Livet går på

Plötsligt blev jag genom ett av Facebooks minnen påmind om min gamla blogg, gick in på den och läste om Peru och lite annat och började tänka igenom vad de senaste åren inneburit. Oftast känns det som att det enda jag gör är att arbeta, sova och däremellan försöker jag hinna med de övriga måstena. Många dagar är också precis så, men när jag nu svepte genom mitt eget minne på jakt efter allt det som inte finns med i bloggen, insåg jag att livet går på, det händer saker och jag är lyckligt lottad som har möjlighet att få uppleva allt jag faktiskt gör. Jag bestämde mig för att plita ner lite av det som rör sig i min lilla värld i min gamla trotjänare bloggen, för att komma ihåg och för att ha kvar och kika tillbaka på, men även för att påminna mig själv om att jag har så mycket att vara tacksam för. Så här kommer den komprimerade, inte jättedetaljerade, versionen av de senaste årens händelser. 

                                                

Älskade Jax; djurvän, kommunikatör och igångsättare 💓

 

Mitt yngsta barn, Emelie har blivit myndig och min 31-åriga period som vårdnadshavare förvandlades därmed över en natt till att bara vara mamma. Bara mamma är en chill tillvaro, jag har inget ansvar för vad mina kvarvarande barn än må hitta på. I övrigt är skillnaden minimal, såväl kärlek som oro är oförändrad. Nåt som ändå är förändrat är möjlighet att bestämma saker, som till exempel vad mina barn ska heta. Mitt äldsta barn i livet, tidigare Camilla, har nämligen bytt namn och heter numer Ninja. Jag kommer aldrig att lära mig det helt och fullt, men jag försöker.. oftast i alla fall.  

Jag har fått ytterligare två barnbarn. Den 25 september 2019 föddes Ninjas och Rex son Jax och Yolandi blev storasyster. Yolandi och Jax är som natt och dag. Yolandi är tystlåten och lugn, Jax är verbal, sätter ord på alla sina känslor och det är många och han har en energi som skulle hålla igång ett regemente och ett hjärta stort som en ocean som klappar alldeles extra mycket för djur. Den 27 november 2023 födes Emelies och Perkas son Joel. Han är snart tre månader nu, men herrejösses vilken liten charmör. När han ler finns det inget en mormor inte skulle göra. Joel tycker redan om att prata en hel del, han älskar att titta på tapeter och lampor och han har en liten rastlös tendens om livet blir för stillsamt. Jag är så fascinerad av hur tänjbart ett hjärta är och att dessa små, plötsligt finns i ens liv och dessutom bor storskaligt i ens hjärta och hur enormt mycket det går att älska. 

 

Älskade lilla Joel; rastlös charmör och tapetälskare 💓

Sedan några år tillbaka har vårat boende förvandlats till att mer kännas som ett kollektiv än något annat, då vi är många vänner som bor på samma gård. Andra skulle troligtvis säga att vi har en liten farm. Kalla det vad du vill, det började i alla fall med två isländska damer, Vissla och Mist, som blev en del av vår familj. 

Vissla hade, när hon kom till oss, egenheten att utan förvarning dra rätt ut i skogen och den ryttare som inte var beredd och parerade detta fick följa med. Mist hade istället lärt sig att bara stanna om ryttaren visslade. Det var en del spännande ridturer i början av vår bekantskap och det har hänt fler än en gång att jag har fått hämta Emelie och vissla flåsandes långt ut i skogen och jag har även lyssnat när Emelie och Mist har brakat runt i skogen i full fart medan Emelie har försökt frambringa visslingar. Jag har skrattat så jag har stått dubbelvikt och Emelie har sett ut som ett litet åskmoln. 

