Smärtsamt, men ändå så efterlängtat

Vilken dröm jag hade inatt. Jag önskar att jag kom ihåg den lika klart som precis när jag vaknade. Den handlade om Carro och Henke. Till och med i drömmen visste jag att de var döda, ändå så kom de tillbaka och var levande under en kort, kort stund i min dröm. Vi pratade om så många viktiga saker, som till exempel varför de dog. Inte på vilka fysiska grunder de dog, utan varför i ett mer själsligt/andligt perspektiv. I drömmen var jag fullt medveten om att det bara var under en väldigt begränsad tid som jag skulle få träffa dem, men vilket möte det blev. 

Det är ovärderligt, även om det bara är i en dröm, att få möjlighet att se dem levande igen, höra dem prata, skratta och att få krama dem. Mina älskade, älskade barn. Jag saknar dem så otroligt mycket och varje dag önskar jag att de senaste fem åren bara vore en mardröm att vakna från, men så är det inte. Så därför är såna drömmar den enda möjligheten jag har att få ha dem nära igen. I drömmer var jag till och med medveten om att det var en dröm, så när tidsfristen i drömmen var ute och Carro och Henke skulle bege sig iväg till vart de nu håller hus nu för tiden tackade jag dem för att de kommit. Sen började en ny fas, där jag drömde att jag ringde Angelica och berättade för henne om min dröm. Det var i den fasen jag var, när jag blev väckt på riktigt av att det serverades frukost. Tack Carro och Henke, jag har väntat länge på att få se er igen.. om så bara i en dröm.