Åter till november 2008

Carro i sin lägenhet september 2008

Helgen spenderades som sagt i brottsofferjourernas anda vid Stiftsgården i Rättvik. Det innebar bland annat att under första dagen presentera sig själv kortfattat med namn, boendeort, arbete, familj, fritid och varför man valt att bli stödperson. Jag funderade länge på hur jag skulle säga. Jag har fyra barn, även om två av dem inte längre finns i livet, men skulle jag tala om att det numer bara är två av dem som lever? Så klev en av föreläsarna fram och presenterade sig. Förutom allt annat hon sa, talade hon även om att hon har en dotter som lever och en son som är död. Det avgjorde saken, min presentation innefattade mina fyra barn - två som är i livet och två som är döda. Senare under dagen kom samma kvinna fram till mig och frågade mig om mina döda barn och berättade även om sin döda son. Det var vad som krävdes för att jag sedan dess åter varit tillbaka till när Carro försvann och när Henke dog. Eftersom jag bestämt mig för att skriva om allt som har med dessa händelser att göra i den takt det kommer upp, så är det precis vad jag nu tänker göra. Jag tänker fortsätta där jag slutade förra inlägget om Carros försvinnande och död, fortsätta att berätta om hur jag upplevde det och hur jag kommer ihåg det. Även om jag är lika mycket tillbaka i tiden för Henriks död, kommer jag att berätta om det vid ett senare tillfälle. Det blir för rörigt annars, antagligen helt obegripligt för alla att förstå.

Måndagen den tionde november 2008 var en grå dag, en typisk novemberdag, ändå var det absolut inget

Carro utanför sin lägenhet hon hade ett tag

som var typiskt över den. Bara det faktum att större delen av morgonen hade dominerats av polishelikopterns enträgna surrande när de sökte efter mitt barn i älven, gjorde dagen till en väldigt otypisk, för att inte säga helt makaber, dag. De sökte efter mitt barn, min Caroline.. min älskade Caroline, henne sökte dom efter i älven! Det fick inte vara så och ändå var det vad som hände. Men hur kunde det hända, det fick ju inte vara så, det fick inte hända min dotter, så hur kunde det vara henne de letade efter? Hela morgonen dominerades av känslor av chock, smärta och en väldig rädsla. Rädslan för att de faktiskt skulle hitta henne, att någon skulle komma och meddela att hon var funnen och att hon var död. Det skulle innebära att det inte fanns någon som helst återvändo, det skulle betyda att det inte längre skulle gå att ens försöka intala sig själv att allt bara var en ond dröm och att allt snart skulle bli normalt.

Carro posar i sitt rum, min födelsedag 2007

Vid tolvtiden ringde polisen för att meddela vad som pågick och vad som hade hänt tidigare under dagen. Samtalet ingav inget nytt hopp, snarare tvärtom, men det var i alla fall bättre att veta vad som hände än att inte göra det. Polisen berättade att de hade sökt efter stränderna från bron som ligger cirka en mil norr om där vi bodde till norr om centralorten med helikopter, att sikten ner i vattnet var väldigt dålig – kanske bara en halvmeter ner och att det inte skulle tjäna något till att fortsätta sökandet med helikopter under dagen just på grund av detta. Helikoptern skulle komma tillbaka en annan dag, kanske onsdag. Polismannen i telefonen berättade också att de hade sökt med hundpatruller, med dykare och även släppt ner sänken för att se hur strömmen i vattnet gick, allt utan resultat. Det var en tydlig polisman i telefonen. Han återberättade fakta om vad de gjort och vad som nu skulle komma att ske, utan svammel eller tröstlösa klyschor, i en säker och lugn ton. Trots allt kaos som rådde inom mig kunde jag därmed ta till mig vad han sa och förstå vad han berättade. Det är en viktig kvalitet när man är chockad, förtvivlad och trasig. Konsten att vara så säker i det man gör att man kan återberätta på ett lugnt och sakligt sätt och därmed förmedla en känsla av kompetens och respekt är jätteviktig. All eloge till polisen för det. Trots detta kunde jag när samtalet var slut bara vara kvar där i min overkliga värld fortfarande utan nytt hopp eller värre förtvivlan, allt kunde bara fortsätta i samma smärtsamt overkliga vakuum medan polisen fortsatte att göra sitt jobb.

Carro lunchar nudlar i sitt rum

Polisen hade bestämt meddelat mig tidigare att de inte skulle uppskatta min medverkan vid platsen, antagligen för att de skulle kunna sköta sitt jobb utan att de dessutom måste ta hänsyn till mig och mina reaktioner. Det spelade ingen roll, inget hade kunnat få mig att åka dit. All min tidigare tro på att jag om nåt av mina barn försvann skulle leta i varenda tänkbar vrå efter dem, var ersatt av erfarenheten av att faktiskt vara i den situationen och att drabbas av en bedövande kraftlöshet och en väldig hopplöshet. Helt plötsligt sviktade till och med min annars så osvikbara tro på min egen inre styrka, jag vågade inte ens åka dit. Inom mig fanns egentligen inget hopp om att Carro fortfarande var vid liv och bara tanken på möjligheten att vara närvarande när min älskade dotter återfanns död, gjorde att mitt mod svek och jag inte vågade. Det var inte längre alldeles självklart att min inre styrka skulle stå pall, utan jag var helt skräckslagen inför bara tanken på att se Carros livlösa kropp. Jag var livrädd för att det skulle göra så ont att jag slutligen faktiskt helt och hållet skulle slitas sönder, eller att jag för den delen skulle bli galen, så jag vågade inte helt enkelt. Jag orkade inte heller med min helt igenom bedövade kropp, så bedövad att det nästan kändes som om den inte ens tillhörde mig. Allt kändes overkligt, långt bort och inte sant. Jag försökte förstå att det ändå var sant, men kunde inte få ihop hur björkkvistarna som vajade utanför fönstret som om inget hade hänt iså fall kunde vaja på som vanligt. Hur kunde något överhuvudtaget vara som vanligt, fortsätta bete sig som vanligt där utanför mitt hem, när hela livet hade stannat upp och världen rasat. Hur kunde något vara som det brukade när min dotter var borta och antagligen död? Det var helt otroligt, nästan fräck att det var så. Borde inte hela jorden stanna när någon som var viktigast i världen antagligen inte längre fanns hos oss, fanns hos mig?