Uppgiven & in i döden trött

Idag är en dag som alla andra dagar, det vill säga en dag när firma fiffel & båg (som i min arbetsgivare) återigen bevisar hur väl de tar hand om sina anställda. Åter en dag när det är helt tydligt att fulspel är deras melodi och att jag som anställd mestadels är ett problem. Lagar, policys och mänsklighet är nåt som inte har fått fäste i nämnda organisation, i alla fall inte om man har förlorat två av sina barn och har blivit en börda. Ekonomi, som annars är nåt avgudat och enormt viktigt i nämnda firma, verkar vara nåt man pratar om men inte bryr sig om att arbeta för. Nämligen är frisk personal, välmående personal och personal som vill stanna inom organisationen nåt som gynnar ekonomin. Tyvärr verkar inte att gynna ekonomin vara det som står i topp där. Jag är less, trött och rätt uppgiven på hela situationen. 

Min depression, som jag då ådragit mig i samband med förlusten av två av mina barn med två års mellanrum, får ingen chans att vända. Jag har så fullt upp med att tackla alla nya underligheter, nya idéer och nya kränkningar från min arbetsgivare, att jag inte riktigt hinner med mig själv. Förutsättningarna för det finns inte helt enkelt. Det är skrämmande. Väldigt skrämmande med tanke på att min arbetsgivare är den som är ytterst ansvarig för alla invånare i kommunen, och som ska vara det skyddsnät människor har att förlita sig till när allt annat går om intet. Jag är i och för sig inte förvånad, jag har sett det förr. Carro är ett väldigt bra exempel på hur saker och ting sköts i detta stora maskineri. Mår man dåligt, så passar man inte in. Hjälp? Stöttning? Förståelse? I vilket fall var det inget hon fick. Hon är borta nu, det är en stor förlust för mig och många runt mig. Det gör ont och sliter sönder att förlora ett barn och det gör inte mindre ont att förlora två av sina barn. Det behöver inte den ytterst ansvariga organisationen ta någon som helst hänsyn till. Deras uppdrag verkar mer gå ut på att försöka stjälpa människor över kanten, få dem att försvinna och sluta vara ett problem. I alla fall för dem. Mitt problem är att min arbetsgivare inte följer några uppsatta regler i samhället. Jag är som sagt trött, jag orkar inte tjafsa mer. Jag lämnar över det hela till facket. Själv tänker jag ägna mig åt att överleva och jobba för att leva. 

För information till de som ojar sig över det jag skriver: Det finns, förutom alla andra lagar, grundlagar i detta land. De medför rättigheter, för mig och för alla andra. Om lagtexten är för svår för att tyda, hänvisar jag till de många tolkningar av dessa som gjorts för vägledning. Kaxigt? Nej, bara otroligt uppgivet och trött.