På gränsen

En plötslig sekunds närhet

Det är balanserandes på gränsen, det är där det gäller att hålla sig. Det är där man vill hålla sig, eller det är åtminstone där jag försöker att hålla mig kvar. Det är nämligen på den där tunna lilla kanten, eggen, som det normala finns. Det är där fungerande vid liv existerar. Det är så livet ser ut efter förlusten av Carro och Henke. Mängden energi det går åt, till att konstant koncentrera sig på vart man sätter fötterna, på nästa steg, på att hålla sig upprätt, på att hålla sig i balans, är enorm. Fast valet att låta bli, att tillåta sig vila, innebär ett direkt ras och ett ras är inte ens nåt någon frivilligt någonsin skulle välja. Så det är där jag försöker hålla mig, på gränsen, där livet försiktigt tar sig fram. Under midsommar, jul, födelsedagar och alla andra dagar när familjen brukar vara samlad, är det extra svårt att balansera. Då verkar kanten vara extra tunn, extra vass, och varje steg blir en än mer noggrann avvägning. Det behövs inga stora knuffar dessa gånger, för att det upprätta ska försvinna. Nåt oförberett som påminner, nåt oväntat som får hjärnan att ropa att de kommit hem igen. Nåt som Henkes sudd med hans namn som han själv skrivit dit, plötsligt framtagen och framlagd på köksbordet under midsommarafton. Antagligen hade Emelie hittat den och lagt fram den, antagligen i syfte att få Henke lite nära. Han kom lite närmare under en sekund när jag såg hans sudd, sen kom knuffen. Den där oväntade som fick mig att tappa balansen igen. Fast det var efter midsommarmaten hos morsan och efter bilturen, som innefattade både bad och Hallsjökvarnens vackra omgivning. Det var efter det där familjära trevliga som det oväntade i form av en sudd dök upp och medförde att all resterande energi gick åt till att försöka ta sig upp på fötter igen. 

Familjärt, trevligt & midsommar

Midsommaraftonsnatten var inte direkt heller en lätt natt att balansera sig genom livet på. Det var sömnlöst med hundar som skulle ut i omgångar, restaurangen nedanför fönstret som ägnade sig åt att spela högt och konsekvent och människor som vimlade runt på vår bakgård. Själv ville jag ha lugn och ro, vara ifred och få sova. Ifred och få sova är oftast mycket bristfälligt sanktionerat av Herr Murphy, så fredagen var liksom inget undantag från den regeln. När Harry husgud skulle ut för, som det kändes, 78:onde gången under natten var klockan omkring fyra på morgonen. Det var i och för sig en tid jag under en kort stund trodde att det skulle vara relativt folktomt på vår bakgård och en relativt ifred tid att bedriva hundpromenader på. Det var tills jag så där tjugo steg utanför vår dörr blev ofrivilligt vittne till hur en granne i ett närliggande hus, dundrade ut genom dörren med en kruka i näven. I ett lönlöst försök att upprätthålla illusionen av ifred och kanske åtminstone i närheten av lugn och ro, försökte jag ignorera nämnda inslag denna arla tid på dygnet. Betoningen ligger på lönlöst, för det var precis vad det var. Ungefär fyrtio steg från vår dörr kom nästa granne utdundrandes genom samma dörr som den förstnämnda, vilket resulterade i att den förstnämnda rusade iväg, det vill säga samma väg som mig, vilt skrikande "go to hell". Granne nummer två följde efter, vilt skrikande en massa saker tillbaka och så fortsatte det ungefär  de nästföljande 250 stegen från vår dörr. Sen vek jag av, tog en annan väg, och gick hem. Åter tjugo steg utanför vår dörr dundrade en okänd ickegranne ut ur samma dörr som redan nämnda grannar redan dundrat ut ur, satte sig i en bil och rivstartade sin färd som nästan började med att sluta i husknuten. Uppenbarligen har en även en del andra balanssvårigheter och lever på gränsen, även om det nog rör sig om andra gränser än dem jag brukar vandra omkring på.

Emelie, BrusBritta, LustigPer & värme

Midsommardagen innehöll Skinnarspelet. Det är säkert tjugo år sen jag senast såg det, men det var minst lika bra nu som då för länge sen. Det gjorde inget att det regnade lätt, för musiken var underbar, rösterna suveräna och en liten flicka alldeles otroligt söt i rollen som Lisbeth. Emelie och jag satt under samma filt och kurade nära varandra hela spelet. Mysig lyx under kultspel är en annan beskrivning. Emelie tyckte också att Skinnarspelet var bra. Det var första gången hon såg det, så det var roligt att hon gillade det. Efter Skinnarspelet var det skönt att komma hem och värma sig en sväng, vila under lite filtar, dricka kaffe i mängder, äta, umgås och bara vara. Det vill säga fram till cirka klockan 22.00, då restaurangen nedanför fönstret åter vaknade till liv och överröstade det mesta i sin omgivning. Har jag nämnt att jag behöver flytta, att jag behöver hyra ett hus lite mer på sidan av och lite mer ifred? Så är det i alla fall. Tanken var att vi skulle få titta på ett hus under helgen. Det blev inte av, så vi svävar i lite ovisshet när det gäller just det huset än. Självklart håller vi våra tummar , men just nu känns det lite långt borta.

Livskvalitet & tidsresor

Idag har kvalitetstiden bestått i fäbodliv, goda vänner, kaffe, grillad korv och öppen eld. Det är kvalitetstid även för de fyrbenta, som får möjlighet att springa in och ut och runt hur de vill. Emelie plockade gräs till marsvinen, spenderade relativt lång tid vid en bäck och ville inte så gärna åka därifrån. Jag njöt vid elden, av kaffet, av en av sängarna där jag låg och pratade med Majan som var stationerad i kökssoffan. Smaken på korv som är grillad över öppen eld är speciell, verkligen god och bara fylld av harmonisk rofylldhet. Lunken är som från en annan tid och den invaggar snabbt alla tidsresenärer i samma lugna lunk och harmoniska sinnesstämning. Det var en trivsam paus från ofriden i centrum. Väl hemma var energin ändå i botten, det var väntat och jag har sett alla tecken under dagarna som gått. Soffan och sömn i närheten av medvetslöshet var vad som gällde. Nu ska jag strax bege mig ut med hundarna, bland människorna som verkar vimla på vår bakgård alla tider på dygnet och försöka genomlida promenaden i en illusion av ifred och lugn och ro. Vem vet, plötsligt en dag kanske det händer.