Sorgligt..

En naturlig känslomässig reaktion på en stor förändring i livet. Det är definitionen av sorg. De senaste veckorna har frågor ställts och uttalanden gjorts som fått mig att begrunda begreppet sorg. Först kom frågan om hur det är att sörja två barn istället för ett? Även följdfrågor ställdes. Sörjer man båda sina barn samtidigt eller sörjer man ett och ett? Kraschar man över hela situationen, eller känns det olika? Kloka frågor, modiga frågor och frågor som fick mig att fundera. Därefter kom kommentarer från olika personer vid olika tillfällen, som rörde sig inom samma område: det syns nästan aldrig på dig hur du mår eller vad du tänker. Du visar nästan aldrig ditt dåliga mående eller hur kraschad du egentligen är. Det är till och med svårt att som nära vän veta vad som rör sig inom dig för du visar nästan aldrig nåt utåt, utan är bara lugn fast man vet att det inte är lugnt där inne. Utom när det är något som du verkligen tycker nähää om.. då märks det för då blir du tyst och man ser att du tänker.

Jag har funderat över sorg i allmänhet, min sorg och sorg på olika vis. För visst finns det olika sorg, eller i alla fall olika dimensioner av sorg. Åtminstone är det min upplevelse.Jag hade innan något av mina barn dog förlorat min mormor, morfar, farmor, farfar och min styvfar och sörjt dem. Naturligtvis hade jag även känt sorg i samband med älskade husdjurs åldrande och död och vid uppbrott ur relationer. Jag hade känt olika former av sorg i olika situationer. Så innan Carro dog hade jag visserligen sörjt men aldrig så till den milda grad att jag gick sönder inuti, krackelerade, trasades sönder och nästan dog. För så kändes det när först Carro och sen Henke dog. Det var, och är än, min största fasa att förlora något av mina barn. Antagligen är det för att det är de som alltid, ändå sen de föddes, varit de som stått och står mig allra närmast. De är de människor jag sätter före mig själv, som är viktigare än mig själv och det är dem som jag varenda dag utan att blinka skulle välja att dö för bara jag visste att det skulle rädda någon av dem, ge dem livet i behåll eller återge någon av dem livet. Faktum är att jag än idag tror att det är mycket lindrigare att faktiskt dö, än att genomleva sorgen efter att ha förlorat nåt av sina barn och jag tror att det till viss del beror just på att de står en närmare än någon annan, går före en själv i alla situationer och är det viktigaste i ens liv. Smärtan som följer i sorgens fotspår efter förlusten av ett barn är intensiv, okontrollerbar, skrämmande och totalt sönderslitande. Den känns i både hjärta och själ, men även rent fysiskt. I alla fall är det så jag upplevt det och jag är fortfarande otroligt förundrad över att det ens går att hålla ihop rent fysiskt såna gånger. Hur otroligt det än verkar så överlever man. Man fortsätter att sitta ihop, i alla fall fysiskt. Till en början är det nog mestadels fysiskt, men så förr eller senare ställs man inför ett avgörande aktivt beslut. Man ställs inför att välja mellan att dö, överleva eller leva. Att inte göra nåt eller att fly på olika sätt genom exempelvis droger, alkohol eller sömtabletter är även det ett aktivt val, valet att resten av sitt liv vara ett offer under sorgen. Som jag sagt tidigare har jag både efter Carros och Henkes död valt att leva och det är ett aktivt val, som man måste göra gång på gång på gång på gång. Varje minut ibland, varje dag andra gånger men fortfarande alltid aktivt och alltid gång på gång.

