Igår, efter att den sista lilla spiken i
kistan som gjorde att livslusten försvann slagits i, började jag
fundera igenom hur mitt liv ser ut egentligen. Det jag kom fram till var
frustrerande.
Jag är ju då deprimerad, för att vara
exakt lider jag av recidiverande depression, svår depressiv episod utan
psykotiska symtom (är ju i alla fall en positiv aspekt av det hela). Det
finns olika faktorer till varför depressioner uppkommer, såsom
biologiska och genetiska orsaker, sjukdomar och yttre händelser. Exempel
på yttre händelser är bland annat förlust av en nära anhörig, egen
eller nära anhörigs sjukdom, skilsmässa och stress. Stress ja, denna
ständigt återkommande stress! Yttre händelser som ses som stressfaktorer
är bl.a. ekonomiska problem, negativa händelser i arbetslivet, alltför
höga krav och understimulans. För den som redan är känslomässigt utsatt
kan även en till synes bagatellartad sak bli övermäktig, men även många
till synes lättare påfrestningar som händer under en längre period kan
samverka till att en depression uppkommer. Faktorer som däremot minskar
risken för depression är ett starkt socialt skyddsnät, ett givande
arbete eller familjeliv, god självkänsla, en känsla av att kontrollera
sitt öde och en positiv inställning.
Så åter till mitt liv då:
- förlust av min 18-åriga dotter 2008 - check (grundläggande orsak till min depression)
- förlust av min 17-åriga son 2010 - check (grundläggande orsak till min depression)
- ekonomiska problem – check
- negativa händelser i arbetslivet – check
- känslomässigt utsatt – check
- många till synes lättare påfrestningar under en längre period – check
Positiva faktorer i mitt liv:
- ett starks socialt skyddsnät – check
- ett givande familjeliv – check, i alla fall förutom all saknad och trasighet
- en positiv inställning – check, i alla fall ibland
Det är vid det här laget som min
frustration börjar göra sig rejält påmind. Mitt liv innehåller alltså
flera olika faktorer som var för sig kan leda till att människor i
allmänhet kan drabbas av en depression. Mitt liv innehåller dessutom
dessa faktorer ovanpå det faktum att jag förlorat, inte en, utan två av
mina barn. Är det verkligen meningen att man ska orka med allt det? Hur
kommer det sig att en del inte orkar med eller tål nåt iså fall? Helt
plötsligt känner jag mig rent ut sagt rosenrasande över det faktum att
jag, trots att ingen överhuvudtaget tror att man ska kunna stå upp efter
förlusten av ett barn – än mindre efter förlusten av två, tydligen ska
stå ut med lite allt möjligt. Vetskapen om att min gräns är överskriden
och mitt konto för orka med totalt övertrasserat, medför plötsligt att
jag med all tydlighet känner att jag helt och hållet har fått nog av
allt krångel, allt strul och de människor som tycker att de kan bete sig
hur som helst. Jag har nog med att hålla mig över ytan efter att jag
förlorat mina barn, jag vill i övrigt ha lugn och ro för att åtminstone
få en chans att få tillbaka någon form av energi och livsinspiration. Om
jag räknar de två positiva faktorerna som inte riktigt håller måttet
som en halv var, finns det två faktorer som minskar risken för
depression. Dessa ligger helt och hållet under mina egna
påverkansområden. Om jag räknar bort de faktum att Carro och Henke har
dött, så är det ändå övervägande del faktorer som kan leda till en
depression gentemot de faktorer som minskar risken. Det är konstigt! I
min värld är det väldigt väldigt konstigt att det ska behöva vara så.
Jag förstår överhuvudtaget inte logiken, eller för att uttrycka det lite
tydligare, jag förstår helt enkelt inte bristen på logik. Och det gör
mig väldigt frustrerad att det ens kan anses vara okej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar