna älta, komma ihåg, bearbeta och lägga fram det jag har i mitt sinne för närvarande och just nu oavsett om det har varit där förut eller inte är glättigt spännande. Antagligen går det av den inledningen att gissa sig till karaktären av det här inlägget. Mitt skick är försämrat, jag mår inte särskilt bra. Nerverna ligger utanpå mitt skinn och jag tål nästan inga ljud. Alla krav håller på att kväva mig, ge mig panik och det får mitt inre att skaka så våldsamt att jag tror att jag ska gå i bitar igen. Jag avskyr att vara i det skicket.
 

Jag längtar efter sommaren, den tiden på året är som är en form av fristad i mitt sinne. En stunds lugn i mitt psyke när mina tankar klarar av att tänka på nåt mer. Nåt mer, men aldrig nåt annat. Dom finns alltid där och jag saknar dom. Gud, va jag saknar dom! Det är så många som sagt att det blir bättre med tiden, jag undrar hur länge det dröjer till bättretiden kommer. Det som händer är att chocken lägger sig, den första reaktionen klingar ut och bitarna av det som tidigare var en hel människa samlas ihop och blir till nån skör form av karikatyr av den man tidigare var. Fast det blir egentligen inte bättre. Det blir snarare sämre varje dag, för vare dag som går är även en dag som gör att saknaden växer. Varje dag som går kommer dom en bit längre bort. Igår fick jag lov att kolla så jag kommer ihåg hur deras röster låter. Jag spelade upp samtal vi haft, skratt vi delat och även gånger vi bråkat i mitt huvud, bara för att försäkra mig om att jag minns. Jag mindes, jag kommer ihåg. Egentligen borde jag inte förvänta mig nåt annat, eftersom det är deras röster, deras ansikten, deras sätt att le, prata, gå och vara på som jag silar min värld igenom, men rädslan finns där ändå. Det är så längesen jag såg dem nu. Älskade älskade. Jag önskar att ni var här.