Därför hatar jag postlådan

Om du mot alla odds skulle ha förträngt det faktum att du förlorat två barn, eller om du omotiverat fått för dig att dagen idag är något så när okej och går att genomleva på ett rätt positivt sätt kan du snabbt ändra dessa förutsättningar. Hur? Hur enkelt som helst, hämta posten bara. Det är nämligen ungefär lika smärtsamt att ta upp brev där det står Stafås, Dödsbo, Henrik eller Stafås, Dödsbo, Caroline, som att få ett räjält knytnävsslag i magen. Alla som nån gång fått ett sånt slag, vet att det förutom smärtan leder till att man tappar luften och att närmaste minutrar går åt till att försöka kippa efter andan. Därefter kommer den riktiga smärtan, smärtan som för varje andetag du äntligen lyckas ta gör ännu ondare.

Så att hämta posten är alltid förenat med rädslan att få ett slag i magen som gör att man blir omkullkastad och förtvivlat kippar efter luft under några minuter, för att sedan känna sån smärta att det under resterande dag inte är möjligt att företa sig nånting mer. Därför låter jag bli det så ofta jag kan, jag har helt enkelt ingen lust att frivilligt utsätta mig för att eventuellt drabbas av ytterligare ett slag. Ibland går det dagar utan att någon i familjen har lust att utsätta sig för den risken. Trots att vi tycker lite synd om dem som delar ut posten, kan vi inte på något vis förmå oss att faktiskt genomföra det förhatliga momentet som kanske ännu en gång kastar det vi minst av allt vill få slängt på oss i ansiktet. En del dagar orkar vi helt enkelt inte återigen få det dyvlat på oss, påminnas igen och igen.. Vi vet att Carro och Henke är döda, vi vet hur mycket vi saknar dem och hur ont det gör att vara utan dem. Det vet vi utan ständiga påminnelser och därför avskyr vi allt som oftast att hämta posten..