Även om jag gjort och fortsätter att göra det aktiva valet att jag ska leva, betyder det inte att jag lever hela tiden. En del dagar, som idag, överlever jag. Då får tiden gå medan jag ligger i sängen. Har jag tur kan jag sova, annars stirrar jag mestadels tomt ut i ingenting. Det spelar ingen roll vad jag tittar på för det är inte i den fysiska världen det jag ser finns. Det jag ser och känner finns i mina tankar och i mitt hjärta, för det är där de är.. alltid. Carro och Henke är i vad jag än gör alltid med mig där, det är dem jag ser i mitt inre det första jag gör när jag vaknar och det sista jag gör innan jag somnar. Där är alla bilder och känslor, bilder av dem när de var små, skolbarn, tonåringar, när de mått dåligt, varit glada, ledsna, haft magsjuka, gett mig frukost på säng på mors dag, varit förälskade, kommit hem full för första gången, lärt sig hur man sätter på en tvättmaskin, när vi bråkat, skrattat och gråtit tillsammans eller bara suttit tyst bredvid varandra i soffan medan vi tittat på film. Alla dessa bilder virvlar runt i mitt inre ständigt blandade med alla bilder på Carros och Henkes livlösa kroppar, Carro med hår och kläder som fortfarande var blöta efter tio dygn på älvens botten och Henke som var skadad, blodig och hade glassplitter fulla sitt hår efter olyckan. Det är svårt att få ihop att det är samma personer, att Carro och Henke som när de levde var fulla av energi och hade glimten i sina ögon är desamma som Carro och Henke när vi såg dem döda. Men det är det och det är när det varit mycket ett tag, när energin är under minusstrecket, som jag inte orkar leva med vetskapen om det och därför bara överlever. Det är såna dagar alla dessa bilder inte bara konstant är med i mitt bakhuvud i allt jag gör, utan tar över och blir alldeles för stora för att det ska vara möjligt att fokusera på nåt annat. Då orkar jag inte umgås, svara i telefonen, prata eller ens gå upp. Jag orkar bara överleva, så det är vad jag gör dessa dagar och det måste få vara så.

För att jag ska orka välja att leva gång på gång går det inte att förtränga och skjuta undan hela tiden. Sorgen måste få ta sin plats, komma fram, riva upp det man helst av allt önskar vore en hemsk dröm och bearbetas. För att kunna leva måste man nämligen både tillåta sig och våga släppa fram sorgen i alla dess former: uppgivenheten (hur ska jag orka, vad ska jag göra, hur ska jag göra, herregud.. ni hade ju hela livet framför er), hopplösheten (jag orkar inte, det finns ingen mening med det här livet, jag kunde inte rädda mina barn – jag har inte ens rätt att leva, vart finns det nåt ljus efter det här), ilskan (varför? varför skulle det här hända mina barn, varför skulle det här hända våran familj, varför kunde ingen hjälpa min Carro och varför måste min Henke också dö?) och saknaden (jag saknar era röster, era skratt, alla era aldrig sinande åsikter, lukten av er, ljuset av era själar genom era ögon, er speciella humor, er känslighet som ni försökte dölja på olika vis, er kreativitet, era häftiga humör – jag saknar er! alltid! Ni fattas mig! alltid! jag saknar er, saknar er, saknar er).

Alla sorgens skiftningar måste få finnas, men de måste få finnas tillsammans med glädjen över de barn jag har kvar, över att solen lyser, över alla mina vänner som finns där i vått och torrt, över mina hundar som ständigt har galna upptåg på gång och lockar fram leenden, över att våren är här, över ett leende från en okänd person i affären och över den utveckling jag genomgått. Just att vara glad över den personliga utvecklingen jag är och har varit med om, på grund av nåt jag hatar mest av allt – förlusten av två av mina barn, förlusten av Carro och Henke, är ibland svårt. Jag skulle välja bort den varje gång om det betydde att jag fick mina barn tillbaka. Men de är borta och det skulle vara väldigt förmätet av mig att inte ge dem det erkännandet. För trots att de inte finns med mig fysiskt mer, så får de mig varje dag att utvecklas som människa och det är stort. Så stort att jag tänker hedra dem med att glädja mig över utvecklingen, samtidigt som jag tänker fortsätta att hata att de är döda.

Så det är så det är, det syns inte alltid på mig hur jag mår. Jag försöker oftast att låta bli att visa allt som finns i mitt inre. Jag har märkt att det är för jobbigt för de flesta att ständigt bli påminda om att två av mina barn har dött. De flesta önskar att jag ska fungera som vanligt, det är ren omsorg om både mig och dem själva och ett sätt att kunna bemöta mig som en människa. En människa som kan skratta, babbla, sjunga och leva, samtidigt som sorgen efter Carro och Henke finns med. Nåt som dock kan kännas lite jobbigt är att möta dem som tittar lite underligt för att man lever och skrattar.. tills jag kommer ihåg att de faktiskt inte vet vad som döljer sig i mitt inre och att de aldrig har gått i mina skor och därför egentligen inte heller kan döma nåt jag gör.