Gudomligt ingripande

Måndagen den 10 november 2008 vaknade jag, vilket alltså innebar att jag måste ha somnat någon gång under söndagsnatten, med tårarna fortfarande strömmande ner för kinderna och fortsatt frossa som gjorde att jag skakade så jag knappt kunde lyfta telefonluren. Det var nämligen det första jag kom mig för att göra, jag ringde till vårdcentralen och sa att jag behövde något som fick mig att hålla ihop. Sköterskan i andra änden hänvisade mig till en början att ringa till psykiatrin, men insåg ganska snabbt att det inte fungerade och hämtade en läkare. Jag talade återigen om att jag behövde något som gjorde att jag skulle klara av att hålla ihop. Läkaren frågade vad som hade hänt och jag minns att mina tänder skakade så jag knappt fick fram orden, när jag berättade att min äldsta dotter var försvunnen. Läkaren skrev ut lugnande och sömnmedicin. Min sambo hämtade preparaten direkt apoteket öppnade, men jag kom aldrig att använda den lugnande medicinen. Innan apoteket hann öppna hann jag bestämma mig för att det bara vore att skjuta upp mitt mående och jag ville aldrig veta att det var den smärtan jag hade framför mig. Sömnmedicinen använde jag senare mot natten. Det var helt underbart att bara kunna stänga av alla tankar, alla känslor och framförallt vetskapen om att min Carro kanske var död.

Framåt tiotiden samma morgon fick jag ett telefonsamtal. Det var från en av bygdens präster, hon frågade om jag ville att hon skulle komma förbi en sväng. Jag sa att det kunde hon om hon ville. När jag bedövad la på telefonen gick något inom mig sönder. Det förstod jag väl, tänkte jag, varför de skickade en präst! Det kunde bara betyda en sak, det som inte fick vara sant var sant. Det kunde bara betyda att det var sant, det var sant att min älskade, ledsna, underbara dotter Caroline var död. Där och då försvann det sista lilla hopp jag hade och med det också det lilla fotfäste av normalitet jag försökt upprätthålla hela morgonen. Jag vet inte riktigt hur jag betedde mig eller vad jag gjorde, men jag fått det berättat för mig att jag grät och skrek samtidigt som jag rasade ihop totalt. Jag vet däremot att det inte längre var viktigt hur andra uppfattade mig, eller hur man borde bete sig. Det gjorde alldeles för ont för att ens vara möjligt att tänka på något annat än det enda som fyllde upp, sprängde och trasade sönder hela mig. Var det verkligen sant? Kunde det verkligen vara så? Det fick inte vara så, men kunde det vara så ändå? Kunde verkligen min dotter, mitt barn, min lilla Carro verkligen vara död?

När prästen sen klev in innanför dörren var det första jag sa till henne: - tror du verkligen att det finns något hopp om att hon lever? Prästen sjönk ihop lite där hon stod och svarade: - nej, nej det tror jag inte. Det var första gången sedan polisen ringde och väckte mig under lördagsnatten, som någon sagt det jag själv trodde rakt ut till mig. Tack vare den lilla meningen, den uppriktigheten, vågade jag i mitt förvirrade sinnestillstånd lita på prästen så pass mycket att jag gav henne tillgång till min inre värld med all den trasighet, förtvivlan, och sorg som jag kände.

Jag hade tur som gjorde det. Prästen blev ett av mina och min familjs stora stöd under lång tid framåt och är än idag. Hon blev även länken mellan mig och polisen många gånger. Det var hon som höll i Carros begravning och när Henke sen dog två år senare, var det hon som gick in från sin barnledighet för att verka som stöd för oss och för att begrava Henrik. Säga vad man vill om religion och kyrkan, men det stödet var och är ovärderligt.