Livet, det svåraste som finns, går sin gilla gång med Mr Murphy i spetsen. Den här gången var det en annan familj som drabbades och som nu har ett helvete framför sig. I lördags var jag på en vacker, men extremt sorglig, begravning för en alldeles för ung människa. Det är såna gånger allt sätts på sin spets och oviktigheter degraderas till just oviktigheter, medan det lilla blir det största av allt. För någon stannar livet upp, fryser fast i ett mardrömslikt scenario, medan det för andra går på som inget har hänt. Jag vet att jag tyckte det var extremt märkligt när Carro och Henke dog, att andra kunde fortsätta göra det de vanligtvis gör och att det mesta verkade gå vidare fast hela min tillvaro stannat. Den här gången står jag på sidan av med ett liv som går på, medan det stelnat i ett tryckande vakuum för någon nära.
I mitt för närvarande framåtskridande liv händer ganska vardagliga saker. Jag klarade mikrofongrejen, utan att brista ut i skönsång och gapa gullefjun över hela församlingen. Det var okej att sitta där på scenen och åtminstone försöka se smart ut. Jag har klarat av tre ytterligare möten av mer avslappnad karaktär, mycket skrivande, massor med jobbande, en Stockholmsresa med konferens och nu är jag hemkommen, utarbetad och trött. Så trött att jag tänker lyxa till det med hundraåringen och ostbricka.
Till de mer intelligenta sakerna jag hört hör:
"Tänk att folk säger att de kommer från Stockholm när det egentligen bara är Stockholms stad som är själva Stockholm. Sa ni att ni kommer från Partille, ligger det ens i Stockholm?"
"Är det sant att ni i Norrland bara kan åka och hälsa på varandra utan att anmäla det innan. Det har man då inte gjort här sen 50-60-talet (sagt av en människa på max 35 år)"
En av de mer intelligenta sakerna jag sagt när jag tvingades middagsmingla och uppbåda så mycket som sig bör bestod i (efter att en man pratat hundar och påstått sig ha en fralla ??! och jag associerat det till limpa) att säga: jaha, så du har en tax. Mannen tittade förnärmat på mig och förklarade i mild duärminsannfrånvettet ton att han absolut inte hade en tax, utan en fransk bulldog. Mitt svar på detta förklarande var: jaja, men det hade ju åtminstone nåt med bröd att göra! Så var i alla fall den hund- och bröddiskussionen slut.
I övrigt var det lite av en antiklimaxkänsla över hela Stockholmsresan. Med extremt höga förväntningar på belysningen på ett hotell som reklamför sig för just den, var det kanske inte direkta jubelrop av hänförelse jag ägnade mig åt när belysningen var en form av spotlight som var så mild att jag först inte ens kunde avgöra om lampan var på. Det var inga riktiga hurrarop som skallade genom staden när vi upptäckte att den beryktade isbaren, som naturligtvis borde föräras ett besök, var stängd på grund av ombyggnation, blommorna i Kungsträdgården hade blommat ut och det utlovade kaffet inte kunde serveras som utlovat på grund av en trasig maskin, men levererades senare fast i extremt svag och faktiskt ganska odrickbar form. Fast det var med viss harmoni vi njöt av hotellet som ändå var riktigt fräscht, med suverän lunch, fika som absolut gick för sig och en frukost som var precis som hotellfrukostar ska vara. Nåt som ändå levererade efter uppsatta förväntningar var NK. Jag förväntade mig nämligen att det skulle vara dyrt att gå in där och det var precis vad det var också. Så kan en blixtvisit i hufvudstaden gå till, trots att den inte har nåt med Partille att göra och fast bröd numer är namnet på hundar. Nåt mer som levererade så till den grad att det var förälskelse som närmast beskrev upplevelsen var Starbucks - I totally love their coffee!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar