Det är natt igen. En stjärnklar lite kall natt med nordliga vindar som viner mellan husen. Det gör inte mig nåt, jag gillar nätternas mörker, stjärnornas avlägsna sken och den klara luft som en höstnatt som denna innebär. Därför njöt jag på min sena hundpromenad, där jag gick och tittade på Orions bälte, lilla Karlavagnen och blommorna i skyltfönstret på ortens blomsteraffär. Det gjorde däremot inte Harry, den ena av mina två hundar. Han tycker allt är lite läskigt när det är mörkt, även om han själv antagligen aldrig skulle beskriva det så. Just inatt lekte vinden med alla lösa föremål och visslade glatt där den svepte fram i skrymslen och vrår. Det var en glad, lekfull vind som viskande pratade om snöflingors virvlande och grenars vinkande viftningar. Det vill säga om man inte, som Harry, tycker att det är lite läskigt när det är mörkt och ännu mer läskigt när det låter, viner och viftar i allehanda ting. Det var en jobbig promenad, åtminstone för Harry, och varken stjärnornas flirtiga blinkningar eller den klara höstluften kunde charma den divaaktige husguden. Till såväl min som Harrys hundkompis Novas stora förvåning, slirade Harry nästan fram under muttriga små skall på sin fartfyllda färd in genom porten, för att där sätta sig i trygghet igen. Väl innanför dörren ställde han sig kaxigt coolt och tittade tufft ut över sina revir genom rutan i portdörren, med en uppsyn som talade för att det då inte fanns något som skulle kunna skrämma honom. Dock skvallrar hans utslagna stil i soffan nu om att promenaden krävde en del energi ändå. Han är söt han, den lilla Harry.
 |
| En utslagen hjälte |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar