Ring 112, surprise

Det har varit en blandad dag, en dag med mycket glädje men även en dag med uppgivenhet, trötthet och mycket oro. Lugn och ro, som jag efterlyst sen jag var i äldre tonåren, är nåt som jag snarare tror är en myt än något som verkligen går att uppnå. Det bästa med dagen var att Emelie blev så himla nöjd! Det är livskvalitet att lyckas göra sina barn glada, nöjda och faktiskt lyckliga i stunden man varit med och ordnat. Det är alltid underbart att se sina barn glada och lyckliga förstås, men mina kvarvarande barn har varit med om så mycket i livet redan att de gånger man lyckas bidra med nåt som får dem att le en stund, är så helt och hållet sagolikt strålande att det inte finns mycket som kan jämföras med det. Det sämsta med dagen var 112-samtalet till följd av att en närstående person meddelade att denne överdoserat mediciner och sömnmedel i syfte att ta sitt liv. Turligt nog är det inget som Emelie är medveten om att det har försigått i bakgrunden, det var hennes dag idag och så skulle det få vara också. 

 

Emelie fyller år den 1:a april, men det var idag det var dagen för hennes överraskningskalas. Just att det var en dag för tidigt bidrog nog en del till att Emelie inte räknade ut att det var på gång. När Camilla fyllde 20 år och blev firad med ett överraskningskalas, tyckte Emelie att det verkade vara så roligt att hon också ville ha det så. Från att ha önskat sig ett kalas på badet med kompisar, ändrade hon sig i all hast till att inte vilja ha kalas alls för sina kompisar utan hon ville minsann bli överraskad av släkten och de som inte är släkt men så gott som familj ändå. Vi kompromissade, vi hade ett överraskningskalas där tacos stod på menyn och enbart Emelie och nära familj (genom både blods- och livsband) och släkt var med. Det blev väldigt lyckat. När Emelie helt ovetandes klev in hos grannarna där kalaset var och vi ropade surprise, blev hon så blygt förvånad att så tyst har nog ingen hört henne förr. Det gick förstås över efter en stund och medan vi åt började vi babbla om hur vi skulle ta oss dit vi skulle sen, det kunde ju bli jobbigt att gå så långt som en mil, om flytväst och sovsäck hade packats ner osv. Emelie blev mer och mer nervös, men även mer och mer nyfiken. Hon gjorde en hel del försök att få någon av oss som var närvarande att försäga oss om vad som var planerat, men vi höll tyst. När det så äntligen var dags för avfärd fick hon en ögonbindel på sig, precis som Camilla, och så körde Eve, Camilla, Johanna och Anna omkring på henne ett tag för att hon inte skulle veta vart hon var på väg. I syfte att ytterligare förvilla henne angående färdriktning och destination, fick Emelie kliva ur bilen och gå runt ute här och där. Väl framme vid destination okänd, som för övrigt utgjordes badhuset som vi hyrt i smyg, väntade jag, Magnus, två kompisar och en kusin när Emelie anlände fortfarande försedd med ögonbindel. Det var den kompromissen jag nämnde tidigare, när vi bjöd in i alla fall två kompisar och en kusin utöver familj och släkt, men med tanke på den exceptionella småskalighet denna kompromiss utgjordes av går det nästan inte ens att räkna den som en sådan. Vi gjorde ju i alla fall nästan som Emelie sa, så det får allt anses knappt nämnbart som kompromiss. Dessutom blev det knappt nämnbara väldigt lyckat, så därmed är den diskussionen avslutad. 

 

Camilla, Eve, Johanna och Anna ledde fram Emelie mot badhusets dörr, lurade henne ett flertal gånger på vägen att lyfta benen högt för att hon inte skulle snubbla över de icke befintliga stockarna och så kom hon in och fick äntligen ta av sig ögonbindeln. Hon blev glatt överraskad och väldigt förtjust av såväl nämnda destination som det faktum att Elvina, Jennifer och Linn också var där. Om vi vetat det hade vi kunnat bjuda fler, men eftersom Emelie varit lite trött på slutet så gjorde vi nästan som hon sa och höll oss nästan bara till familjen. Det badades, åts glass, delades ut godispåsar och lektes. De av kvinnligt kön bytte naturligtvis om inne på herrarnas. Varför? För att vi kunde och för att vi kände oss väldigt busiga när vi gjorde det.


 

Så till det som drog ner glädjen en hel del snäpp för dagen. Redan medan vi åt tacos togs första kontakten av relativt oväntat slag. Obefogat tjurigt och relativt obegripligt. Stämningen runt bordet blev spänd ett tag, eftersom samtliga uppmärksammade att jag var i nåt mindre trevligt. Emelie kommenterade det kort, med att hon förstod då inte vad det var som hände. Det var den mesta inblandning hon hade i händelsen och det var bra. När vi sen förflyttat oss till badhuset ringde det igen. Personen i andra änden meddelade den här gången att denne intagit en överdos av mediciner och sömnmedel i syfte att ta sitt liv. Jag ringde 112 och meddelade vad som hänt och kollade sedan så personen i fråga kom i kontakt med ambulans mm. Kontakterna med aktuell person var inte särskilt harmoniska och min insats var inte bejublad. Det gör inget, jag hoppas bara att det går bra. Jag vet nämligen inget mer. Jag vet inte hur personen mår, inte vart denne är eller om/vilken behandling som satts in. Jag vet faktiskt inte ens om det gått bra. Det känns olustigt att inte veta, oroande och bara nervpåfrestande, samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på hur otroligt onödigt detta agerande var. Många hamnade i kläm, det händer i och för sig alltid såna här gånger, många blev och är oroliga och rädda och många ligger sömnlösa och funderar oroat. Jag tänker automatiskt tillbaka på Carro såna här gånger. Hon redde upp en hel del, gjorde sig sams med de hon eventuellt var osams med, fixade till det hon kunde och såg i möjligaste mån till att på sitt hemliga vis ta ett vänligt farväl av dem hon hade nära. Så vitt jag vet finns det inte många likheter med dagens händelse. Det är bara tragiskt alltihop!

Dessa händelser i form av totala ytterligheter är vad som väger in dagen. Lycka till följd av barnaskratt (från såväl snart 9-åringar som 20-åringar) och umgänge nära och kära kontra rädsla, olycka, medicinöverdos och nödsamtal. Jag vet inte än hur jag ska förhålla mig. Jag är naturligtvis galet glad över att Emelie fick en så lyckad dag, det andra går inte att förhålla sig till än. Det kommer det inte riktigt att göra förrän jag vet hur det gått. I vilket fall som helst avslutades min dag med en helt oväntad tulpanbukett på mitt köksbord när jag kom hem. Det värmde mitt hjärta. Ibland kan tulpaner faktiskt vara det som får dagens vågskålar att väga över mot positivt och så kändes det idag.