Kyrkogården på en bra dag

Solen skiner, måsarna skränar och raggarbilarna glider runt samhället. En liten känsla av sommar infinner sig så sakteligen. Gräsmattan är klippt, tidigare inhandlade blommor nedsatta i jord, tvättmaskinen går varm och det som bör göras är att ta en brottningsmatch med dammsugaren. Sen, om någon timme, bär det av till gymet för arbetsträning och kanske träning. En efterlängtad sommardag och sol ger alltid ett nytt perspektiv på tillvaron, så en rätt bra dag med andra ord.  

I fredags var det också en bra dag, men en delvis jobbig kväll. Camilla och jag begav oss av till kyrkogården för första gången på länge. Naturligtvis sent på kvällen, eftersom det är så vi vill ha det. Då är det lugnt, folktomt och harmoniskt. Vi satte ner lite blommor på Carros och Henkes gravar som vi köpt. Varsin hortensia och några kantlobelior tillsammans med en redan av någon planterad ros. Det blev bra. Det kändes bra att ha gjort det fint där. Det kändes inte bra att Carro och Henke är där. Jag saknar dem.. jämt. Någon eller några hade varit dit med rosor, någon hade plockat blommor och lagt på graven och några hade hängt upp rosor på gravstenen. Det var gott att se, både för en sliten mamma och en trött syster, att de inte är bortglömda, utan finns med i människors tankar. Vi bär dem alltid med oss i såväl våra tankar som i våra hjärtan och, även om det kanske är en aning ego, så är det skönt att se att de finns med även hos andra.