Yolandi & Mist 💓

Puss min vän 💓

Nåja, skam den som ger sig. Båda isländskorna lärde nytt, Vissla slutade dra ut i skogen i tid och otid och Mist lärde sig att stanna på andra signaler. Vi fick helt plötsligt en carport mindre och ett stall mer på gården, men vem behöver en carport? Mist hakade omedelbart när hon kom fast i min själ, medan Vissla blev lite vilsen i vem hon skulle välja som sin människa. Det vill säga fram tills hon träffade min vän Angelica. De hittade varandra direkt och Angelica beskrev deras vänskap som att det skulle vara dom mot världen resten av deras liv. Vissla flyttade hem till Angelica och jag skulle önska så att jag nu kunde skriva att de levde lyckliga i alla sina dagar. Istället får jag skriva att jag är glad att de hittade varandra och att Vissla hade en sån vän och alldeles egen människa de dagar de fick tillsammans. 

Fina kloka Vissla, älskad och saknad vän 💓

Vissla drabbades av fång och trots att Angelica med hjälp av veterinärer, hovvårdare mm gjorde allt hon kunde för att Vissla skulle bli frisk, så blev hon inte det. Angelica och Vissla fick cirka ett och ett halvt år tillsammans, innan Visslas liv inte längre gick att rädda. Jag tänker ofta på Vissla, hon satte avtryck i mångas hjärta och så klart även i mitt. Livet är som livet är och ibland är det ganska hårt 💔

Underbara HuliganHulda; älskad vän, glädjespridare och galen utbrytare 💓

När Vissla flyttade hem till Angelica så flyttade HuliganHulda, då ett år, hem till oss. HuliganHulda är en shettis och en riktig karaktär. Hon har ett hjärta av guld, är full av upptåg och mantrar "ingen äger en shettis". Jag har tappat räkningen på hur många gånger hon har rymt, eller rymt är fel ord. Hon kliver ur hagen för att sedan glädjestrålande springa emot en med minen av "där är du ju min människa, som jag har letat, jag skyndar mig till dig". Hulda har vid ett tillfälle bytt ut sin tjänst som shettis mot trafikpolis och stoppat upp all sälentrafiken en söndag. Hon fick en människa med bred stockholmsdialekt att kliva ur bilen och ropa; det er en hest i vegen. Jo jag vet, det är min och jag kommer för att hämta den svarade min sambo. Hulda följde snällt med, det där med trafikpolis kunde vara om det ändå inte medförde några fördelar i form av godis eller liknande. 

Rätt som det var och från ingenstans bestämde Emelie att hon skulle ha höns. Så plötsligt befann vi oss på hönsmarknad och väl där bestämde även sambon att höns skulle införskaffas. Den dagen flyttade tre hedemorahöns och fem hybridhöns hem till oss. Vi hade ett litet hönshus och det räckte till. 

Med hönsen kom så småningom kycklingar. Hönsflocken växte ur hönshuset och fick därefter flytta in i en husvagn. Ska jag någonsin skriva en barnbok så blir det nog hönsen på husvagnssemester. Efter hönsen sa min sambo; inte ett djur till ska vi ha. Jag var höll med, farmen/kollektivet var tillräckligt bebott. 

Nöjda levde vi så vidare.. ett tag, eller till dess vi var bjudna på fäbodfest inkluderandes alkoholhaltiga drycker. På fäboden fanns det får och värdparet hävdade att de behövde ha någon som tog fem av deras får, så de skulle slippa slakta någon. Plötsligt, i ett något ölpåverkat tillstånd, utbrast min sambo; jag kan ta dem! Jag trodde inte mina öron! Får! Vi skulle ju inte ha ett endaste djur till. När vi kom lite utom hörhåll för de andra sa jag; är du verkligen säker på att du ska ha får, jag har för mig att du bestämt sagt att vi inte ska ha ett djur till? Svaret: JAG SKA HA FÅR OCH JAG SKA HA DET NU! Det var alltså den kvällen, utifrån att någon i ett lite berusat sinnesförvirrat tillstånd tyckte det var lämpligt att ta avgörande beslut, som det blev bestämt att vi även skulle husera fem får på vår gård.

