De lämnade två stora hål

Förlusten av Carro och Henke har lämnat två stora hål inom er, som aldrig kommer att försvinna. De kommer alltid att finnas kvar där och göra ont. Skillnaden är att det inte kommer att göra ont på samma sätt hela tiden. Det var en del av allt min samtalskontakt på MHE-kliniken sa idag. Jag gillar när det inte är några värdelösa omskrivningar och inlindande halvsanningar, även om det inte alltid är de sanningar jag vill höra. Det är jobbiga samtal där på MHE, men även väldigt, väldigt bra samtal. Samtal där sånt som jag inte vill prata om dryftas. Saker jag kanske inte ens vill erkänna för mig själv att jag tänker ibland, sånt är det som är tillåtet att dra fram i dagsljuset för allmän beskådan där. Kontentan av att slänga fram allt ologiskt, sånt som ger skuldkänslor eller verkar helt otroligt långsökt, blir att det inte längre verkar så tabubelagt eller dumt att tänka som jag gör.

Under dagens samtal kom det till exempel fram att det kanske inte ens är alldeles galet att vara lite arg i smyg på Carro och Henke för att de dog! Det tog mig några år att komma dit, till att vara arg på dem och när det väl hände så var och är det inget jag direkt har mått bra av att känna. Istället har det gett mig skuldkänslor och tankar som seglar runt i någon form av negativ spiral. Tidigare, det vill säga för kanske en och en halv månad sen som senast, var jag arg på allt och till sist nästan Gud, för att den, dom, nån hade tagit två av mina barn ifrån mig. Inte rosenrasande eller vansinnesarg utan det har mer varit som en molande ilska, som inte riktigt kunnat gå att ta på. Däremot har jag aldrig tidigare varit arg på Carro och Henke för att de dog. Egentligen är det inte det jag är nu heller. Jag är egentligen inte arg på Carro för att hon tog livet av sig. Vem kan vara arg på sin dotter om hon mår så dåligt att hon får lov att göra ett sådant val? Jag är definitivt inte arg på Henke heller egentligen. Han gjorde inget annat än att vara på fel plats vid fel tidpunkt. Inte egentligen och inte om jag tänker till. Det är när jag inte tänker utan bara känner som jag har börjat märka av ilskan, som helt logiskt inte ens borde vara där. När jag har funderat över det, satt ord på de känslor jag absolut inte vill kännas vid, har jag kommit fram till det nog beror det på att jag i mitt sinne, i mitt hjärta och i min själ inte orkar vara utan dem och att jag egentligen inte tycker att de hade rätt att dö. Carro och Henke hade ingen rätt att försvinna från våra liv, ta livet av sig eller dö i en trafikolycka. De skulle leva, de skulle vara här. Åtminstone skulle de vara här längre än mig och jag kan inte, fast det är orationellt, ologiskt och meningslöst ur en konstruktiv synvinkel, låta bli att känna att de svek oss. De svek mig, när de dog. De lämnade oss här, utan dem och i spillror och det var inget de fick göra. Så sa hon, min samtalskontakt, idag efter att jag skamset spottat ur mig min mörka hemlighet, att det är helt normalt. Det är två sidor av samma mynt och myntet är sorgen jag känner efter mina döda barn som jag älskar och egentligen inte kan leva utan. Även om jag logiskt kan tänka i de banorna själv, är det ändå en väldig lättnat att få höra det av nån annan, nån som inte har någon anledning att linda in mig i någon form av halvsanning för att de tror att det är bäst för mig. Nån påläst, pålitlig och egentligen okänd människa, vars jobb inte består i att säga sånt jag vill höra.   

Konstigt nog, kände jag mig inte lika arg längre efter att jag bekänt att det faktiskt händer att jag har såna känslor. Underligt nog, känner jag mig inte ens onormalt elak som har såna känslor ibland. Det var ett bra samtal, ett samtal om så mycket och om ilska, sorg och skuldkänslor. Ett sånt samtal man inte vill ha, men som man ändå bör försöka föra. Jag är tacksam över möjligheten att få tillgång till en sån samtalskontakt. Hon kan aldrig ändra något, bearbeta nåt åt mig eller ta bort all smärta jag känner, men hon kan hjälpa mig att hantera den och hitta verktyg för att överleva den och för mig är det en riktig ynnest. Det är nåt stort.