Nära, nära

Förut fanns hon här..

När Carro hade dött, fick jag mer och mer panik i takt med att hennes saker minskade. Alla andras saker fylldes på, medan Carros saker blev färre och färre. Jag letade efter saker som fortfarande hade hennes lukt kvar och kunde sitta i timmar med ansiktet nedborrat i ett av hennes linnen, bara för att känna mig lite nära henne igen. Det var en kvinna som hade några av Carros saker hos sig ocochh som av någon anledning drog ut på tiden med att lämna hem dem. Det gjorde mig också panikartad, eftersom jag letade efter bland annat Carros doft. Tove och Angelica for därför helt sonika och hämtade hem dem. Allt utom en sminkväska, som jag vid det laget inte hade hunnit märka av att den saknades. När vi började gå igenom de hemkomna sakerna, Camilla och jag, var vi nästan lite skakis. Nämligen gjorde det fruktansvärt ont att gå igenom allt som var hennes, samtidigt som vi letade efter minnen, hennes doft, saker hon skrivit, svar och henne. I allt letande vi höll på med var det egentligen Carro vi letade efter. Min dotter, Camillas, Henriks och Emelis syster. Ibland hittade vi nåt som fick henne tillbaka i små glimtar, oftast hittade vi tecken på att hon varit hos oss men inte längre var det. I sakerna som Tove och Angelica hämtade fanns inget kvar av Carros doft och inte heller de gav några svar.

Högst upp till vänster är ängeln jag fick
av Carro, där är hennes väska, kepa,
kortet hon fick av mig i julklapp,
Henkes hjälm och hans hörselskydd.

På nyårskvällen hörde jag hur det lät ute på trappan, så jag gick ut för att se efter vad det var. Där stod den, Carros sminkväska. Bara åsynen av den fick min värld att rasa igen och livet blev återigen becksvart. När jag öppnade den med skakande händer och hittade den kajalvässare, som egentligen var min egen och som Carro och jag skojbråkat om många gånger eftersom hon tog den, försvann allt. Jag gick helt domnad in i duschen och ville helt enkelt inte vara med mer. Lusten att kämpa var slut och det var där och då, jag upptäckte att jag var riktigt illa ute i mitt mående. Hade jag inte haft så många underbara människor omkring mig som stöttade, höll upp och hjälpte mig hade jag nog inte levt idag. Det var tack vare dom jag visste den där nyårskvällen när jag var närmare döden än livet, hur jag skulle gå till väga för att hålla mig själv kvar. Jag tog emot den hjälp dom erbjöd. Jag accepterade att det inte gick att klara upp allt på egen hand och det är jag glad för. Jag måste hålla uppe en del jag med.

Korten på Carro & Henke som stod på deras kistor under
deras begravningar.

När sen Henke dog började letandet igen. Den här gången handlade det inte så mycket om svar, som om honom. Jag letade Henke, för när någon dör i en olycka behöver man inte leta så mycket efter varför som vid ett självmord. Jag stod nere i hans rum med hans ryggsäck med träningskläder i och kramade hans tröja, medan tårarna rann. Min Henke. Han borde leva, men det gjorde han inte. Jag klarade nästan inte av gå ifrån hans rum, men jag klarade inte heller av att vara kvar. Som sagt så gör det väldigt ont att leta efter sina barn som borde leva, men som är döda. Efter den dagen klarade jag inte av att gå in i Henkes rum igen. Jag klarade över huvud taget inte av att bo kvar. Mina vänner packade och flyttade åt oss. Varken Camilla, Emelie eller jag hade kraft nog att gå igenom allt. Ingen av oss orkade konfronteras med det vi egentligen ändå visste. Idag har jag återigen satt upp ett par av Carros skor på en hylla och ställt in en del av hennes och Henkes grejer i ett skåp. Fortfarande letar jag efter dem. Fortfarande försöker jag att hålla dem nära, nära.