När fåren kom hade de redan förökat sig, inte genom att få lamm utan genom att det skickades med några fler, till åtta stycken. Min sambo, som vid det laget nyktrat till, letade något att skylla sitt beslut på och hittade därmed behovet av en fäbodstuga för fäboddrift av får. Jag var ute och åkte häst och vagn med en granne, som av en händelse hade en fäbodstuga till salu och så gick det då till när vi även fick lov att köpa en fäbodstuga. Nu ska jag tillägga att jag älskar fåren. Med får kommer dessutom då lamm, så just nu har vi 24 får. Då har vi gett bort tolv, sålt en bagge och ett får, våran vackra Vilda, har försvunnit på fäboden. Vi har även haft fem flasklamm och några av dem har i sin tur fått lamm, så nu är jag även fårmormor. 

Våran fina Vilda 💓

Vilda med sin lilla hjärtnos - som vi letat
utan att ens hitta ett spår av henne. Nu är hoppet ute,
hon är saknad 💔

Älskade lilla vän 💓 

Dessa flasklamm har kommit att bli några av mina närmaste vänner. Får är kloka djur, till och med forskningen som brukar ligga något steg efter har konstaterat att de är minst lika intelligenta som hundar. Jag tror det stämmer, minst. Människor som inte tar sig tid att lära känna dem kan missta sig och tro att de är de fårskallar de är beskyllda för att vara, men så är det inte. Jag högaktar dessa otroligt vänliga, stolta och nyfikna varelser som väljer sina vänner med omsorg och som med sina stora själar och extrema sociala samvara har så mycket att lära oss. Så i slutändan är jag ändå tacksam. Tacksam för att min sambo tog sig ett rus, blev fårgalen och såg till att vi nu har fått möjligheten att ha fåren i våra liv.. och att skaffa en fäbodstuga.  

Fäbodliv 💓

Förutom djurliv har vi varit på tre skoterresor till Funäsdalen, åkt sjukt mycket skoter i fjällen som är en otroligt vacker värld att vara i. Jag har bytt skoter och jag har varit i Idrefjällen och åkt skoter med vänner. Vi har åkt skoter här hemma och det är otroligt vackert. 

Vi, och med vi menar jag sambon och jag, har varit till Maldiverna. Det var otroligt fint, avslappnande, spännande, vit sand, fantastisk mat och helt otroligt lyxigt. Vi simmade med triggerfiskar, hajar som var två meter, stingrockor, delfiner, djävulsrockor, drakfiskar, clownfiskar, bläckfiskar, muränor och många många fler fisksorter. Det som var mest respektingivande var triggerfiskarna och delfinerna, hajarna verkade när man vant sig ganska snälla och det känns rätt coolt att ha varit ca 1 meter från en två meter lång haj. 

 

Det är fascinerande att vandra på stranden nattetid vid indiska oceanen och upptäcka att ens steg lyser upp i neonfärger av bioluminiscens från plankton, för att inte tala om att det är ganska romantiskt och vackert. Vi såg flygande hundar, några ödlor och vi var på fisketur. Sambon är den som är fiskeintresserad, jag var den som fick upp fisk. Vi hann med att åka till en annan atoll och se hur de "inhemska" lever, se hur de byggde skepp och det var ett riktigt hantverk. Vi nattsnorklade och det var både lite läskigt och otroligt häftigt att få vara med om. Hajarna var vakna även nattetid och det var muränorna med. Jag kan inte annat än rekommendera Maldiverna till alla som har möjlighet att åka dit. Det var perfekt. Det gick att välja om man bara ville ta det lugnt eller om man ville ha äventyr. Fantastisk resa helt enkelt. 

Pappa har gift sig med sin Britt-Marie. Det är gott att se hur bra de har det tillsammans. Ännu en sak att vara tacksam för, hur fantastiskt är inte det att pappa får ha det så bra 💓

Emelie och jag har köpt oss varsin sup-bräda. Det gav blodad tand, så jag har även införskaffat en kajak. Jag fullkomligt älskar att åka ut tidigt om morgnarna, glida fram över vattnet, ha närkontakt med en och annan bäver, äta min frukost och se hur dagen vaknar och solen klättrar upp på himlen. Det är rofyllt och det ger lite träning också. Lika mycket som jag gillar att paddla på morgnarna, gillar jag att paddla mitt på dagen och när solen går ner. För mig är det ett helt suveränt sätt att vara här och nu.

