lördag 28 april 2018

Morsan


Min fina mamma, hon som funnits med i hela mitt liv, hon blev 68 år och knappt 4 dagar gammal. Det är så lätt, konstigt nog, att inbilla sig att människor kommer att finnas med i hela ens liv, men så är det inte. Så var det tydligtvis inte med min mamma heller. Herregud va jag saknar henne!


Tisdagen den 6 februari 2018 firade vi hennes födelsedag. Hon var så levande och glad. Innan vi skulle åka därifrån kom hon ut i hallen och formligen lös av kärlek och kramade om mig. På torsdagen följde hon med Emelie och mig till Mora. Då var hon trött, sa att hon sovit dåligt och att hon hade ångest när hon hade svårt att få luft. Annars var det en bra dag med mat, fika och affärer. På fredagen ringde hon mig när jag arbetade på annan ort. Vi bestämde att jag skulle skjutsa henne på lördagen för att hämta ett paket. Ganska sent på kvällen ringde hon igen. Hon ville prata ett tag, så det gjorde vi. Det sista jag sa till min mamma någonsin var puss och kräm. För på lördagsmorgonen dog hon. Jag hann dit och ge henne hjärt- lungräddning i väntan på ambulans, men det var för sent. Allt gick så fort, så var hon bara borta.  


Min mamma levde periodvis ett hårt liv, men hur jävligt livet än var hittade hon väger att ta sig fram. Det fanns väl få normer hon höll sig inom. Hon läste hur många böcker som helst och hon läste för mig när jag var liten. Hon hade en enorm integritet och att påstå att hon var vrång kan väl nästan ses som en underdrift. Hon gjorde saker på sitt sätt.



Mamma led av KOL. Det gjorde att hon under de senaste åren inte riktigt orkade med allt som hon egentligen ville. Hon vägrade trots detta att erkänna för sig själv och för alla andra också hur illa det var med henne. Efter hennes död fick jag reda på att hon var i sista stadiet av KOL, men dagen innan hon dog städade hon hela lägenheten. Det måste ha varit en enorm ansträngning. Dock orkade hon inte torka golvet, för hon hade ont i ryggen. Istället gick hon till apoteket och köpte sig Ibumetin mot värken. Den städningen måste ha gått på ren vilja. Efter hennes död fick jag reda på dödsorsaken. Mamma dog av lunginflammation. Inte KOL, inte hjärtattack eller nåt av allt som hade hunnit segla genom mitt huvud. 


Någon månad innan hon dog började mamma att prata om en låt, Love my life med Robin Williams. Hon sa att den var så bra, att texten var så otroligt fin och att hon brukade sjunga med i den. Jag hade hört den, men inte riktigt lyssnat igenom texten. Jag gjorde det efter hennes död. Tack mamma, det gick rätt in i mitt hjärta. Texten var fin, en sån där text som jag som mamma skulle kunna säga till mina barn. 


När det kom till fika var min mamma en baddare. När hon var yngre tyckte hon inte om fikabröd och glass, men det ändrades radikalt med åldern. Hon brukade ta två tårtbitar när vi var ute och åt, medan jag åt mat. Jag vet ingen som kunde äta så stora mängder glass på en och samma gång som hon. När alla andra omkring höll på att svimma av mätthet, kunde mamma säga: nä jag tror jag tar en tårtbit till jag eller jag tar lite mer glass jag. Vi brukade skratta gott åt det, medan hon förnöjt åt på.


Det hände så många gånger att jag svor tyst inom mig själv när mamma öppnade munnen. Hon hade en förmåga att rätt som det var säga det man verkligen inte ska säga. Hon tonade ner den sidan lite med åldern, men det fanns allt där. I efterhand har vi skrattat hysteriskt åt diverse saker hon sagt.


Hon var även en viktig del i mina barns liv som mormor. Camilla beskrev det för mamma på julaftonen 2017. Det var det bästa som fanns att få vara hos mormor, då fick vi äta det vi ville (nudlar) och blev bortskämda. Så var det, morsan skämde bort sina barnbarn.  Det finns egentligen så mycket att berätta , så många minnen att skriva om, men det får vänta. Jag behöver titta på alla minnen själv ett tag innan jag är beredd att få dem på pränt. Jag behöver ta in att hon inte längre är kvar. Senast igår tänkte jag, jag ringer morsan och frågar hur det var man gjorde den där sufflésmeten till varma mackor. Det är bara det att det går inte längre att ringa henne. Hon som alltid har varit där, är inte längre kvar. En del av mig unnar henne att slippa lida av ångesten över att inte få luft och kanske bli så dålig att hon inte skulle klara sig själv, men den störst delen av mig önskar att hon vore här alltid. Mammor ska liksom inte dö, även om man någonstans vet att det är så det är. Vi ska alla dö så småningom.


Jag har nåt ordspel på telefonen som jag spelar. I förrgår när jag drog bokstäver slant jag och det såg ut att inte bli nåt ord alls, men det ord som dök upp var Elsie. Min mamma hette Elsie. Jag tog det som ett tecken på att hon finns omkring oss än, även om vi inte alltid uppfattar det. Lilla älskade mamma, vart du nu än håller hus så hoppas jag att du har det bra. Så småningom ses vi igen.


Inga kommentarer: