Vi
ska alla dö, det är det enda vi egentligen vet. Förr eller senare så
kommer alla som lever här att dö. Ingen, inte en enda, är odödlig. Ändå
händer det nåt med människor när en person i deras omgivning får en
sjukdom som kan leda till döden. Dessa personer blir oantastliga, nästan
heliga helt plötsligt. Varför? För att de kanske kommer att dö. Kanske
kommer deras sjukdom att leda till att deras liv tar slut, så därför får
inget sägas om eller till dessa personer som inte innebär att de stryks
medhårs eller lyfts till skyarna. Naturligtvis är det en traumatisk
situation, för personen det handlar om, att helt plötsligt stå öga mot
öga med sin egen dödlighet. Fast det är just det, alla ska dö och alla
står egentligen hela tiden öga mot öga med sin egen dödlighet. Kanske
inte lika påtagligt, eller åtminstone är det vad vi tror. Fast ingen vet
egentligen när det händer eller hur det sker. Det enda som är helt
säkert är att det kommer att inträffa. Kanske kommer den personen, som
så gott som helgonförklarar en annan person som är sjuk, att dö innan
den personen som är sjuk. Det vet ingen. Varje sekund i livet är
egentligen livsfarlig, för varje sekund är ett möjligt dödsögonblick.
Därför borde alla människor iså fall vara heliga och alla borde bara
strykas medhårs. Egentligen är vi döende, redan från den sekund vi föds
är vi faktiskt döende.
Bara i mitt eget liv har jag ett flertal
gånger blivit medveten om att livet inte går att styra. Det går sin
egen väg och hittar stigar som inte på något vis passar in i hur det
borde vara. Själv hade jag inte på något vis trott att jag skulle
överleva något av mina barn, det var helt otänkbart i min värld. Men
otänkbart är en sak, medan omöjligt är en helt annan sak. Det visade sig
att det inte var omöjligt att två av mina barn skulle dö före mig,
otänkbart men inte omöjligt. Då hade de inte ha varit döda nu. Borde
inte de iså fall varit lika heliga som varje människa som är sjuk. Carro
till exempel som var deprimerad, vilket bevisligen är en sjukdom med
stor överdödlighet, borde inte hon också fått blivit struken medhårs och
helgonförklarats? Det hände inte, hon fick kämpa hårt medan hon levde
istället. Faktiskt fick hon nästan kämpa för sitt eget
existensberättigande. Varför då? Hon var ju sjuk, dödligt sjuk dessutom.
Hon var även ung och borde ha haft hela livet framför sig, istället
fick hon inte bara konfronteras med sin egen dödlighet utan hon kände
sig till och med tvungen att ta beslutet att avsluta sitt eget liv.
Sjukdomens karaktär har tydligen inverkan, eller sjukdomens legalitet.
För om det inte är sjukdomen i sig som är avgörande, då är det människan
och så låga vill jag inte tro att vi är.
Dagen har inneburit besök av prästen,
ett mycket trevligt besök, med många spännande samtalsämnen. Ett av dem
handlade just om döden och sjukdomar och hur människor helt plötsligt
börjar bete sig när någon är sjuk. Om alla istället insåg och
accepterade att döden är ett faktum, så skulle vi nog ta vara på livet
mer istället. Kanske skulle inte alldeles för mycket tid gå åt till
löjeväckande beteenden eller oviktiga aktiviteter, en del enbart till
följd av egoism eller prestige, utan istället kanske det som är viktigt i
livet skulle få vara viktigt. Det kanske till och med skulle vara
viktigt nu, eftersom ingen egentligen ens vet om det finns något sen.
Kanske skulle människor då ägna sig mycket mer åt att öppet visa vem de
är, ärligt och avskalat, och kanske det till och med skulle leda till
att verkliga, ärliga möten skulle komma till skott. Min bestämda
uppfattning är att det inte är förrän livets skörhet blir tydligt
framträdande och inte ens det egna livet kan tas förgivet, som det som
verkligen betyder något blir viktigt. Så varför är vi så rädda för att
inse att vi faktiskt ska dö? Det är en viktig insikt att vi kan dö när
som helst, kanske alldeles strax, kanske imorgon eller kanske om många
år. Eftersom vi inte vet när det kommer att hända borde vi inte ta det
alldeles förgivet att det är så mycket längre fram, att vi nonchalant
kan slösa bort så mycket av vår tid på vilka oviktigheter som helst.
Eftersom vi dessutom alla är döende i någon form, så borde vi alla ses
som heligt oantastliga. Så mycket trevligare världen skulle bli för alla
då, istället för krystat vakuumförpackad och konstlat medhårsstrykande
för en del och då den del som lider av nån sjukdom som kan leda till
döden. Det kan knappast ens ses som vänligt att behandla någon på ett
sånt onaturligt sätt vare sig personen ifråga är sjuk eller inte,
snarare är det den feges väg att slippa ta ansvar och slippa acceptera
och se en person där den är och för vad den är. En människa som någon
gång kommer att dö, men som just nu lever och då borde få bli behandlad
som en människa som är vid liv i livet. Så även idag kom vi fram till,
prästen och jag, att dödens inverkan på livet inte ska underskattas utan
istället användas till nåt positivt, kanske till möjligheten att se det
stora i det lilla och komma ihåg vad som är viktigt medan vi ännu
lever.
Camilla köpte ett halsband idag som ger
en ganska bra sammanfattning av det viktiga i livet om det kombineras
med insikten om att livet är nu.
Älska den du är, det du gör och dem du lever nära – det är allt!
2 kommentarer:
Hej, jag hamnade bara här och det var fullt av starka ord, jag vet
inte vad som har hänt, ingenting.
Men en mening som inte kanske var centrumet av texten "Om
alla istället insåg och accepterade att döden är ett faktum, så
skulle vi nog ta vara på livet mer istället."
Jag tror inte att det gäller för alla, kanske inte ens för de flesta.
Men för en del kan det säkert vara så. Själv blir jag mer plågad
och kan ta till vara på livet mindre, man skulle nog kunna säga
att det kan göra mig deprimerad. Att veta att jag kan inte ta
tillvara på livet som jag önskar, jag kan inte leva som jag önskar
och jag kämpar och så kan det sluta med döden innan jag är
där i livet i alla fall på ett ungefär som jag önskar vara.
Hoppas mina ord inte störde?!
2012-05-28 @ 02:15:31
Tristessa: dina ord störde inte alls, det är trevligt med andras
syn på det hela.
2012-05-28 @ 19:11:17
Skicka en kommentar