Hjärterdam är inget ess

Funderar en del över vad som känns så bekant med Alice i underlandet? Alice som ramlar ner i ett kaninhål och hamnar i en helt absurd värld där inget är sig likt. En värld där perspektiv ändras, fantasin upphäver tid och rum och figurer krymper och förstoras. En värld som dessutom styrs av hjärterdam, en förkrympt, sträng, pompös och tämligen otrevlig vuxen kvinna, som impulsivt agerar ut sin svartsjuka och maktlystnad, ägnar sig åt fuskspel, får raseriutbrott, står för en kaotisk rättegång och beordrar omotiverade anfall med hjälp av de spelkort hon styr över. Förutom hjärterdam innehåller underlandet karaktärer som den brett grinande Cheshire-katten som ger råd av olika slag, den stressade, nervösa vita kaninen som alltid är sen med en klocka som går exakt två dagar efter och hattmakaren som har sitt eviga och totalt galna teparty. Den enda som har vettet i behåll är Alice själv, vars styrka är hennes kavata och beslutsamma framtoning trots hennes uppenbara malplacering i denna helt galna värld.

Plötsligt drabbas jag av klarseendets bistra tydlighet och inser, inte lika förvånad som jag skulle önska, att det omisskännligen påminner mig om nåt normalt och väldigt närvarande i de flestas liv. Nåt som åtminstone min upplevelse av, har gått från att verka vara det normala, till att visa sig likna ett gränslöst underland med egna perspektiv på det mesta, egen uppfattning om tid och rum och figurer som krymper och förstoras i takt med hjärterdams skiftande sinnesstämningar. Hjärterdam som för övrigt utgörs av en mycket liten klick med ett formellt tolkningsföreträde, som maktgalet fuskar sig fram mellan regler och paragrafer för att beordra anfall mot samtliga med annan åsikt. Hjärterdam är även den klick som gärna hittar nån form av syndabock, nån som utmålas att ha så fel att hon slipper stå för att inte ha rätt. Istället för att medge någon form av brist råder en förkärlek för kaotiska interna rättegångsliknande tillställningar, i syfte att skicka någon utan tolkningsföreträde och därmed även utan försvar till giljotinen, allt för den enorma prestigens skull. Det närvarande underlandet fortsätter konstant sitt evigt pågående galna teparty, utan risk för ingrepp eller avbrott då den sublima rädslan för syndabocksstraffet konstant hägrar i kulissen. Det vill säga tills en Alice ovetandes om rådande komplexitet ramlar ner genom kaninhålet och beslutsamt tar sig an uppgiften som den enda förkämpen med vettet i behåll. Ibland lyckas Alice i sitt korståg, men ofta får hon se sig som lyckligt lottad om hon bara lyckas kravla sig upp ur kaninhålet med vettet i behåll till skillnad från de flesta andra av underlandets invånare.

Dock ska poängen i originalberättelsen om Alice i underlandet, att påminna om att ingenting är omöjligt, att allt inte är vad det ser ut för och att om du av någon anledning faller ner i ett hål i marken behöver det nödvändigtvis inte betyda att du hamnar i en grop, inte glömmas bort. Det trista i verklighetens underland är att om man inte vet att man är på väg ner i en grop, finns alltid möjligheten att man hamnar i ett avgrundsdjupt hål där inget är möjligt utanför Hjärterdams fördomsfulla vilja. Trots detta hoppas jag att olika fasoner av Alice fortsätter att konstant falla ner i kaninhålet och tar upp påföljande strid för förnuftets framtoning och reducerandet av den egentligen lilla Hjärterdams enorma maktutövning. För när allt kommer omkring finns i alla fall möjligheten då att en ensam röst så småningom blir hörd, vilket inte alla andras tystnad kommer att bli.