Halloween har så klart firats storslaget alla år med ett mysterium för barnen att lösa, mat, tipspromenader, godis, läskiga utklädnader och  chansen att få träffas, skratta och bara vara en stund. Det innebär extremt mycket arbete innan för att få ihop mat, mysterier mm, men det är det värt. Bara att få se barnens glädje när de löser mysteriet och räddar Mobyn från ännu ett spöke, alla fina utklädnader och att alla bjuder så på sig själv räcker mer än väl för jobbet det medför.

Bettan, min fina gamla golf, har gått till bilhimlen efter en oförutsedd parkering i ett dike, bananer i pyjamas dök plötsligt upp när jag hade fyllt 50 år, vi har sett Njupeskär i soluppgången (vilket bara går under en kort period varje sommar) och det var magiskt vackert, jag har haft diskbråck och fått gå med kryckor under några månader, vi ägnar oss sommartid åt en del båtåkning med vänner, det har blivit några spa-besök på olika ställen och vi får världens finaste ägg (om jag nu får säga det själv då). Vi har även besökt  myskoxcentrum i Tännäs, det r4ekommederar jag alla att göra för jösses vilka fascinerande varelser. De går inte att tämja, allt det gör utgår ifrån att hushålla med sin energi, när det är storm och iskall vinter vandrar de upp på kalfjället, det är kvinnorna som styr och de var helt underbara att se. Guiden vad dessutom riktigt duktig och berättade om myskoxarna på ett suveränt sätt.  

Husgudarna är förstås kvar hos oss, Harry och Nova blir 14 år i år och Engla har hunnit fylla elva år. Det märks att de är äldre och de kostar även en hel del i tex tandvård. Harry har hjärtsvikt, äter medicin och har efter två urinstens anfall förvandlats till Harriet. Veterinärerna opererade om honom, så istället för att kissa på sedvanligt killvis kissar han genom ett nyskapat hål och penisen har verkligen förvandlats till ett bihang.  

Carro och Henke finns fortfarande och alltid med, i hjärtat, i mina tankar och i den delen av mig som aldrig kommer att läka och bli hel. Varje dag innebär fortfarande ett val och hittills har jag varje dag valt livet igen. Det tar väldigt mycket av min energi att hålla nere den delen som fortfarande skriker och slits sönder av deras frånvaro på plats, inte sippra fram och ta över mitt liv. När jag blir för trött, när jag arbetet för mycket eller livet varit lite tufft ett tag, orkar jag ibland inte hålla den delen nere. Då sveps jag fortfarande in i det mörker som det innebär att förlora två av sina barn och det krävs rejält mycket för att få kontroll över den delen igen och för att kunna fortsätta fungera. Jag saknar dem alltid, funderar över vem de hade varit idag och jag älskar dem lika mycket nu som alltid. 

Det har hänt så många fler saker, mindre men absolut viktiga. Det går inte att få med allt. Det som ändå blir så tydligt är att livet är viktigt, inte att ta för självklart och att det därför gäller att ta tillvara på alla de glimtar av otrolig storhet, glädje, skönhet och lycka som det ger. Jag tror helt och fullt att det är de glimtarna som vi egentligen lever för, de som kommer fram i glittret från daggen tidiga morgnar, glädjen i ens barnbarns ögon, samtalen med ens barn, äventyren och även vardagen med sambon, soluppgångar, solnedgångar, bävrar som kommer nära under paddelturer, frukost i naturen och kärleken i en djurvänners ögon mm mm. Ofullständigt summerat, viktigt för att se både vad som hänt och så otroligt mycket fint jag har omkring mig, så är det nu på plats i min blogg. Gott så, nu ut i söndagslivet, kaffe, tvätt, hästliv, mat och lite ta hand om mig själv.