Smärtan i en gul landstingsfilt

Ännu en dag som gått medan regnet taktfast trummat på taket utanför. Ännu en kväll med samma taktfasta regnande ackompanjerat av ett avlägset åskmuller. Vädret drar automatiskt ner viljan att göra nåt eller att ens röra sig ur fläcken, varför dagen till stor del har spenderats i min mammas soffa. Till och med husgudarna i form av våra två älskade hundar har slött låtit dagen glida dem förbi, stadigt utplacerade bredvid mig i soffan. En slö dag utan några nämnvärda inslag av kreativitet eller känsloyttringar, i alla fall inte förrän jag kom hem igen. Med hem menar jag det tomma hus, som vanligtvis känns som hemma när Camilla och Emelie också befinner sig inom samma fyra väggar. Den här helgen gör ingen av dem det, utan båda spenderar istället dessa dagar tillsammans med sina respektive fäder. Tomheten i huset förstärktes dessutom av den råa ruggigheten, till följd av att ett flertal fönster varit öppna under dagen trots det idoga regnandet, som slog emot mig direkt jag kom in i hallen.

När inte ens ett flertal koppar kaffe kunde råda bot på denna ruggighet, bestämde jag mig för att återgå till soffläge igen. Den här gången i min egen soffa och med en filt upp till öronen. Det var filten, en av två gula, lite tyngre fleecefiltar med trycket ”tillhör landstinget” i ena hörnet, som fick mitt känsloliv att löpa amok igen. Det går inte att avgöra när någon av alla de flashbacks som kommer ska komma. Inte heller går det att avgöra vad som kommer att utlösa dem. Däremot har det hittills aldrig hänt att dessa inte medför en känslostorm som nästan får mig att kräkas, mina tårar att rinna och livet att bli lite mer svart. Ikväll var det då en av dessa gula landstingsfiltar, som både symboliserar en av de två värsta förlusterna i mitt liv som en viss trygghet, som var den utlösande faktorn. En av samma två filtar som vi satt inlindade i, Camilla och jag, på väg hem från akuten natten fredagen den 3 december 2010. Akuten som vi blev förd till, på polisens uppmaning, efter att vi slutgiltigt fått beskedet om att Henke omkommit i en trafikolycka tidigare samma dag. En av samma två filtar, som jag fortfarande hade på mig när jag vaknade lördagen den 4 december 2010, och ännu en gång förpassats till det helvete det innebär att varje morgon vakna och inse att det som inte får vara sant är sant och att man förlorat ännu ett av sina barn. En av samma två filtar som vi chockade satt under, Camilla och jag, i soffan under en period av dagar eller veckor efter att Henke hade dött och som då gav oss lite trygghet i allt det känslomässiga kaos som rådde inom oss och runt oss. En av dessa två filtar var det som ikväll framkallade en flashback tillbaka till den 3 december 2010. På bara en bråkdel av en sekund var jag åter tillbaka i köket på vår gamla lägenhet och stod och försökte ringa till Henke, när jag såg som i slowmotion hur all färg rann bort från Camillas ansikte samtidigt som hon började skaka okontrollerat och  tårarna började rinna nerför hennes kinder medan hon upprepade gång på gång: ”mamma! Dom säger att det är Henke som var med i trafikolyckan! Dom säger att han är död! Mamma! Det får inte vara så! Mamma! Dom säger att det är Henke..”

Det är såna här gånger som det kommer nära, alldeles för nära för att inte slita sönder igen och alldeles för nära för att kunna vara uthärdligt. För det är outhärdligt att förlora nåt av sina barn, att aldrig, aldrig mer kunna ha dem hos sig, prata med dem eller ens se dem. Det är outhärdligt. Antagligen är det därför ens hjärna försöker hålla det på avstånd och bara släpper det nära i portioner i form av flashbacks. Även om det aldrig, inte en sekund, försvinner ur medvetandet att de är borta, hur mycket man saknar dem och hur ont det gör, så skulle det inte gå att ta ett enda steg till i livet om all smärta sköljdes över en jämt. Det är för smärtsamt, det gör en för trasig och jag tror inte att någon skulle orka med att leva eller ens ta ett enda andetag till om inte den egna hjärnan hade satt upp en skyddande barriär mot alla de smärtsamma känslor, som annars skulle slita sönder både ens hjärta och själ. Det gör inte såna här gånger mindre jobbiga, utan precis som jag skrev ovan är det outhärdligt.