So far not so good

Kortfattad sammanfattning av dagen so far; det rosaskimrande upplösningstillståndet har bytts ut mot lila spyhinkar i kombination med snorpapper. I alla fall för de tonåriga familjemedlemmarnas del. Saker och ting går inte riktigt som planerat.

Färgglad hälsofara

Offerkoftan har åkt in i garderoben, åtminstone för tillfället. När jag väl fick av mig den, gjorde jag upptäckten att livet ändå känns lite tomt och fattigt. Efter flera timmars djupa funderingar uppdagades det för mig vad denna stora tomhet utgörs av. Det finns en avsaknad av rosa och glitter där vi bor!  Eftersom en sådan avsaknad är ett direkt hot mot den själsliga friden, gjorde jag det enda möjliga i dagsläget. Jag tvingade ut de två tonåringarna jag bor med i förrådet, för att hämta in en del saker som kan åtgärda denna uppenbara hälsofara. Så här i efterhand tycker jag kanske inte att det var direkt genomtänkt. Jag kan dessutom meddela att ett rosa kaos till syvende och sist ändå är ett kaos, vilket därmed naturligtvis har en lika direkt negativ inverkan på den själsliga förnöjsamheten som alla andra typer av total oreda. Nåväl, var dag ny. Problem som återstår att åtgärda inför morgondagen är att bringa någon form av ordning i detta rosaskimrande upplösningstillstånd, samt att stävja all form av överdådigt användande av allehanda färger och glittrande objekt. Det är tur att inspiration och färgglad överentusiasm inte är konstanta tillstånd.   

Äckelkoftan på

En kort tripp in på en affär och två arbetsrelaterat kollegiala telefonsamtal senare, så kraschade världen igen i måndags. Eller egentligen så kraschade inte världen, bara min värld, eller för att vara exakt så var det jag. Igen. Kroppen blev, som så många gånger förr de senaste månaderna, att kännas som förlamad. Det var så gott som omöjligt att orka lyfta en arm eller för den delen röra munnen för att försöka prata. Trycket i huvudet, yrseln och tunnelseendet gjorde inte saken bättre. Orken var borta, igen, och jag landade i en badenbaden i trädgården, invirad i ett täcke, trots att solen sken och borde räcka som värmekälla. Där låg jag oförmögen att orka röra mig och tittade på molnen och asplöven som darrade på sitt karakteristiska sätt i vinden, medan jag tyckte riktigt synd om mig själv. Ett flertal timmar senare återkom rörelseförmågan i så pass stor utsträckning att jag orkade masa mig in, vilket åtminstone gladde hundarna som för länge sedan hade tröttnat på utelivet. Orken borde ha räckt till att kasta av mig den, men ändå sedan dess har den suttit på plats. Äckelkoftan. Den som är blöt, tung och extremt kall och stickad med offergarn delux, är tight svept runt hela mig. Hur jag än har försökt att göra mig av med den är den kvar. Det smartaste vore att kasta den så långt åt skogen som det bara går, men eftersom det verkar vara en omöjlighet så kunde det åtminstone vara smakfullt att hänga upp den på tork för att senare lägga den i nåt förråd någonstans på andra sidan jordklotet eller så. Fast så småningom kommer orken att räcka igen, åtminstone till att hänga in den i garderoben ett tag. Fram till dess får jag väl leva med att tycka så där otroligt synd om mig själv då, även om jag faktiskt avskyr det där jäkla plagget som inte ens är bekvämt eller för den delen klädsamt.